Slagskämpen som blev poet

Den danske poeten och essäisten Henrik Nordbrandt dog den 31 januari i år, 77 år gammal. Han var en av vårt grannlands främsta författare under de senaste fem årtiondena och en av de tre danskar vars namn från och till har figurerat på olika vandslagningslistor om möjliga Nobelpristagare i litteratur. De övriga två är Hjalmar Söderbergs dotterson Henrik Stangerup (död 1998) och poeten Inger Christensen (död 2009). Numera är det bland nordiska författare främst två norrmän som brukar stå på listor i sådana sammanhang, Jon Fosse och Karl Ove Knausgård.

Något Nobelpris till Nordbrandt blev det inte, och kanske är det lugnast så, för i vårt broderland har denne poet varit en kontroversiell person. Han har i giftdrypande ordalag distanserat sig från danskt hygge, från dansk patriotism och självgodhet. I tre decennier levde han som kulturell landsflykting i länder kring Medelhavet – Spanien, Italien och Grekland – och tycks ha levat ett slags vagabonderande bohemliv, innan han mer stadigvararande bosatte sig i Turkiet, närmare bestämt i huvudstaden Ankara, av alla ställen. Tillbaka hem till Danmark kom han bara, berättade en gång hans kollega och förläggare Klaus Rifbjerg, när han behövde gå till tandläkaren eller skulle ta emot ett litterärt pris.

Det är främst som lyriker Nordbrandt har varit produktiv och väckt beundran. Ändå har han under åren då och då hunnit sticka emellan med en eller annan prosabok, till exempel den genreparodiska kriminalromanen Finckelsteins blodige bazar och den till svenska översatta Brev från en ottoman. Därtill har han skrivit ett par barnböcker och memoarvolymen Døden fra Lübeck (2003). Det är en barndomsskildring. I den får vi följa författaren fram till sexton års ålder, då han tas in på sjukhus och ges den dåförtiden, 1961, inte så vanliga diagnosen ”anorexia nervosa”. Den gänglige ynglingen var uppemot 190 lång och vägde inte ens 40 kg. En av medpatienterna tyckte att han liknade ”Døden fra Lübeck”, en karakteristik som hämtats från en trettio meter lång me­deltida kalkmålning i Marienkirche i Lübeck, en målning som förstördes vid ett bombanfall 1942.

levnadsteckningen handlar inte om vägen till anorexi eller ens om denna sjukdom. Diagnosen är bara något som dyker upp, i förbifarten, precis som så många andra konstiga saker som de vuxna säger och gör. Det fina med dessa memoa­rer är att de i så hög grad är skrivna utifrån en liten pojkes perspektiv. Stilen är enkel och kristallklar. Episod läggs till episod. Några djupgående psykologiska förklaringar till sin utvecklingsgång ger sig Nordbrandt inte gärna in på. Han berättar helst och gör inga anspråk på att förstå sig själv eller förklara vem han innerst inne är.

Bland annat berättar han om sin familj. Om fadern som var sjöofficer, sedan vidareutbildad till skeppsingenjör, och kom från arbetarklassen, var sträng och kylig, inte bara mot de två barnen, Henrik och hans lillasyster, utan även mot modern. Om modern som var jurist, kom från en betydligt finare familj än fadern, hade ”dåliga nerver”, som det hette, var totalt opraktisk som husmor och höll sig med en hjärtlös uppfostringsideologi som gick ut på att föräldern skulle ha minsta möjliga fysiska kontakt med sitt barn. Det var en amerikansk psykolog som gjorde denna uppfostringsmetod populär på 50-talet. Nordbrandt blev ett förvånat offer för den. Och sammanfattar syrligt den viktigaste principen: ”Om man skulle iaktta sitt barn, gjorde man det bäst genom att låta det vara ensamt i ett rum, stänga dörren och studera det genom nyckelhålet.”

Tillbaka hem till Danmark kom han bara, berättade en gång hans kollega och förläggare Klaus Rifbjerg, när han behövde gå till tandläkaren eller skulle ta emot ett litterärt pris.

