Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd

Den brittiske journalisten Douglas Murrays nya bok On Democracies and Death Cults är en saklig redogörelse för Hamas attack i Israel den 7 oktober 2023, så grundlig i sina motbjudande detaljer att det knappt går att läsa boken i ett svep. Boken kom nyligen på svenska i översättning av Dan Korn (Nopolar Publi­shing). Den största massakern på judar sedan andra världskriget, mer än 1 200 dödade, skakade om de israeliska medborgarna och ledde till det ännu pågående kriget i Gaza. Ett krig som skulle kunna avslutas ögonblickligen om Hamas släppte de återstående i gisslan, vilka från början var 251 människor, både levande och döda. Flertalet civila, varav många barn och gamla. Både Hamasterrorister och civila Gazabor deltog i massakrerna, plundringen och kidnappningarna som av Hamas kallas Operation al-Aqsa-flodvågen.

Men nästan ännu mera chockerande än själva attacken har världens reaktion på massakern varit. Redan in­nan Israel­ gick in med trupper i Gaza för att befria gisslan hölls demonstrationer mot Israel­ och för Hamas i stora delar av västvärlden. Det är svårt att komma på något annat exempel där offren för en attack anklagas för att vara de skyldiga, men när det gäller Israel och i förlängningen judar är det precis vad som gäller. Inga betydande demonstrationer har hållits mot Hamas, för gisslan eller ens mera neutralt för fred i området, utan det som fått genomslag är utpräglade antiisraeliska slagord, som det ofta upprepade ”From the river to the sea, Palestine will be free”, vilket i praktiken är ett krav på Israels upphörande och fördrivning eller mördande av alla de återstående judarna i Mellanöstern, vilka numera så gott som alla bor i Israel, efter att ha blivit utjagade från de omgivande arabiskspråkiga och majoritetsmuslimska staterna.

Judar är inte de enda utsatta i Mellanöstern. Alla som tillhör etniska och religiösa minoriteter lever farligt. Det senaste är massakrerna på alawiter i Syrien, men IS förslavande och utrotningskampanj mot yazidier, utjagandet av kristna ur hela regionen, med återkommande attacker mot kyrkor – och inte bara i Nordafrika och Mellanöstern utan i ökande grad även i Afrika söder om Sahara – tillhör vardagen. Bland palestinierna själva utgjorde de kristna 1948 10 procent, och i vissa städer, som Betlehem, var de i absolut majoritet. Idag utgör de en procent av palestinierna och totalt sett lever fler kristna araber i Israel än på de palestinska territorierna.

Hamas är inte något undantag i regionen, tyvärr. Jihadismen präglar stora delar av politiken och den när och motiverar det utbredda våldet och terrorismen i islams namn. Men de är i princip de enda som omfattas av så starka sympatier i västvärlden. Inte för att de är rimligare eller för att deras kamp är mera rättvis, utan för att deras fiender är judar. Det finns något perverst i detta. Man kan vara för en tvåstatslösning, rättvisa mellan folken, fred i Mellanöstern och så vidare utan att stöjda islamister som uttryckligen säger sig älska döden mer än livet. Men det tycks vara något i själva oförsonligheten som lockar folk. Studenterna på Harvard som demonstrerar mot Israel skräder inte orden.

Douglas Murray är partisk och upprörd. Vreden känns genom alla sidor i hans bok. Det gör tyvärr att många som borde läsa den nog inte kommer att göra det. Precis som de som är för Israel inte läser böcker som talar för palestiniernas sak. Det verkar omöjligt att överbrygga de motsättningar som finns, och som numera även splittrar våra samhällen. Hur kommer det sig att omvärlden, som högaktningsfullt struntar i de flesta krig och massakrer, som aldrig demonstrerar mot islamism, ens efter de många attackerna sedan 2001 som dödat tusentals människor, med kulmen i IS skräckvälde, som inte engagerar sig särskilt mycket i Myanmar, Jemen eller ens uigurernas öde i Kina så hängivet slåss för Palestina? En förklaring är dessvärre helt enkelt antisemitism. Lusten att kal­la judar nazister, Israel en apartheidstat och Gaza ett koncentrationsläger verkar vara helt överväldigande. Och bland muslimer är dessvärre också antisemitismen utbredd.

Hitlers Mein Kampf är, liksom det klassiska antisemitiska falsariet Sions vises ­protokoll, bästsäljare över hela Mellanöstern. Judehatet tycks idag ha blivit en integrerad del av inte bara politisk islam, islamism, utan i religionen i sig. Opinionsundersökningar om antisemitism i Europa visar att självidentifierade muslimer uttryckte antisemitiska föreställningar och hat mot judar som grupp uppemot åtta gånger mer än andra. Så många som 76 procent av judarna i Europa döljer sin identitet av rädsla för att utsättas för övergrepp och 34 procent undviker judiska tillställningar och platser av säkerhetsskäl. Hela 80 procent säger sig känna av ökad antisemitism i Europa.

