Slavar under arvet och miljön

Under andra hälften av 1800-talet var Émile Zola tidvis Frankrikes mest lästa författare. Att populariteten hållit i sig vittnar de många filmatiseringarna av hans romaner om. Att han tilltalat Jean Renoir och andra framstående regissörer är inte överraskande. De litterära förlagorna är ofta både spännande och rafflande i god mening. Zola drar sig heller alls inte för det melodramatiska och publikvänliga.

Hans romansvit om släkten Rougon-­Macquart är ett av de mest grandiosa projekt som litteraturhistorien känner. Trots de väldiga proportionerna fördes verket till ett lyckligt slut. Ambitionerna gick utöver det mesta. Frankrike under andra kejsardömet 1851–70 skildrades och avslöjades obarmhärtigt i 20 omfångsrika romaner, utgivna 1871–1893. Samtidigt är denna väldiga krönika över Napoleon III:s Frankrike också en släkthistoria med återkommande personer. Några av svitens romaner blev bestående klassiker, medan andra mer eller mindre föll i glömska.

Övergripande faktorer som förklarar händelserna är – i naturalismens anda – den darwinistiska kampen för tillvaron där den starke segrar och den svage går under. I den deterministiska bilden av naturen ingår också föreställningen om arvets och miljöns avgörande betydelse. Det naturalistiska programmet, med dess pseudovetenskapliga pretentioner, anses bli bekräftat av de volymer som ingår i sviten.

För att förbättra bevisvärdet varieras de enskilda delarna vad gäller miljö och tematik. Varje roman renodlar alltså en aspekt. Exempel: Nana handlar om en prostituerads karriär, från ett liv i lyx och överflöd till armod och dryckenskap. Germinal (Den stora gruvstrejken eller Dagbräckning) är en av de tidiga och mönsterbildande arbetarskildringarna, men utan genrens vanliga romantisering. Proletärerna framstår som lika egoistiska som de förmögna gruvägarkapitalisterna. Klasskampen brutaliserar båda parterna.

”Under andra hälften av 1800-talet var Émile Zola tidvis Frankrikes mest lästa författare.”

Le ventre de Paris (Hallarna) handlar om de numera försvunna Hallarna, i Zolas roman en symbol för en evigt tuggande och sväljande mänsklighet. Au bonheure des dames (Damernas paradis) visar hur ett modernt storvaruhus slår ut små kvartersbutiker, som drivs till undergång. Också konstnären framställs som en tragisk och undergångsdömd gestalt, i romanen Œuvre. La bête humaine (Människodjuret eller Männi­skans lägre jag) rör sig bland järnvägsarbetare, av naturkrafterna har de blivit samvetslösa förbrytartyper. Den filmatiserades 1938 av Renoir, med Jean Gabin i huvudrollen. I andra av svitens delar skildras landsbygdens bönder, som liknar själlösa djur, cyniska politiker utan skrupler, storstadens medelklass, arbetare som av blinda naturkrafter drivs till kriminalitet.

Detaljrikedomen ingår i det naturalistiska programmet, därigenom vidgas bevismaterialet. Krogens alla flaskor med etiketter preciseras till färg och form, arbete och hantverk av alla de slag beskrivs noga och utförligt, läsaren förs in i tvättstugor och smedja, en matbutiks utbud omnämns (stekt potatis med musslor och persilja, blodkorv i flottigt papper), hyreshusen har höns på gården, husväggarna är färgade av spetälska och rost. Man kan ha sina betänkligheter mot det litterära programmet, men resultatet är magnifikt. Med både patos och exakta iakttagelser målas en enastående totalbild av Frankrike under mitten av 1800-talet.

Det är alltså ingen uppbygglig bild som ges av andra kejsardömet i Frankrike. Överallt lögn och korruption, ett samhälle i politiskt och moraliskt förfall. ”Människans lägre jag” får stort utrymme. Det tycks vara ovisst om något ”högre jag” alls existerar.

Samhällsskildringen får sin ram av medlemmarna i en familj, som består av två skilda grenar. Namnet Rougon signalerar överklass, rikedom och framgång. Macquart däremot förknippas med underklass, fattigdom, dryckenskap och kriminalitet. Tudelningen beror på att ättens urmoder har två söner med olika män. En inom äktenskapet och en illegitim, för att begagna tidens språkbruk.