Nordbrandt hävdar dock att han aldrig varit arg på sin mor för att hon uppfostrade honom enligt ”totalt sindsyge” pedagogiska principer, men han har då och då frågat henne hur en intelligent person som hon kunde falla för en sådan humbug – och aldrig fått annat än ursäktande mummel till svar. Hur som helst hade sonen trots allt en ganska rolig barndom. I varje fall har han mycket roligt att berätta om den. Han växte upp i den själländs­ka småstaden Lillerød och flyttade som tonåring till Korsør, när fadern blev chef för flottbasen där. Som ung avskydde han fotboll och religion, läxläsning och julfirande. Ett tag, innan han svälte sig mager, av någon anledning som han inte begriper och heller inte bryr sig om att spekulera i, var han dock extrem även på ett annat sätt, nämligen som slagskämpe. Som ”slagsbror” var han fruktad av jämnåriga pojkar och tydligen så hämningslös att han gick under benämningen ”Henrik Jernsamler”, detta därför att järnrör och kniv under ett par år hörde till hans vardagliga utrustning. Utöver dessa perioder tycks han ha varit ungefär som kaxiga grabbar är mest. Hans intresse för litteratur väcktes förhållandevis sent, först i 15-årsåldern, och då framlockat av en kamrat, som även han sedermera blev poet.

Henrik Nordbrandts episodiska skildring av sin barndom är rättfram och andas inte ett uns av självgodhet. Han försöker inte göra sig märkvärdig. Resultatet blir att man som läsare börjar undra hur det över huvud taget är möjligt att denna vanliga grabb så småningom kan utveckla sin vingbredd så till den grad att han blir sin danska samtids främste lyriker.

under sina många år i landsflykt bodde Nordbrandt längst i Turkiet och har skildrat sin kärlek till detta land och dess språk i Brev från en ottoman, översatt av Jonas Ellerström och utgiven på svenska 2003. I Nordbrandts prosa finns ingenting drömskt eller undflyende. Här härskar en saklig pregnans och en stilistisk återhållsamhet som gör att man som svensk gärna associerar till den skillnad som råder mellan poesin och prosan i Gunnar Ekelöfs författarskap. Detta är också något som Jonas Ellerström påpekar i inledningen till Brev från en ottoman. I boken återges intryck från både Turkiet och Grekland, men det är de turkiska intrycken som dominerar och upptar två tredjedelar av volymen. Det är också tydligt att författaren är mer intresserad av det turkiska kynnet och den turkiska kulturen än av de grekiska motsvarigheterna. I Grekland söker han mest vackra vyer och härliga öar, men i Turkiet intresserar han sig för människorna och för språket.

Det är i Grekland som han på 1960-talet börjar bli nyfiken på turkarna, när han ser dem sitta på sina egna kaféer, där en nästan högtidlig atmosfär härskar, i kontrast mot det larmande grekiska gatulivet utanför. Han åker till Turkiet för att ta reda på vad den där stillsamma högtidligheten kommer sig av. Vad han finner är något som är diametralt motsatt det grekiska: ”Geografiskt är det en resa från rätlinjig, geometrisk klarhet till slingrande, arabeskartat dunkel i ljus och landskap. Och psykiskt är det en resa från en utåtvänd, aktiv sensualitet till en lika starkt inåtvänd, från handling till eftertanke.”

Nordbrandt blir trollbunden av de inåtvända, dagdrömmande turkarna. Han berättar om servitören som i distraktion sätter sig och äter upp den fisk han skulle ha serverat, om fem tulltjänstemän som i en timme letar efter ett pass tills en av dem kommer på att han har stoppat det i sin bakficka, om taxichaufförer i Istanbul som får motorstopp mitt på gatan därför att de har glömt att fylla på bensin.

Turkarna, skriver Nordbrandt, ”hade hela tiden blicken riktad inåt”, men snart blev han varse att den plötsligt kunde vändas utåt, liksom väckt ur sin rofyllda introspektion, och att den då ofta blev aggressiv, till och med hotfull. En turk har själv förklarat dessa dramatiska kast i mentaliteten: ”Vi är ett folk av sömngångare. Då och då stöter vi mot varandra, och då flyter det blod.”

henrik nordbrandt uttalar sig skeptiskt rörande föreställningar om nationalkaraktärer. Inte desto mindre resonerar han som om de verkligen finns, och han känner sig befryndad med vad han uppfattar som turkiskt kynne. Dessutom älskar han det turkiska språket med dess vokalharmoni. Han undrar om det finns ett vackrare språk i världen, i varje fall inte grekiskan med sin ”hårda fyrkantighet” och absolut inte franskan: ”Vad mig själv angår vet jag inget språk som är så frånstötande som franska. Det är näst intill fysisk plåga för mig att lyssna till det. […] Jag tycker att turkiska är det vackraste språket i världen. Det är perfekt melodiskt uppbyggt. Det kan låta honungsljuvt, men det är också i stånd till att producera meningar som är längre och retoriskt och rytmiskt elegantare än Ciceros glansnummer. Det äger en rikedom på poetiska uttryck vid sidan av en outtömlig skatt av obsceniteter, varav några är lika långa som en mindre ledare i en dagstidning, och det är logiskt som en matematikprofessors dröm om ett världsspråk.” Om sitt eget språk, danskan, säger Nordbrandt retsamt att det näst efter franskan är världens fulaste språk.

