En förlorad generation

Han fick alltså ett alternativ till att låta barn- och ungdomen rinna bort i stillasittande förströelse. Men tv-spel vid konsol eller dator är relativt harmlösa företeelser vid en jämförelse med dagens situation, då alla genom mobilen har ständig tillgång till internet. Barn och unga tillbringar alltmer tid på sociala medier på bekostnad av studier, fysiska aktiviteter, sömn och umgänge i verkligheten. Att vårt sätt att leva har förändrats i grunden kan illustreras med ett tanke­experiment: Föreställ dig att du föll i koma den 28 juni 2007 – dagen innan Iphone presenterades för allmänheten – och vaknade upp tio år senare. Omgivningen var sig ganska lik, men människorna betedde sig underligt – alla gick omkring med en rektangulär dosa i handen, frånvarande, med pluggar i öronen.

Vid uppvaknandet var det 2017, nu kan man med bara en mild överdrift påstå att nästan alla glor i sina telefoner nästan hela tiden.

Bilden målas upp av socialpsykologen Jonathan Haidt i boken The Anxious Generation. How the Great Rewiring of Childhood is Causing an Epidemic of Mental Illness.

Det är en viktig bok. Den visar hur ny teknik och mäktiga affärsintressen omformar våra barns liv och framtid. Haidt vill styra utvecklingen i en annan riktning, och han stöder sig på forskningsrön och statistik när han hävdar att mobilen har kopplat om barndomen i framför allt västvärlden från lekbaserad till mobilbaserad. Från det tidiga 2010- talet har det bidragit till en förskräckande ökning av psykisk ohälsa, ”the collapse in youth mental health”. Det handlar om ångestsyndrom, depression, anorexi, självskadebeteende och självmord.

Utseendejämförelser, färre nära vänner och fler ytliga kontakter, ensamhetskänslor, statusjakt, ryktesspridning, krav på att alltid vara uppdaterad och mobbare som följer med dygnet runt; online-livet reser många nya krav på redan stressade och omogna tonårshjärnor. Misstag och pinsamheter kan bli virala och vara en belastning i framtiden.

Även sjukdomssymtom och tics kan spridas genom så kallad sociogenetisk överföring. Till exempel så finns det skäl att misstänka att en del av den kraftiga ökningen av könsdysfori bland unga drivs av sociala medier, eftersom många upplever problem först i tonåren utan att ha visat några oroväckande tecken som barn.

Hjärnan är plastisk och förändras av omständigheterna, och det finns vetenskapliga belägg för att dess nätverk omorganiseras av digitala medier. Denna omkoppling gäller framför allt ”generation Z”, alltså de som är födda efter 1995 och som har vuxit upp med mobilen, en portal som lockade dem till en alternativ värld som var spännande, beroendeskapande och olämplig för barn. Haidt beskriver processen som ”det största, okontrollerade experiment som mänskligheten någonsin utfört på sina egna barn”. Techbolagen exploaterar våra psykiska svagheter.

Här någonstans hörs nu grymtanden och suckar från dem som uppfattar ännu ett teknikfientligt, alarmistiskt och no­stalgiskt färgat varningsrop om mobilberoende, skärmtid och giftiga sociala medier. De kallar det moralpanik och påpekar att man genom historien har hissat varningsflagg för allt från tågresande till tv-tittande och serietidningsläsande.

Men håller den jämförelsen? Den smarta telefonen har som ingen annan innovation i historien på kort tid förändrat vårt sätt att kommunicera, interagera, konsumera och, ja – leva. Mobilen har skapat ett så starkt beroende att den närmast har blivit en ny kroppsdel. Många tonåringar är bokstavligen ständigt uppkopplade och har ett öga i mobilen även när de fysiskt umgås med andra. Den är ett fantastiskt verktyg som har kommit att undergräva mycket i samhället som vi sätter värde på. All denna bekvämlighet och underhållning som vi får nästan gratis har gjort att vi bortser från att det är brukarna som är själva varan i uppmärksamhetsindustrin.

Mobilberoende rör mekanismer i psyket som evolutionärt sett är mycket gamla och starka: vår benägenhet att söka mönster, höra till gruppen, utforska det som är nytt. Likes och det ändlösa skrollandet ger dopaminkickar som håller oss fångna. Men det är en miljö som inte är gynnsam för unga. Utväxlande av korta textmeddelanden med emojier utvecklar inte de delar av hjärnan som aktiveras av konversation med ansiktsuttryck, gester, tonfall, kroppsspråk och ögonkontakt. Medan de belöningssökande delarna utvecklas tidigt mognar inte funktioner som impulskontroll och förmåga att uppskjuta belöningar förrän i 20-årsåldern.

Haidt skriver att sociala medier började som ganska harmlösa kontaktplattformar för digitalt umgänge, det fanns en utbredd optimism om att detta skulle gynna demokratin. Med Facebooks ”likes” och Twitters ”retweets” blev det plötsligt en tävlan, de som hördes mest fick all uppmärksamhet. Hat och överdrifter tog över, och algoritmerna styr flödet efter uppmärksamhet. När tidskriften Nature granskade närmare 500 vetenskapliga artiklar om förhållandet mellan sociala medier och demokrati blev slutsatsen att plattformarna bidrar till polarisering och förlorad tillit.

