Därför föraktar vi vår historia

Kulturhusets bortgallring av Tintinböcker, titeln på Pippis pappa, salsnamn på Karolinska Institutet och Vita havet på Konstfack är blott några exempel på hur det förflutna förvandlas till ett slagfält. Historien väcker anstöt och upprörda känslor. Fenomenet är varken unikt eller svenskt. Aldrig tidigare har så mycket tid ägnats åt att revidera och ta avstånd från det förflutna.

Historieskrivning syftar oftast till att klarlägga och förklara vad som har ägt rum. Ibland finns tydliga ideologiska förtecken, antingen det handlar om att rehabilitera nationella känslor eller arbetarklassen. Men dagens ifrågasättande av det förflutna är annorlunda. Ambitionen är inte att förklara, snarare att avfärda äldre tiders värderingar och normer. Nuets problem ska lösas genom att öka medvetandet om tidigare orättvisor och att fördöma historien. Svunna tider utmålas mer eller mindre reflexmässigt som moraliskt underlägsna vår tids värderingar, och historiska personer ställs till ansvar för brott mot mänskligheten.

I sin senaste bok The War Against the Past. Why the West Must Fight for Its Hi­story ser sociologiprofessor Frank Furedi trenden som ett utslag av historielöshet. Han varnar för moraliska korståg mot det förflutna liksom även för nostalgiskt bakåtblickande och sentimental längtan efter idylliska tider.

Debatter om fakta och infallsvinklar, om alla illdåd som begåtts, betraktar Furedi däremot som en självklarhet i demokratiska samhällen. Att reflektera över och ta lärdom av historiska erfarenheter ses som en förutsättning för att skapa en civiliserad tillvaro och utveckla en sensibilitet för vad som är rätt och fel.

Arvet från äldre epoker är värdefullt. För trots destruktiva och förtryckande perioder och händelser har mänskligheten gjort landvinningar och byggt vidare på det förflutna. Tidigare perioder med ofrihet, ojämlikhet och intolerans ledde till krav på frihet, jämlikhet och tolerans som numera är grundläggande i vårt civilisationstänkande. Detta har i sin tur skapat ett samhälle mottagligt för nya idéer och erfarenheter. Mänsklighetens framsteg bygger sålunda på ackumulerade historiska erfarenheter. Det förflutna är därför knappast i behov av vår vägledning utan ska analyseras i analogi med sin samtid. Vi måste lära av förfädernas framsteg och misslyckanden, inte låta vår tids ideologiska och politiska konjunkturer döma.

The War Against the Past visar tydligt och distinkt hur det förflutna klandras och kritiseras medan historiens värdefulla och positiva bidrag mer eller mindre försummas. Tidigare generationer fördöms eftersom de inte förstod den verkliga innebörden i händelser de genomlevde. Den grekiska antikens kultur ställs till ansvar för slaveri utan hänsyn till att vi numera är betydligt mer influerade av epokens demokrati, retorik, vetenskap och filosofi. Målsättningen tycks alltså vara att åtala civilisationen för samröre med förtryck och exploatering. På de anklagades bänk sitter bland andra John Locke, David Hume och Georg Wilhelm Friedrich Hegel. Utan tvekan delar dessa filosofer många av sin samtids fördomar, men deras tankar och ideal har också varit av godo för mänskligheten.

Fördömandet av det förflutna sker parallellt på olika arenor: språkens, böckernas, statyernas, monumentens, utbildningarnas, museernas. Registret är brett. Målningar och föremål skapade under 1700- eller 1800-talen löper risk att sammankopplas med slavhandel eller kolonialism. Offentliga och privata institutioner frossar i att blottlägga sin egen ”skamliga” bakgrund. Numera går det knappast att besöka ett museum utan att påminnas om en illasinnad historia. Utställningsföremålens informationsskyltar eller kanske snarare varningar anger hur besökarna ska tolka vad de ser och vara på sin vakt. Även museipersonal måste värnas. British Museum beslutade att ge sina anställda ”emotionellt stöd” på grund av problematiska samlingar.

I dagligt tal kallas denna typ av fördömande av värderingar och normer i det förflutna identitetspolitik. Etiketten kan förvisso diskuteras, men i fokus står grupper marginaliserade på grund av etnicitet, ras, kön, sexualitet, religion eller annan social kategorisering. Identitetskultur handlar alltså om att markera hemvist i en specifik grupp som blivit orättvist behandlad genom historien, mindre om insikt och analys. Tillhörighet trumfar vetande. Grundläggande finns en strävan att kontrollera det historiska narrativet för att bekämpa upplevda orättvisor och diskrimineringar kopplade till aktuella identiteter. Historien erbjuder dessutom­ en rik ådra av övergrepp och missförhållanden. Nya fakta grävs fram och gamla ompaketeras. Föreställningarna med rötter i det förflutna ska ersättas med ”korrekta” som synliggör offren.

Identitetspolitiken har även en existentiell dimension som Furedi belyser med protester i samband med Black Lives Matter 2020. Opinionsyttringarna riktade sig mot kulturella symboler, sinnebilden för illgärningar, som demonstranter även betraktade som ett hot mot sitt välmående. Bara synen av förolämpande statyer såg de som en fara för sin mentala hälsa. Att välta dem betraktades som ett sätt att slå mot levande personer och bli kvitt sina traumatiska upplevelser.