Liksom Gunnar Ekelöf är Nordbrandt en framstående essäist, men det är lyriken som är hans primära domän och den genre inom vilken han rör sig med sömngångaraktig säkerhet. En ganska stor del av hans poetiska utgivning finns översatt till svenska. Det började med ett fylligt urval, Uppbrott och ankoms­ter, översatt av Christer Eriksson 1980. Därefter har paret Per och Anna Svenson tagit över, någon gång tillsammans, oftast var och en för sig i en rad förnämliga volymer. Även Jonas Ellerström har översatt två diktsamlingar. Här finns alltså mycket att hugga in på för den nyfikne. Särskilt borde Nordbrandt kunna locka till sig svenska läsare som gillar Gunnar Ekelöf eller Tomas Tranströmer, för just dessa båda poeter är nog de som har betytt allra mest för denne dansk, snarare de än danska föregångare.

avstånd är ett ständigt tema i Henrik Nordbrandts poesi. Det kan gälla avstånd mellan platser och tidsepoker, mellan älskande eller mycket ofta inom det egna jaget, mellan tanke och sinnesintryck, rent av mellan ointegrerade delar hos poeten själv. Gestaltningen av avstånd och främlingskap är själva grunden för den melankoli som Nordbrandts diktning ofta utstrålar. När han betraktar något, kommer han ständigt att tänka på något annat. Han ger sig hän åt dagdrömmen och tankens snabba flykt, interfolierar kulturhistoria och personliga minnen i iakttagelser av ett pågående och ständigt föränderligt nu. På så vis frammanas en känsla av att han ibland lyckas upphäva både tid och rum. Det är spännande att läsa honom. Han bjuder på många överraskningar.

Barndomsminnena väcker hos honom något som liknar en fantomsmärta, men deras mest oroande påverkan består i att de för med sig att även hans senare liv, det han har tagit sin tillflykt till och själv har skapat förutsättningarna för, framstår som overkligt. Hela livet framstår som en dröm, nuet likaväl som det fjär­ran förflutna. Detta tema, livet som dröm, genomsyrar inte bara Drömbroar, den diktsamling för vilken han tilldelades Nordiska rådets pris år 2000, utan det präglar hans diktning alltifrån debuten med Digte 1966 till hans samlingar på senare år, till exempel den som har titeln  2012 och som ger uttryck för livströtthet och en beredskap att ta avsked från alltihop och sälla sig till spökena på den andra sidan, de som enligt poetens humoristiska förhoppning kan färdas fritt, befriade från geografiska eller språkliga begränsningar. Bokstaven D i diktsamlingens titel står av allt att döma för Døden, men låt oss hellre uppmärksamma drömbroarnas livfulla D.

nuet beskrivs i Drömbroar som en ständig balansgång mellan förflutet och kommande. Stundtals upplöses nuet, så att det förflutna och föreställningarna om framtiden är det enda som tycks finnas. Detta framställs som ett ångesttillstånd. En av dikterna tar sin början i Turkiet, där poeten sitter i sin bostad med utsikt mot en moské, dit en likbil kommer med sin leverans av döda. Han tänker på att han har åldrats och på att tiden har börjat gå allt fortare. Så associerar han till sin barndom och sina rötter i Danmark. I nästa strof flyger han till fosterlandet på besök. Där känner han sig som en främling och ”som exempel på en av de förfalskningar/ jag har blivit uppfostrad att försöka efterlikna”.