Med den dubbelriktade kameran (Iphone 4, 2010) och möjligheten att enkelt ta selfies exploderade självexponering och möjlighet till ändlösa jämförelser och kommentarer från vänner och främlingar. Från omkring 2012 då sociala medier brutaliserades steg också kurvorna över ungdomars psykiska besvär. I synnerhet flickor drabbades, de är betydligt mer på sociala medier än pojkar.

Haidt hävdar att det finns orsakssamband, inte bara korrelation, mellan socia­la medier och depression och ångestsyndrom. Och sociala medier förändrar det sociala livet också för dem som inte använder dem. Samtalsklimatet förvrids, och att vara ung och utan smartphone innebär socialt utanförskap.

Den beroendeskapande mobilvärlden kontrolleras av ett fåtal stora företag vilkas mål är att förstärka beroendet och samla in och sälja information om användarna. Varför har vi inte sett att mobilen förändrar barnens tillvaro i grunden, att de går miste om mycket av det som behövs för att växa upp till sociala, kunniga och ansvarstagande medborgare?

Idag kommer larm om att barn inte längre kan slå en kullerbytta eller handskas med en sax. Att fastna framför skärmarna befrämjar trångsynthet och enfald. Istället för förebilder i verkliga livet följer de influerare vilkas främsta merit är att lyckas samla många följare. Uppmärksamhet från andra är beroendeskapande, och likes och följare är måttet på ens värde.

Hugo Lagercrantz, professor emeritus i barnmedicin vid Karolinska institutet, varnade tidigt för vad skärmfixeringen gör med barnen. Redan för 20 år sedan påpekade han att små barn som såg mycket på skärm blev okoncentrerade och uppvisade adhd-liknande symtom, och nu kan man se att särskilt upptagenheten vid sociala medier orsakar bland annat koncentrationssvårigheter, störd nattsömn och försämrad språkutveckling. I en debattartikel i Dagens Nyheter liknar han dagens föräldrars blindhet inför skärmtittandets risker vid tidigare generationers ovilja att se rökningens skadeverkningar.

Lagercrantz tidiga varningar möttes med hån och beskyllningar för att vara gammaldags av ”kollegor, pedagoger och kulturjournalister”. Men nu, med skräckinjagande statistik och mera forskningsrön till stöd, refererar han till Haidt och föreslår en rad åtgärder som genast bör sjösättas. Till dem hör att mindre barn inte bör ha telefon med internetbaserade appar, att tillträde till sociala medier sker först i högstadiet och att ”högläsning för barn i förskolan och på bibliotek bör vara lika obligatoriskt som vaccinationer”.

En smula yrvaket har också Sveriges regering reagerat och övergett den närmast väckelseentusiastiska tron på digitalisering. Enligt det nya Tidöavtalet ska grundskolan bli mobilfri, vilket kräver skärpning av skollagen. Erfarenheter av mobilförbud har varit goda, men det är inte ovanligt att föräldrar protesterar då de förhindras från att ta kontakt med sina barn under skoldagen.

Liberalerna är drivande och vill bland annat skärpa ålderskontroller på nätet och kräva större ansvar av nätjättarna. Skolminister Lotta Edholm talar om kraftigt försämrade skolresultat och stökiga förhållanden i svenska klassrum som delvis kan skyllas på mobilen.

I USA har de sociala mediernas skadeverkningar tagits upp i senatsförhör med bland andra Facebookgrundaren Mark Zuckerberg. Plattformar som Tiktok – 150 miljoner användare i USA, nästan halva befolkningen – och Instagram anses skapa starkt beroende och förmedla skönhetsideal som leder till att i synnerhet flickor drabbas av anorexi. Depression bland unga har ökat med 106 procent sedan 2008, ångestneuroser med 134 procent. Antalet flickor som sökt vård efter självskade­be­teen­de ökade med 188 procent mellan åren 2010 och 2020. Dessa kurvor följer genomslaget för den smarta telefonen.

Haidt skriver ur ett till stora delar amerikanskt perspektiv, och innan han studerade förhållandena i de nordiska länderna räknade han där med en lägre frekvens av sjukdomssymtom därför att det rörde sig om mer omhändertagande samhälls­system än det amerikanska. Men det visade sig vara lika illa här.

Bland svenska ungdomar i gruppen 16–29 år ökade ångestsyndrom med 150 procent mellan åren 2010 och 2021, psykiat­riska diagnoser för flickor i åldern 10–14 år ökade med över 190 procent. Andelen unga med sömnproblem har fördubblats på tio år, förskrivningen av lugnande preparat och sömnmedel till den gruppen har fyrdubblats, enligt Folkhälsomyndigheten. I gruppen 0–9 år har behovet av sömnmedel sexfaldigats på tio år. Kurvorna över bokstavsdiagnoser stiger brant, svenska elevers läslust är lägst inom OECD och Pisaundersökningen 2022 visade att läsförståelsen bland 15-åringar är den lägsta sedan mätningarna startade 2001.