För identitetspolitiker är syftet inte att dra lärdom av historien. Tvärtom ska historien lära sig en läxa. Tillspetsat uttryckt: vi har intet att lära av Shakespeare och Kant, däremot har de något att lära sig av oss. Att identitetspolitikens förespråkare ser sig själva som upplysta med rätt att moralisera över svunna tider karakteriserar Furedi som en form för kulturell imperialism och kolonisering av det förflutna. Minneskultur och nostalgi får också större spelytor under 2000-talet, men det sker oftast för att stärka nuets identiteter snarare än för att öka förståelsen av det förflutna på dess egna villkor.

En av bokens centrala poänger är följaktligen att vi i högre grad måste ta akt på historien, det uppbyggliga och värdefulla, för att stärka öppenhet för experimenterande och värna civilisationens utveckling. Unga som växer upp med en vag känsla av det förflutna ser han som mänskliga förluster i det pågående kriget mot historien.

Furedis logik är egentligen enkel. Vi behöver veta varifrån vi kommer för att kunna bestämma vart vi ska. Framtids­visioner föds i en hybrid av då och nu. Föraktet för historiens krumbukter får därför allvarliga konsekvenser, inte bara för synen på dagen utan också på morgondagen. Däremot har han en väl optimistisk tro på möjligheterna att dra lärdom av det förflutna. Krig, terror och folkmord upprepas med jämna mellanrum. I det avseendet har mänskligheten till synes inte lärt sig särskilt mycket.

Hyllmetrar har visserligen skrivits om identitetspolitik, cancelkultur och upprörda känslor. Debatten har möjligen också kulminerat. Men det angelägna och intressanta med The War Against the Past är att den så tydligt visar hur det förflutna missbrukas och samtidigt fram­häver hur viktigt det är att ta fasta på civilisationens ständiga framsteg. Författaren är som sociolog däremot egentligen inte intresserad av att förklara varför nuet fått så hög status på tidsaxeln, varför presentism har blivit vår tids måttstock.

Vi är omgivna av ett förflutet vi knappast kan lämna bakom oss och en framtid som vi knappast kan se, välja eller har tillgång till. I utrymmet mellan det passerade och det kommande expanderar vår egen tid och brer ut sig. Historia och framtid inkluderas därför allt oftare i nuet och tenderar att försvinna ur synfältet. Vetenskapliga analyser av det förflutna har visserligen också sin samtid i blickfånget och påverkas av aktuella värderingar. De ska dock inte förväxlas med anakronistiska skildringar av historien där nutida moraliska normer har företrädesrätt.

Länge utgjorde det kommande och inte historien människors orienteringspunkt. Men åren kring murens fall 1989 utvecklades en ny tidsregim där utopier och världsförklaringar förlorade fäste. Att presentismen segrade och blev ett politiskt projekt ska alltså också ses i perspektivet av att klassiska ideologier och glansfulla framtidsvisioner förlorade attraktionskraft. Tidigare förknippades framtiden med möjligheter, utveckling och framsteg, idag snarare med katastrofer, ekonomiska kriser, klimatförändringar, krig och politisk osäkerhet. Att det förflutna dessutom tenderar att framställas i ett negativt ljus och bortdefinieras som erfarenhets­bärare gör det också svårare att mobilisera förhoppningar om det kommande. Historien kan då inte längre förse oss med moraliska och intellektuella resurser för att utveckla berättelser om frihet och framsteg, och risken för apokalyptiska och dystopiska scenarier ökar i än högre grad.

Att vår tid numera är navet i sökandet efter stabilitet och trygghet beror således inte bara på att äldre tiders orättvisor fördöms, utan även på en flykt undan det kommande, som upplevs som otryggt och oförutsägbart. Ledstänger för att navigera in i framtiden saknas.

Presentismens starka ställning har självklart flera andra fasetter. Dagens oavbrutna flöde av innovationer utkonkurrerar raskt gårdagens nymodigheter. Farten och tempot har höjts med digitaliseringen och ett internet som ideligen förser oss med ny information. Att ständigt vara uppkopplad i realtid stärker vår känsla av att leva i det omedelbara. Globaliseringen bidrar till att världen i ökad fart distanserar sig från det gångna århundradets problem, samtidigt som större fokus på kortsiktig lönsamhet, prestation och konsumtion stadgar nuets ställning. Snabbt agerande och snabba beslut är numera ett ideal och långsiktigt tänkande hamnar i skymundan. Det är egentligen föga förvånande att nuet blivit maktfullkomligt.

Hur mycket vi än anstränger oss är det förflutna omöjligt att förbjuda eller lämna därhän även om flera försökt. Historien är ständigt närvarande. Idealet vore naturligtvis om den används för att synliggöra erfarenheterna vi bär med oss – båda negativa och positiva – för att därmed försöka begripliggöra den tid vi lever i. Men tidsandans tryckvåg är obönhörlig och stor energi läggs istället ned på att fördöma det förflutnas aktörer som moraliskt underlägsna. Att välta statyer, ändra namn och tillrättalägga utställningar har gjort historien till projektionsyta för vår tids politiska projekt.