Det är inte stökigt

”Det är knarkhandel, misshandlade väktare och handlingsplaner för att hantera utåtagerande besökare.” Texten nämner också att fenomenet inte är nytt.

Det förekom redan 1916, framgår av en bekymrad artikel i Biblioteksbladet. Helmerson hänvisar också till en ru­brik i Svenska Dagbladet från 1969: ”Bibliotek stängs. Ungdom skrämmer bort låntagarna.”

Jo, men jämfört med läget för hundra eller femtio år sedan – och det framhålls i DN – är dagens situation betydligt allvarligare. Till exempel att vad som förr störde personal och låntagare säkert kunde kallas för just stök. Men det håller inte nu. Hot, våld och skadegörelse är faktiskt något helt annat.

Så varför är stök det gängse uttrycket? Jag tror att det beror på lättja. Alla skriver så. Men – och det är mitt svar på Erik ­Helmersons desperat utslungade fråga: ”Varför sa man inte bara nej” – något annat ligger bakom. När stök började övergå i kriminalitet kändes det obehagligt att säga som det var: att ungdomar tillät sig ett beteende som för tidigare generationer varit fullständigt otänkbart. Att ta till det vaga stök gjorde att man slapp diskutera skuld- och ansvarsfördelning inför bristen på normer och spärrar. Man slapp ingripa på allvar.

Vilket förstås fick som följd att problemet växte i omfattning och blev allt svårare att bemästra. Nu vet vi, och säger ångerfullt, att det hade varit värt obehaget att ­reagera då. Men det visste vi redan när det begav sig – syndabekännelsen kommer i efterhand och får därför inga personliga konsekvenser.
Att våga säga nej och skingra ­orddimmorna som döljer det egna ansvaret är en samhällsinsats.