Casanova – mer än sitt rykte

I inledningen till Stefan Zweigs år 1928 utgivna essäporträtt av den i år uppmärksammade 300-åringen Casanova, tas det i från tårna när heder och ära berövas den omsusade libertinen och ”famöse charlatanen” från Venedig: ”Hans få verser, hastigt improviserade mellan sängen och spelbordet till någon liten lätt dams ära, luktar mysk och akademiskt lim, och när sedan vår gode Giacomo ger sig på att filosofera, har man svårt att inte gäspa käken ur led.” Omedelbart efter denna postuma tilltufsning kommer emellertid det närmast oundvikliga tillägget: ”Men, det måste erkännas, vilket liv!”

Ja, det må man säga – son till två venetianska skådespelare, doktor i juridik vid 16 års ålder, en kortlivad tillvaro som abbé, en något längre som fänrik vid en garnison på Korfu, åter i Venedig verksam som violinist på en teater där han snart bekantade sig med en rik greve som försåg honom med pengar och ombesörjde att han ledigt och med viss hjälp av kabbalistiska konster kunde njuta av en tillvaro i sus och dus.

En upptakt som heter duga, alltså, och som redan här utgör en delförklaring till ännu ett av Zweigs många utlåtanden, nämligen att ”Casanova visar sig som ett snille icke genom sitt sätt att beskriva och berätta sitt liv utan genom det sätt varpå han levat det”.

Icke desto mindre har den schweizisk-franske författaren Blaise Cendrars kal­lat den beryktade vällevnadsmannens omtalade memoarer för ”1700-talets sanna encyklopedi”. Minnesteckningarnas popularitet torde inte minst bestå i Casanovas konstfärdiga bruk av anekdotens förnämsta stilgrepp: överdriften, fyndigheten, vrångbilden och den vita lögnen. För egen del sväljer jag gladeligen den förslagne venetianarens följande bedyrande med hull och hår: att han blev en tänkande varelse vid en ålder av åtta år och fyra månader, efter att en häxa på ön Murano medelst trollformler och rökt mat kurerat honom från näsblod.

Att tacka gudarna för att ha dömts till fängelsestraff och spärrats in i Doge­palatsets fruktade blykamrar, hörde kanske inte till den vanligaste konsekvensanalysen bland dem som drabbades av just detta. Men att anklagas och dömas för magi och därefter på värsta superhjältemanér lyckas med det omöjliga – att bryta sig ut ur kamrarna och fly landet – är förstås rena mumman för ens renommé.

Över en natt blev Casanova ett namn på allas läppar runt om på kontinenten: dörrar öppnades till hovens gemak, de intellektuellas salonger och inte minst till tillmötesgående kvinnors sängkammare. Under decenniernas lopp förvisso också dörrar till ytterligare en dryg handfull arrestlokaler, men det eldade förstås bara på den vandrande skandalsuccéns­ ryktbarhet. Det libidinösa 1700-talets sociala omgivningar var helt enkelt och i allmänhet med på de eggande noterna, om än på sina håll högst motsträvigt.

Ja, alla är vi i någon mån barn av vår tid, men som Friedrich Schiller en gång uttryckte saken, ve den som tvunget vill bli dess gullegris. Nu blev han väl på sätt och vis det också, den omsvärmade Casanova, men inte gulligare än att han samtidigt såg till att ägas av ingen (men icke desto mindre understödjas av de bemedlade). Under 20 år kom han att resa runt i Europa som förförare, bluffmakare och bildad man av världen. Hans nedärvda skådespelartalang tjänade honom väl i de stunder han behövde nästla sig in i finrummen, och det var för honom en självklarhet att få umgås med filosofiska högdjur som Voltaire och d’Alembert och att beviljas audiens hos majestäterna Katarina den stora och Fredrik den store.

Vivören med det oförskämt höga självförtroendet har alltsedan sin levnads dagar fascinerat, inspirerat (och provocerat) en hel värld, inte minst inom de klassiska konstarterna. Ett bra exempel från litteraturen är Thomas Manns Svindlaren Felix Krulls bekännelser, som knappast går att läsa utan att i titelfiguren tycka sig ana konturerna av den vittberömde äventyraren, kurtisören och hasardspelaren. Inte heller filmvärlden har förstås kunnat undvika slagkraften i den framstående anekdotberättarens saftiga levnadsöde. Till de stjärnskådisar som fått äran att drapera sig i rokokoplayboyens gestalt hör Marcello Mastroianni (Ettore Scolas Natten i Varennes), Donald Sutherland (Fellinis Casanova) och Heath Ledger (Lasse Hallströms Casanova).

