De nya statskramarna

Som ung liberal fick jag tampas mot kommunister som tyckte sig ha en bekväm debattsits. De utgick från verkliga problem i de existerande, kapitalistiska samhällena och ställde mot dessa en teoretisk konstruktion, ett kommunistiskt samhälle där alla samhällsproblem var bortdefinierade. När man pekade på att verklighetens kommunistiska samhällen har ännu större problem avfärdades detta med att dessa stater hade avvikit från den sanna kommunismen.

Under senare år har jag fått flera déjà vu-upplevelser. Men nu är det inte kommunister som är statskramare, utan framförallt Kristdemokraterna och Liberalerna som vill förstatliga sjukvården respektive skolan. Liberalerna ger detaljerade beskrivningar av allt gott som reformen kommer att leda till, men gör inget seriöst försök att beskriva vad det är man exakt vill göra.

Ibland talas om att reversera Göran Perssons kommunalisering 1991. Men kommunerna var huvudmän för skolan även dessförinnan. Reformen innebar bara att den statliga detaljstyrningen av skolan minskade – och att kommunerna blev arbetsgivarpart i lärarnas avtalsförhandlingar. Visserligen fanns det fram till 1960-talet statliga läroverk, men omfattningen av denna verksamhet var begränsad.

Menar Liberalerna verkligen att ­skolan ska bli statlig precis som polisen och försvaret? Alltså att en statlig byråkrati tar över ansvaret för de hundratusentals beslut som kommunerna fattar varje år. Detta ­skulle inledningsvis medföra en mycket komplicerad överföringsprocess som skulle störa den löpande verksamheten. Eller menar partiet att vissa beslut ska ligga kvar hos ­kommunerna? Varje uppdelning av ansvaret mellan stat och kommun riskerar att skapa problem – men Liberalerna bekymrar sig inte om att diskutera sådana futtigheter.

Och vad är det som talar för att staten vet bäst inom skolpolitiken: De undermåliga lärarutbildningarna? De flummiga pedagogiska institutionerna på våra högskolor? De skolmyndigheter som skriver hopplösa läroplaner? Eller är det polisen och försvaret som bevisar att staten är bäst på att vara huvudman för stora verksamheter?

Kravet på förstatligande tycks bygga på att skolpolitiken leds av en allvetande, liberal utbildningsminister – men någon sådan har aldrig funnits. Regelverket för skolan bör bygga på att minimera riskerna om ministern heter Ingegärd Wärnersson eller Gustav Fridolin. Det var ju just på grund av det kommunala huvudmannaskapet som Jan Björklund, i egenskap av skolborgarråd i Stockholm, kunde inleda sin framgångsrika anstormning mot ”flumskolan”. Nu vill partiet­ omöjliggöra denna väg till förbättringar.