Romansvitens första del Rougonernas uppkomst skildrar ättens framgångar genom opportunism, då Napoleon III tar makten som kejsare. Borgarna är fega och inställsamma, arbetarna upproriska. Huvudmannen i familjen gör sedan framgångsrik karriär som minister i Son Excellense Eugéne Rougon. Där beskrivs han som en skrupelfri makthavare, med uppdrag att hänsynslöst slå ner på all opposition. Fri press och parlamentarism avskyr han. Socialt kan han beskrivas som uppkomling, ättling av bönder i södra Frankrike. Minister Rougon förstår att sätta skräck i folket. Han bryr sig inte om anklagade republikaners eventuella skuld eller oskuld. Endast antalet har betydelse, varje region ålägges att leverera en viss mängd som straffas. Samma metod användes senare av Josef Stalin under hans skräckvälde.

Romansviten avslutas med Le Docteur Pascal (Doktor Pascal), men kejsardömets politiska och militära undergång skildras mycket målande i La Débacle (I grus och spillror). Romanen handlar om Frankrikes totala nederlag i tyska kriget 1870. Krigets grymhet beskrivs åskådligt och detaljerat i denna bok som är en av de stora fredspredikningarna i världslitteraturen. Blodet sprutar, käkar krossas, inälvor rinner ut ur kroppar. Generalerna och kejsarens tjänare är förstås både inkompetenta och enfaldiga. I sin roman har Zola valt ut en renodlad aspekt på kriget, ett ”hörn”. Boken rör sig hela tiden kring striderna om en by och till slut ett hus i samma by Bazeilles. ”Pars pro toto”, säger ett latinskt talesätt, ”delen i stället för det hela”. Kriget i den franska byn betecknar hela kriget liksom ätten Rougon-Macquart betecknar hela Frankrike under andra kejsardömet.

Mycket elände beskrivs i den stora romansvitens 20 delar. Ändå finns här en då och då framträdande livstro som tar sig starka intryck. Så i den avslutande volymen Doktor Pascal. I romanen om fransk-tyska kriget beskrivs ju rena blodbadet. Anmärkningsvärt är att just denna gräsliga skildring slutar i hoppfullt ljus: ”Det härjade fältet låg i träde, det nedbrända huset i aska, och Jean gick, ödmjuk och sörjande, framtiden till mötes, gick för att taga del i det stora, svåra värfvet att bygga upp ett nytt Frankrike.”

Om en av romanerna ska utväljas som representativ och konstnärligt särskilt lyckad får det bli L’Assommoir (Krogen). Huvudperson är tvätterskan Gervaise, född 1828. Hon tillhör den andra av romansläktens fyra generationer. Hennes familjerelationer belyser sambandet mellan de fiktiva individerna. Kurtisanen Nana är hennes dotter och med olika män har hon tre söner; den kriminelle Jacques i Människans lägre jag, strejkledaren Etienne i Den stora gruvstrejken samt målaren Claude Lantier i Œuvre. Gervaise är utan tvivel den mest kända av familjesvitens många personager.

”Hans romansvit om släkten Rougon-Macquart är ett av de mest grandiosa projekt som litteraturhistorien känner. Trots de väldiga proportionerna fördes verket till ett lyckligt slut.”

En viktig inspiration för Zola var den store samhällskildraren och satirikern Honoré de Balzac. Anmärkningsvärt är att de båda upprättade formliga släktträd över sina litterära personskapelser.

Émile Zola påverkades också av författare som var mer avlägsna i tid och rum. Strindberg, som beundrade honom, sammanställer honom med den romerske satirikern Juvenalis: ”Nana som i en Juvenalis gisslande stil skildrar det rysliga hundlivet, som fördes under Andra Kejsardömet.” Zolas mästerskap ligger inte minst i hans enastående förmåga att suggestivt gestalta hur ett obevekligt öde styr människors liv. Hans romaner, inte minst Krogen, levandegör med skakande övertygelse det gradvisa förfallet och undergången. Så är det också hos den grekiska antikens stora tragöder. Kung Oidipus prisar i upptakten till pjäsen om honom övermodigt sin lycka, men sedan slutar det med katastrof och att han tillintetgjord sticker ut sina ögon. Både hos Sofokles och Zola framstår det tragiska skeendet som determinerat, och det utvecklas med stor logik och obönhörlig konsekvens. Hos Sofokles styr ödet, hos Zola styr arv och miljö över människorna. De stretar emot men liknar råttan som tvingas leka till kattens grymma nöje.