Enligt undersökningen ”Ungar & me­dier” har de flesta barn en egen mobiltelefon från nio års ålder. Över 70 procent av 15-åringarna använder mobilen mer än tre timmar per dag, många även nattetid. Det är vanligare att man dagligen träffar kompisar digitalt än fysiskt.

Omkopplingen av barndomen betyder också ett slags skevt och förtida vuxenblivande. Pojkar ser hårdporr innan de ens fått sin första kyss. Unga flickor matas med orimliga skönhetsideal och råkar ut för mobbning och närmanden på sociala medier.

Jonathan Haidt placerar ”the great rewiring” till åren 2010–2015. När barnen bytte gamla ”dumtelefoner”, som bara gick att ringa och sms:a med, mot smarta telefoner som erbjöd permanent uppkoppling, ökade tiden online enormt, medan personlig kontakt med vänner och familj störtdök. ”Vi saknade kunskapen för att skydda dem från företagen som hade designat sina produkter för att vara beroendeskapande”, skriver Haidt. ”Det slutade med att vi överbeskyddade barnen i den riktiga världen och underbeskyddade dem i den virtuella.”

Teknikskiftet skedde mot bakgrund av en annan stor omställning – den minskade friheten och ökade övervakningen, alltså den fria lekens försvinnande. I synnerhet i USA och Storbritannien men också här har föräldrars ökande oro för barnens säkerhet sedan 1990- talet gjort att tidigare generationers barndomsmönster – att man rör sig fritt med jämnåriga, lär sig interagera, lösa konflikter, ta risker – i stort har försvunnit. Vuxna är närvarande vid de flesta aktiviteter, också fritiden är schemalagd. Dagens barn rör sig inom ett betydligt snävare område kring hemmet än för bara någon generation sedan. ”Alla däggdjur behöver mycket fri lek”, skriver Haidt, ”för att koppla upp sina hjärnor under barndomen som en förberedelse för vuxenblivande.

”Överbeskyddandet berör Haidt också i boken The Coddling of the American Mind. How Good Intentions and Bad Ideas­ are Setting Up a Generation for Failure (med Greg Lukianoff ). Ständigt närvarande och oroliga föräldrar och den fria lekens försvinnande menar han har lett fram till dagens överkänslighet bland universitetsstudenter som kräver att slippa ord, ämnen och idéer som upplevs som obehagliga eller kränkande.

Möjligheten till ändlöst skrollande ökade användarnas skärmtittande med 50 procent, vilket i sammanhanget betyder oceaner av tid. Algoritmerna hos till exempel Tiktok och Youtube ger användarna mer av detsamma i ett beroendeskapande evighetsflöde av små do­paminkickar. Många ungdomar görs uppmärksamma på långt över 100 notiser per dag, vilket kväver alla försök till fokusering, något som Johann Hari grundligt utredde i boken Stolen Focus. Why You Can’t Pay Attention (anmäld i Axess 2/2023).

Beläggen är många för att mobilen underminerar uppmärksamhet, inlärning, personlig interaktion och känsla av tillhörighet. Den blir en erfarenhetsblockerare som slukar tiden då så mycket annat skulle ha kunnat bli gjort. Den permanenta tillgången till omedelbar, passiv förströelse lägger locket på kreativiteten.

För allt fler skaver det digitala beroen­det, och Guardian publicerade nyligen ett slags avgiftningskurs under devisen ”Reclaim your brain”.

Utvecklingen måste vändas, och Haidt presenterar konkreta förslag till nya normer: 97 procent av eleverna uppger att de använder telefonen dagligen i skolan, mest för sådant som inte har med studierna att göra, därför måste mobilen ut, även på rasterna.

Barn ska inte ha en smart telefon före 14 års ålder, och sätt en 16-årsgräns för sociala medier. Idag är gränsen 13 år, men i praktiken sker ingen kontroll. 86 procent av dem som är 13 år eller yngre använder sociala medier varje dag enligt Internetstiftelsen.

Släpp oron och låt barnen leka fritt utan övervakning.

Detta kräver insatser från såväl lagstiftare som skola och föräldrar. Haidt föreslår att man i kvarteret, vänkretsen och i skolan kollektivt enas om regler för skärmtid och premiär för smartphone. Görs det enskilt blir mobilfria barn ohjälpligt utanför.

Det låter bra, men är det realistiskt? Är inte mobilen och sociala medier redan så integrerade delar av vårt liv att en begränsning nästan vore som att begära att vi bara ska dra vartannat andetag?

Men att ge upp är knappast ett alternativ om man accepterar att det är våra barns hälsa och framtid som står på spel. En mobilfri skola borde vara möjlig att införa, vilket vore ett stort och viktigt steg. Omkopplingen från en lekbaserad till en mobilbaserad barndom ”har varit ett katastrofalt misstag”, skriver Haidt. ”Let’s bring our children home.” 

BOK:

THE ANXIOUS GENERATION: HOW THE GREAT REWIRING OF CHILDHOOD IS CAUSING AN EPIDEMIC OF MENTAL ILLNESS

JONATHAN HAIDT (Allen Lane 2024)