De intill karikatyr typiserade framställningarna av vällustingen, diplomaten och mästaren i förklädnader med den påhittade signaturen Chevalier de Seingalt är många, även om originalet sannolikt var originellare än de alla. Det intrycket förstärks under läsningen av den renommerade tyske litteraturvetaren och litteraturkritikern Lothar Müllers nya bok, den välskrivna, om än stilmässigt något akademiska Die Feuerschrift, vars utgivning nästan på dagen lyckats pricka in lebemannens trehundrade födelsedag (den 2 april 1725). Det rör sig om ett ingående porträtt av Casanova och dennes politiskt stökiga och omsider revolutionära århundrade. Sy­stematiskt och med historie- och litteraturvetenskaplig omsorg dyker Müller ner i den kurtiserande kosmopolitens ständiga nätverkande, hans otaliga resor och lika många skrifter (jo, han skrev annat än memoarer), och inte minst alla nedskrivna kommentarer till Europas många omvälvande händelser.

Sammantaget tecknas här en bild av Casanova som en skarptänkt intellek­tuell och nyfiken iakttagare av sin oroliga samtid, snarare än av en man uteslutande styrd av kroppens nedre regioner. Förförarrollen var nog så utmärkande, men hans socialt sofistikerade karaktärsdrag, kombinerat med en exceptionell receptivitet för strömningar och tendenser i den stora världen, tog honom som sagt lika långt in i maktens korridorer som in under kjolarna.

Således har Müller – ingalunda någon novis i ämnet; hans förträffliga Casanovas Venedig gavs ut för ett par decennier sedan – velat distansera sig från, eller åtminstone bredda den ensidiga bilden av Casanova som själva inbegreppet av en notorisk kvinnojägare (möjligen i konkurrens med den något mer samvetslöse och lömske Don Juan). Undertiteln – Giacomo Casanova och slutet på det gamla Europa – syftar på det hierarkiska samhällssystem (l’ancien régime) som utgjorde den värld som Casanova i rollen som kameleont och trickster visste att navigera, men som definitivt upphörde i och med franska revolutionen.

I fyra huvudkapitel analyserar Müller bland annat symbiosförhållandet mellan tänkaren och handlingsmänni­skan Casanova och l’ancien régimes monarki och aristokrati, allt mot bakgrund av ”avförtrollningen” av Casanovas ”romantiska äventyrsmytologi”. Vidare tar han med läsaren på den metodiska spännings­sökarens resor till Baltikum, Ryssland och Polen, det vill säga: de centrum som under 1700-talet varaktigt kom att förändra Europas politiska geografi genom modernisering och expansionspolitik, med tonvikt på Tsarryssland och det allt mäktigare Preussen.

Åtminstone för undertecknad är dock Die Feuerschrifts avslutande kapitel – ”Bibliotekarien på slottet Dux och hans världs undergång” – bokens största behållning. Müller utmanar här bilden av en åldrad och trött Casanova, tillbringande sina sista 13 år i tillbakadragenhet på en greve Waldsteins slott i Böhmen, där han tjänstgjorde som dennes bibliotekarie och i lugn och ro kunde försjunka i sitt roman-, komedi- och memoarskrivande, långt från världens larm och brus. Här framstår han som själva motbilden till den livskraftige våghals och rucklare han en gång varit.

Som en representant för den gamla världen har han nu fallit ur tiden, ”vanmäktigt attackerande franska revolutionen, utan att förstå den”. Men denna förmenta flykt in i det förgångna är uppenbarligen en högst modifierad sanning. Müller hänvisar till litteraturforskaren Helmut Watzlawick, som har dokumenterat Casanovas samtliga resor från ankomsten till Dux 1785 fram till hans död 1798, och där det visar sig att han befann sig på resande fot sammanlagt fyra av de tretton åren. De många färderna gick till Karlsbad och Leipzig, Weimar och Berlin, Prag och Dresden.

På sistnämnda ort, kurfurstendömet Sachsens huvudstad och då för tiden en av Europas stora kulturmetropoler, umgicks Casanova flitigt i diplomatkretsarna, i synnerhet med ambassadörerna för Österrike och Ryssland. Kort sagt, ett tydligt tecken på en man vars kroppsliga och intellektuella krafter trots allt ännu inte givit tappt.

Casanovas sista resplaner, dödsåret 1798, innefattade ett besök i det Venedig som förskjutit honom två gånger, och som bara året dessförinnan fallit offer för Napoleons franska trupper och senare överantvardats till Österrike och Habsburgska monarkin. Resan blev aldrig av. Venedig låg i ruiner och själv drog snart dess legendomspunne son, denne livets store hasardspelare, sin sista suck.