Gervaise har två små barn utan att vara gift med barnafadern, de lever tillsammans i ett dystert hyresrum på ett billigt hotell i arbetarkvarter. I romanens första kapitel blir hon övergiven men det är ingen olycka eftersom mannen är suput och en arbetsskygg odugling. Istället gifter hon sig med den glade plåtslagaren Coupeau, som länge har beundrat henne. Allt tycks under några år gå den unga familjen väl i händer. De båda makarna arbetar flitigt och skapar gemensamt ett blygsamt välstånd. De byter upp sig till en bättre bostad. Gervaise blir företagare i sybehörsbutik, deras ändrade umgänge vittnar om förbättrad status socialt.

Hon är nöjd med livet och uppfattar sin framgång som självklar. Romanens läsare vet emellertid mer än vad hon gör. Gervaise är född Macquart, som ”lastdjur” åt en despotisk far, och den läsare som känner till den deklasserade ättens vidare öden förstår att undergången infinner sig förr eller senare. Lika okunnig är kung Oidipus, bland de fiktiva gestalterna vet alla andra personager i dramat att kungen mördat sin far och gift sig med modern. I enlighet med den tragiska ironins språkbruk får orden motsatt innebörd.

Gervaises föreställning om lycka är ett arbetsamt liv i lugn och ro, med en snäll och nykter karl som inte slår henne. Detta lovar henne Coupeau, han som på sin höjd någon gång dricker ett litet glas plommonlikör. Men det går just som Gervaise fruktar, att den mönstergilla äkta mannen senare blir notorisk drinkare och hustrumisshandlare. Dottern Nana föds, Coupeau manar skämtsamt den nyfödda att ”inte bli en slamsa utan förståndig som pappa och mamma”. Och så besannas de varnande orden. Nana blir lyxprostituerad, med framgång i ungdomen men ett slut i sjukdom och misär. Hennes liv skildras av Zola i den roman som är uppkallad efter henne.

”Peripeti är den plötsliga förändringen av det som sker till dess motsats”, heter det i Aristoteles Poetik. En sådan peripeti hör hemma i Kung Oidipus och andra grekiska tragedier. En likartad vändpunkt finns också i Zolas Krogen och den inträffar just när lyckan tycks som störst. Paret Gervaise och Coupeau har efter moget övervägande bestämt sig för att låta hustrun ta hand om en butik. Då händer det. Dottern ropar på sin pappa som arbetar uppe på taket, han distraheras och faller handlöst ner på marken ”som ett klädbylte, kastat uppifrån”. Aldrig mer kommer Coupeau att kunna fungera som pålitlig arbetare med nödvändiga inkomster. I fortsättningen blir snart allt gradvis och obevekligt sämre för Gervaise och hennes familj, hopplösheten är total. I de antika tragedierna tycks det vara ödet som fördelar olyckorna, vad det nu innebär. I Zolas roman är det väl snarast slumpen som råder, eller kanske ironiskt nog faderskärleken. Coupeau förlorar ju fotfästet just när han böjer sig fram och tittar efter dottern.

”Det är alltså ingen uppbygglig bild som ges av andra kejsardömet i Frankrike. Överallt lögn och korruption, ett samhälle i politiskt och moraliskt förfall.”

Läkarna är dyra, pengarna försvinner och Copeau är inte samme man som före olyckan. Den långa konvalescensen gör att han får smak för att slå dank, och att återgå till arbetet på hustaken lockar inte. Han börjar dricka vin med alkoholiserade kumpaner och kommer hem berusad på kvällarna. Gervaise håller samman familjen med idogt arbete i butiken, som hon kunnat köpa med lån av den snälle grannen Goujet. Maken har dåligt ölsinne, med våldsutbrott mot hustru och barn som följd.

Alkoholens fördärv är romanens genomgående tema. I boken får vi följa Coupeaus gradvisa förfall från muntert vindrickande till fasansfull undergång i delirium. Arvet antyds som förklaring, även pappa Coupeau har varit plåtslagare och dessutom dött, då han i fyllan har fallit från ett tak. Den nyktre unge mannen har alltså burit på anlag för alkoholism, som har frigjorts. Även miljön spelar in, med alkohol och promiskuöst leverne.