Han konstaterar att ordet ”jag” är tillgängligt för alla, men att det alltför sällan är någon som kan använda det på rätt sätt, av rädsla att verkligen bli sedd. Även för egen del är han rädd att bli sedd, framförallt av sig själv. Han är långt ifrån att romantisera sitt bohemiska liv som frivillig landsflykting på sydliga breddgrader. ”Jag är dömd till att röra mig i ytterkvarteren”, sammanfattar han dystert sin belägenhet. Utrymmet för självinsikt och självförverkligande krymper med åren, och poeten brottas fortfarande med de olika ”jag” som stretar åt olika håll i hans diktning. Uppgivet suckar han: ”Ska jag ta mig samman först eller ska jag dö först?”

ett av de många ”jag” som gör sig gällande i hans diktning är långt ifrån uppgivet och undgår att bli fastklämt i det skruvstäd som kommer sig av hur oron för framtiden pressas mot det förflutnas besvikelser. Det är ett livfullt ”jag” som lystet guppar fram på nuets tidvattensvåg, sensuellt och mycket närvarande i stunden. Det framträder ofta i hans många resedikter. Glömsk av sig själv färdas han då mellan sydländska landskap, byar och städer vid havet. Den där välsignade glömskan av det egna jaget finns även i hans många ömsinta kärleksdikter, vilka gärna är elegant erotiska på ett sätt som kan påminna om John Donne eller andra barockdiktare. Här är ett exempel på en sådan dikt, ”Tånaglarna”, som är hängiven och humoristisk i samma lätta andetag:

Redan tånaglarna är ett avlägset varsel

om det ljuvliga ställe där benen möts.

Så följer fotens välvning, och dina båda ben

långa som eftermiddagar om sommaren

med hav och lättjefull musik, glasspinnar på däcket,

och den stjärnklara natten som kommer allt närmare.

Denna dikt är hämtad ur Violinbyggarnas stad, en diktsamling som är lika ljus och fjäderlätt som Drömbroar är dyster och nedtyngd av mardrömmar och hårdför självuppgörelse. Vad som förenar den dystre Nordbrandt och den glade är hans känsla för tidens snabba flykt och medvetenhet om förgängelsens ständigt pågående arbete. Livet pågår hela tiden, men snart är det förbi.

Stoftets tyngd heter den diktsamling som Anna och Per Svenson har översatt tillsammans. I den är förgängelsetemat dominant. Flyktigt förknippas det en gång med Gamla testamentets Predikaren, men framför allt kopplas det till William Shake­speare och då i synnerhet till hans Stormen. I detta drama betonas livets drömkaraktär: ”We are such stuff/ As dreams are made of, and our little life/ Is rounded with a sleep.” Engelskans ”stuff” associerar till danskans ”støve” och blåser i svenskan in som ”stoft”. Att stoftet har tyngd betonas i bokens titel, i dikterna att den specifika vikten är föränderlig. Den skiljer sig från människa till människa, från plats till plats. Eller gör den inte det? Poeten tvivlar. Att hans eget liv väger lätt framgår av hans kringflackande tillvaro och av att han inte står ut med att bo länge på ett och samma ställe, vare sig det är Aten, Rom, Lefkas eller någon av de andra platser han beskriver i denna diktsamling, inte minst Ankara, den tristaste av alla turkiska städer och där han själv av outgrundlig anledning har valt att bo längre än han borde. Resan och uppbrottet är hans förbannelse, samtidigt som denna utgör den drivkraft som får honom att känna att han verkligen lever och tar vara på sin tid på jorden:

Med min bondånger får jag nog aldrig bukt:

vad jag ångrar dessa resor

som inget har lärt mig: bara hur litet

det är som skiljer

en plats från en annan

en temperaturskillnad, en nyans

ett nytt språk, som när man lär sig det

visar sig vara lika obegripligt

som det man hörde i vaggan

Att inte resa och vara på jakt efter nya sinnesintryck framställs även detta som outhärdligt. Poeten blir klaustrofobisk när han tänker sig ett ordinärt borgerligt liv som bofast med familj och med tryggt ordnade omständigheter. ”Packa inte upp din koffert! Omedvetet/ kunde du komma att strö ut innehållet/ så det frestade dig att se ett mönster/ som i bokstäverna i ordet hem.”

De sista femton åren av sitt liv blev han dock till sist bofast i en villa i utkanten av Köpenhamn. Han gifte sig vid 62 års ålder med en finska, professor i medicin vid Köpenhamns universitet, och adopterade med henne en liten flicka från ett barnhem i Kina. Senast jag träffade honom, kring 2010, berättade han att det lilla kinesiska spädbarnet hade reagerat starkt då han sjungit ”Broder Jakob”. Hon spärrade upp sina små ögon och viftade med armarna, försäkrade han. Kanske kände hon igen melodin och hade hört den förut på ett barnhem i Kina där det fanns katols­ka nunnor som sjungit den visan. Ja, kanske det, precis som i en dikt av Nordbrandt själv, en dikt där kulturella och geografiska avstånd osökt samsas med varandra.