Det ligger i blodet

Den tesen driver den franske näringslivskonsulten och proffstyckaren Alain Minc i sin senaste bok L’âme des nations. Över 273 sidor får läsaren en snabbkurs i modern, europeisk historia. Minc tycker sig i stormakternas förflutna hitta orsakerna till vår egen tids världspolitiska situation, där EU ibland framstår som en desorienterad sparv i tranedansen tillsammans med Obama, Putin och de nya ekonomierna.

Alain Minc är en författare som bäst avnjuts med en rejäl nypa salt. Han var kursetta på Frankrikes extremt selektiva teknokratfabrik École normale d’administration, så de akademiska meriterna är det inget fel på. Som gammal rådgivare till president Nicolas Sarkozy och miljardären François Pinault har Minc uppenbarligen också den härskande klassens förtroende, om än inte folkets. Somliga älskar att hata denne drygt 60-årige politiske insider. Liten, pigg och i oklanderlig kostym syns han ständigt i olika tv-soffor och talar sig varm för EU, valutasamarbete eller annat som gillas av den liberala eliten i Paris. Som om inte detta vore irriterande nog, är det något misstänkt flyhänt över Alain Mincs extraknäck som kultiverad essäförfattare. Trots en upptagen tillvaro i maktens korridorer har han lyckats klämma ur sig drygt trettio böcker sedan slutet av 70-talet, det vill säga: ungefär en om året. Spännvidden är imponerande. Oftast skriver Minc om ekonomiska eller historiska ämnen, men han har också gett sig i kast med de stora filosoferna. År 2001 var vår mångsysslare oaktsam nog att i Spinoza, un roman juif plagiera ett tidigare skönlitterärt verk om samma huvudperson, och dömdes till att betala 15 000 euro i skadestånd. I Frankrike är litterära plagiat i och för sig vardagsmat. Dessutom är det välkänt att makthavare med intellektuella intressen gärna tar hjälp av spökskrivare för att sätta sina stora tankar på pränt. Men denna verksamhet ska helst försiggå tyst och diskret. Minc hade otur som blev påkommen, och får sedan dess finna sig i att elaka tungor ifrågasätter vem som egentligen för pennan i hans böcker.

Oavsett om Alain Minc är den verklige upphovsmannen till L’âme des nations eller ej, är verket väl värt att ta sig igenom. Fast det tar emot. När författaren med encyklopedisk auktoritet går igenom europeiska fältslag, fredsslut och samarbetsavtal från medeltiden till 2000-talet fylls man av både övermättnad och mindervärdeskomplex.

I bokens första del tecknar Minc en karakteristik av ett antal europeiska stater och USA. Han går i tur och ordning igenom ”aktörernas dna”.

Kapitlet om Storbritannien handlar om ”havet och pengarna”. Från en liten ö dominerade britterna världshaven i århundraden. De var pragmatiska handelsmän som byggde ett gigantiskt imperium, fjärrstyrt från London, samtidigt som de höll ett vakande öga på Kontinental-Europa för att försäkra sig om att ingen där växte sig för stor och mäktig.

Tyskarna har alltid strävat efter att förenas som ett folk inom samma nation. De skapade också den första moderna rättsstaten, i Preussen. En av Alain Mincs idoler är järnkanslern Otto von Bismarck, medan han däremot ser Hitlers Tredje rike som en pervers avart av det typiskt tyska.

Ryssarna lider ända sedan tsartiden av en panisk rädsla för att bli omringade. De strävar ständigt efter att utöka sitt territorium, inte genom att kolonisera fjärran länder på andra sidan havet, utan genom att införliva sina grannar i Ryssland. Stalin agerade i själva verket i en tsarrysk tradition när han förvandlade öststaterna till Sovjetprotektorat. Våra dagars ”plutokratiska” Ryssland är till befolkningen bara hälften så stort som det en gång var, och inte lika hotfullt. Men i gammal, god stil bekrigar Putin tjetjener och georgier, samtidigt som han trakasserar balter, polacker och tyskar med sin oförsonliga gaspolitik.

USA slits ständigt mellan två motstridiga impulser, ”messianismen” och ”isolationismen”. Då och då vill en president med höga ideal försvara den västerländska civilisationen i något avlägset land, medan en snål, hemmablind kongress håller emot. Men trots supermaktens inblandning i allehanda konflikter, ibland med ojusta medel, tycker Minc att det är fel att tala om USA som imperialistiskt. Något egentligt kolonialvälde har amerikanerna aldrig härskat över. Däremot har de, när tillfälle visat sig, försökt sabotera de brittiska och spanska imperierna.

Frankrike då? Ja, författarens dom över sitt eget land är hård. Liksom tyskarna har varit fixerade vid sitt folk, har fransmännen stirrat sig blinda på sina så kallade ”naturliga gränser” vid Rhen, i Alperna och i Pyrenéerna. Därför har de gång på gång kastat sig ut i dumdristiga krig, under ledning av maktgalna härskare som Ludvig XIV och Napoleon. Den franska kolonialismen ger Alain Minc inte mycket för. I en av höstens tv-debatter om L’âme des nations påstod han att Frankrike, när det begav sig, behövde 1 000 funktionärer för att styra över Tchad. Med motsvarande personalstyrka lyckades britterna kontrollera hela Indien!

Dessa och liknande klyschiga beskrivningar bildar i boken utgångspunkt för ett långt, historiskt narrativ, späckat med årtal och kunganamn. Från habsburgaren Karl V:s kröning via westfaliska freden fram till Sovjetunionens fall får vi följa Mincs hjältar och skurkar, både på slagfältet och vid förhandlingsbordet. Utvecklingen är följdriktig. Aktörernas nationella dna förnekar sig sällan, och först när Alain Minc är framme vid det tjugofemte och sista kapitlet är det dags att ta en titt i kristallkulan.

Mincs framtidsvision tar formen av en lovsång till Europatanken och EU-kommissionens gamle ordförande Jacques Delors. Denne tänkte sig en federation av nationalstater där var och en bevarar sin egenart, sitt dna, utan att tvingas till annat än blygsamma eftergifter. Europa står nu vid historiens slut, och tillsammans är vi starka, konstaterar Alain Minc entusiastiskt.

Alla tyskar har äntligen nått sin destination inom Tysklands gränser, och surar för tillfället över att de måste dela med sig av sina rikedomar till slösaktiga medlemsländer i Europas periferi. Men tyskarna behöver EU för att kunna hålla stånd mot ryssen, som aldrig kommer att sluta kasta lystna blickar västerut. Storbritannien dominerar inte längre världshandeln, och samväldet är blott en skugga av imperiet. Men britterna är fortfarande bra på att spela ut sina konkurrenter mot varandra, och det ligger i deras intresse att göra det inom ramen för EU-samarbetet, snarare än att isolera sig på sin ö. Frankrike kan inte existera utan att få utlopp för sitt storhetsvansinne och påverka världspolitiken. För detta ändamål är EU ett utmärkt verktyg. Som synes kan unionen tillfredsställa de mest disparata behov, om man får tro Minc. USA kan vi däremot inte längre räkna med. Obama har fullt upp med sin statsskuld och måste dessutom hålla koll på Pakistan, Israel, Saudiarabien och Iran. Gentemot den gamla världen är han isolationist. Men vad gör väl det, tycks Alain Minc mena. Vi har ju vår europeiska gemenskap, ”ett sant mirakel”, som han skriver på sista raden.