I boken citeras en artikel av vänster­debattören och Israelkritikern Mehdi Hasan i New Statesman från 2013: ” ’It pains me to have to admit this,’ he wrote, ’but anti-Semitism isn’t just tolerated in some sections of the British Muslim community; it’s routine and commonplace.’ ” Detta är något vi borde ha tagit itu med för länge ­sedan, men den typ av antirasism som automatiskt frikänner minoriteter från att överhuvudtaget kunna vara rasistiska har gjort så att det inte har gått att ta itu med muslimers hat mot judar. Den vägen sipprar antisemitismen, som så länge var tabu på grund av nazismens brott, dessutom tillbaka in i samhället i stort – i skolor, organisationer, partier och medier, inte sällan maskerad till antisionism.

Murray redovisar det hat som finns även på den israeliska sidan, med Baruch Goldstein, som 1994 sköt ihjäl 29 muslimer som det värsta exemplet. Han besöker Goldsteins grav för att se om det verkar pågå någon sorts kult kring honom, men han hittar den på en svårtillgänglig plats där alla han kommer i kontakt med tar avstånd från dådet. Samtidigt som Hamas hyllar sina ”martyrer” liksom, dessvärre, även Palestinska myndigheten, som uppkallat gator och torg på Västbanken efter självmordsbombare och terrorister och som ger stora kontantstöd till de efterlevandes familjer. Väl att märka inte offrens familjer, utan förövarnas.

Påståendena om etnisk rensning bemöts av Murray med statistik. Då Israel grundades 1948 hade staten 156 000 icke-­judiska medborgare. Idag uppgår deras antal till 2 653 000. Jerusalems muslimska befolkning utgjordes 1948 av 40 000 personer, vilka 2022 hade niodubblats till 371 400. ”Some ethnic cleansing”, skriver han ironiskt. Nu glömmer han i och för sig den så kallade Nakba, de många pale­stinier som lämnade området på uppmaning av de omgivande regimerna då de planerade att anfalla den nya lilla staten, vars synd är att varken vara arabiskspråkig eller majoritets­muslimsk, som alla de andra. Men hans poäng är trots det viktig. Araber och druser och andra minoriteter utgör idag omkring 20 procent av israelerna och de har dessutom fulla medborgerliga rättigheter, till skillnad från läget för minoriteter i princip i alla de omgivande staterna.

Det råder absolut inget som kan liknas vid apartheid. Däremot är de palestinier­ som inte är medborgare uteslutna från de medborgerliga rättigheterna. Dessa är det deras eget styres ansvar att upprätthålla. Dessvärre tar de emellertid inte till vara palestiniernas intressen, eftersom de fortsätter att prioritera kampen mot Israel, med alla medel, hellre än att förbättra tillvaron för sina medborgare eller undersåtar, får man väl säga när det handlar om Gaza, då Hamas styr enväldigt. Enligt deras ledare är det FN:s ansvar att ta hand om befolkningen, medan de själva styr in alla de omfattande resurser de får i bistånd till att bygga upp sin vapenarsenal, bygga ut tunnelsystemet och bygga upp sina egna numera betydande förmögenheter. Palestinierna lever i en utsatt situation, det är helt klart, men det är deras egna ledare som försatt dem i den. Om det inte vore för de intifador som så högljutt hyllas av västerländs­ka studenter, skulle det överhuvudtaget aldrig ha byggts några murar för att skydda israeliska medborgare från mord, bomber och terrorattacker.

Två veckor efter attacken gjordes en intervju med Hamasrepresentanten Ghazi Hamad i libanesisk tv där han, som Murray återger det, klart deklarerade att Israel inte har något existensberättigande. ”Everything we do is justified”, sade han i intervjun och tillade att denna attack bara var den första. Planen är att fortsätta att attackera Israel, gång efter gång, år efter år, särskilt gå emot civila, som inte är beredda att försvara sig: upprepa 7 oktober tills den judiska staten är utraderad. En annan Hamasledare som citeras i boken säger klart och tydligt: ”Children are tools to be used against Israel. We will sacrifice them for the political support of the world.” Att jämföra denna inställning med den israeliska viljan att skydda, rädda och befria alla i gisslan är gastkramande. Hur vinner man över en dödskult som Hamas? EU tror att man gör det genom att skicka pengar, 100 miljoner euro enbart under 2023. Via FN skickades 2014–2020 4,5 miljarder euro till Gaza. Pengarna strömmar in, men inget görs för befolkningen; det byggs tunnlar, köps vapen och Hamas ledare lyckas dessutom skumma av så mycket att flera av dem blivit miljardärer och lever i lyx i Qatar.

Frågan om hur situationen ska lösas för Palestina och Israel är naturligtvis viktig. Den stora mängden dödade palestinier är en tragedi, men en tragedi som lätt hade kunnat undvikas. Att det finns palestinier som utvecklat en bitterhet som inte tycks gå att hantera är sorgligt och farligt. Men Israel ligger nu där det ligger och det kommer inte att avvecklas som stat. Omvärldens reaktioner på Hamas pogrom understryker också det flera personer uttrycker i Douglas Murrays bok: Ingen annan än judarna kommer att skydda judarna.

Under årtusenden har denna minoritet tvingats bort från land efter land, massmördats, våldtagits, använts som projektionsyta av folk som inte velat hantera sina egna problem utan hellre skyllt på judarna. Nu har de ett land, ett av de minsta i världen. Tyvärr är det omgivet av fientliga massor – men det är inte längre något alternativ att judarna ännu en gång ska låta sig mördas utan att ­försvara sig.