Porträttet av Coupeau är en obönhörlig studie i drinkarens psykologi med dess självömkande lögner och undanflykter. Återkommande tidsangivelser som ”ett år /ett par år förflöt” markerar valda vändpunkter då situationen förvärras ytterligare. Till en början uppfattas Coupeaus dryckenskap som en oförarglig lustighet, men så övergår han till starksprit, blir periodsupare och dricker sig redlös.

En tydlig och ödesdiger vändpunkt är firandet av Gervaises namnsdag (ungefär 50 sidor i romanen). Zola skapade i likhet med Dostojevskij gärna masscener med överdåd av mat och dryck. De sista slantarna går till en sex kilos gås med diverse förrätter. Detta är en av världslitteraturens mest överdådiga måltidsskildringar. Under festen dyker hennes förre älskare, hattmakaren Lantier, upp. På Coupeaus enträgna inbjudan flyttar han in som inneboende. De båda männen blir såta supbröder som dricker upp Gervaises krympande intäkter från tvättinrättningen. Zola beskriver med makaber utförlighet hur Coupeau ligger redlös i sina egna uppkastningar, mer berusad än någonsin tidigare. Gervaises avsky gör att hon accepterar Lantier som älskare. Den moraliska upplösningen är fullständig och nätterna delas upp i ett sjaskigt ménage à trois. Gervaise känner sig ”utnött” av de båda männen.

Till råga på allt är dessutom den fräcka dottern Nana blivande prostituerad.

Allt andas förfall. Drickandet har satt tydliga spår hos förre plåtslagaren: ”Det pussiga ansiktet med käkar som en apas blev försupet och började anta en blåröd skiftning.” Grannen, den nyktre och arbetsamme smeden Goujet, är däremot det som Coupeau en gång har varit men inte längre är.

Oidipus upplever en kortvarig ljusning omedelbart före slutkatastrofen. För ett ögonblick tycks räddningen vara inom räckhåll. Samma dramaturgi är tydligt tillämpad i Zolas roman. Under en tre månaders uppryckning arbetar Coupeau nykter på landet och kommer med hem med välbehövliga slantar. Men, som Gervaise resignerat konstaterar, vackra visor är aldrig långa. De pengar som kommer in de super Coupeau sedan upp och nu går det raskt sämre. Gervaise måste avyttra butiken och familjen flyttar in i en sämre lägenhet, ”ett rum och ett krypin”. Förre plåtslagaren dricker varje dag och börjar med rejäla återställare. Anfall av delirium följer, drinkaren far ut och in på en asyl. Ungefär 40 år gammal ser han ut som en gubbe. Hyn går i grönt, ”påminnande om ett lik som ligger och ruttnar i en pöl.” Även Gervaise faller efterhand för dryckenskapen och blir sin mans like i det avseendet. Kvällarna ägnas åt dryckenskap och slagsmål.

Destilleringsapparaten på krogen gläds över sitt nya offer. Detta människoliknande monstrum symboliserar alkoholen som nedbrytande kraft, introduceras på de första sidorna och återkommer på slutet. Denna maskin tycks skratta hånfullt inför sina offers lidanden.

När Coupeau sista gången tas in på sjukhus blir hustrun ensam i sin smutsiga håla. Det går så långt att hon tigger småslantar på gatorna och till och med bjuder ut sig erotiskt, utan resultat eftersom hon inte längre är attraktiv på den sexuella marknaden. Hon, som ägt högt anseende som yrkeskvinna i kvarteret, summerar sitt liv: ”Att ha arbetat i femtio år och nu gå omkring och tigga!” Coupeau dör i delirium och hustrun följer honom några månader senare. ”Ett intressant fall”, tycker läkarna om mannen som har haft en lång svit av ohyggliga anfall. I fyra månader har han i sin dödsdans hallucinationer och sprattlar med benen mot sin vilja.

Émile Zola håller inne med samhällskritiken och konstaterar lakoniskt att i Napoleon III:s kejsardöme har Frankrike blivit en bordell. Samhället är en djungel där de starkaste vilddjuren tar för sig av bytet. Detta kommenteras insiktsfullt av gamle likbäraren Bazouge, alltid berusad: ”Reglerna? Det finns inga regler […] det enda som finns är hederlighet.”