Ettor och nollor

En dinosaurie som britten George Boole beskrivs i en handbok i effektiv internetsökning som ”en matematiker som levde på 1800-talet, långt före datorns tid” och som ”konstigt nog” fått ge namn åt den matematik (ettor och nollor, ja och nej, sant och falskt) som alla datorer opererar med.

I själva verket är det inte ett dugg konstigt. Det var nämligen i denna obskyra och huvudsakligen självlärda viktorianska hjärna som embryot till vår digitala tids­ålder föddes med allt från datorer, mobiler och GPS-navigerade bilar till köksapparater och hemelektronik. Under Booles livstid – han dog 1864 innan han ens fyllt 50 – fanns det förstås inte minsta tillstymmelse till tillämpningar, men mannen själv tycks faktiskt ha anat att han var något stort på spåren, eftersom han på sin sirliga viktorianska prosa beskrev sin matematik som ”det mest värdefulla om inte det enda värdefulla som jag har lämnat eller sannolikt kommer att lämna till Vetenskapen och för vilket, om för något alls, jag skulle önska bli ihågkommen”. Hans önskan skulle bli uppfylld – med råge, om än långt efter hans förtidiga död. Kort sagt: Utan Boole, inget Google – eller också hade någon annan varit tvungen att göra hans jobb.

Men för att den dolda kraften i Booles nya matematik skulle kunna förverkligas, krävdes att den upptäcktes nära 100 år senare av ett annat geni, den amerikanske matematikern och elektroingenjören Claude E Shannon (1916–2001), som 1938 publicerade det epokgörande examens­arbetet A Symbolic Analysis of Relay and Switching Circuits. Genom att här sammanföra boolesk algebra med elektriska omkopplingskretsar skapade han grundvalen för den digitala teknik som nu präglar varje aspekt av vår vardag. Men som den amerikanske elektroingenjören Paul J Nahin påpekar i sin dubbelbiografi över Boole och Shannon rör det sig i allra högsta grad om ett intellektuellt samarbete mellan två män från helt skilda tidsskeden.

Det är Shannons förtjänst att Boole blev en berömd man nära hundra år efter sin död, men Shannon har Boole att tacka för sin numera legendariska ­vetenskapliga karriär, som vid sidan av Turing gjorde honom till informationsålderns fader (och Boole till dess förfader). Mötet mellan dessa två innovativa hjärnor blir inte mindre fantastiskt, menar Nahin, av att det inte enbart var tiden som skilde dem åt.

Medan Boole var son till en fattig skomakare och fick sluta skolan innan han fyllt 16, kunde Shannon dra nytta av en gedigen akademisk utbildning. Trots bristen på en sådan lyckades dock Boole 1849 bli professor i matematik vid det nystartade Queen’s College, i dag University College, i Cork i sydvästra Irland. Som Nahin påpekar var det enbart lysande begåvning, hårt arbete och flitig publicering som hade fört honom dit. En enastående prestation med tanke på det viktorianska samhällets rigida klassystem, baserat på ärvda förmögenheter och förnäma släktförbindelser.

Booles i sammanhanget udda bakgrund var kanske inte bara en nackdel när det gällde hans intellektuella skaparkraft, utan gjorde honom troligtvis benägen att tänka utanför den akademiska boxen. Förutom skillnaden i fråga om bakgrund antyder Nahin en annan väsentlig sådan redan i bokens titel, The Logician and theEngineer, nämligen den mellan en ren matematiker (Boole) ”som levde i teorins abstrakta och förtunnade värld”, medan Shannon var en praktisk elektroingenjör som inte var rädd att få skit under naglarna.

Nahin insisterar litet väl mycket på att Boole var urtypen för en ren matematiker. Det inser man efter att ha tagit del av Desmond MacHales omfattande Boole-biografi, The Life and Work of George Boole, som nyligen har kommit ut i en andra reviderad utgåva med anledning av att det är 150 år sedan Boole dog och att årsdagen av hans födelse för 200 år sedan infaller under 2015. University College Cork har därför förklarat perioden 1 december 2014 till 30 november 2015 som George Booles år.

Medan Nahin har skrivit en bok om tillämpningarna av boolesk algebra med biografiska inslag, har MacHale skrivit en mer konventionell biografi där skildringen av Booles personlighet och analysen av hans arbete inom matematisk logik bildar en väl balanserad helhet. Här får vi inte bara möta Boole i helfigur, utan också hans märkliga familj där snille och spektakulära livsöden tycks ingå som en arvsfaktor.

Det visar sig också att Boole redan i mycket unga år kombinerade en dragning till abstrakta studier med ett uppenbart sinne för praktiskt vetenskapligt skapande. Tillsammans med sin far, som var föga lyckosam som skomakare men passionerat intresserad av optik och astronomi, byggde han kameror, kalejdoskop, mikroskop, teleskop och ett solur. Far och son ska till och med ha försökt sig på att konstruera en primitiv räknemaskin. MacHale betonar med rätta att Boole aldrig förlorade ur sikte ”det faktum att matematik många gånger har sitt ursprung i sökandet efter lösningar på praktiska problem”. Det som hos Nahin framställs som en skiljepunkt mellan Boole och Shannon är i själva verket en beröringspunkt.

Vid sin förtidiga död stod Boole på höjden av sin skaparkraft med ett växande rykte som matematiskt geni och stridbar akademiker. Dödsorsaken var den lunginflammation som han ådrog sig genom att undervisa i våta kläder efter att ha överraskats av en plötslig regnstorm på väg till sin föreläsning. Det ryktades att hans hustru Mary hade försökt rädda sin make utifrån den homeopatiskt inspirerade övertygelsen att ont ska med ont fördrivas och bäddat ner honom mellan kalla våta lakan. Ethel Boole Voynich, den yngsta av parets fem begåvade döttrar, var i vuxen ålder böjd att hålla ryktet för sant, eftersom moderns släkt – Mary var född Everest (en farbror deltog i uppmätningen av världens högsta berg och fick det uppkallat efter sig) – var full av ”stollar och anhängare till stollar”. Vattenkurer låg dessutom i tiden.

I rättvisans namn ska tilläggas att om Mary Boole kanske var alltför mycket ett barn av sin tid i detta avseende, var hon i gengäld långt före den på det utbildningspsykologiska området, vilket hennes skrifter om hur man lär barn matematik vittnar om. Vid Booles död tvingades hon placera ut döttrarna hos släktingar och vänner, och det dröjde in­nan hon kunde samla familjen igen. Ethel, den yngsta, hade otur och fick en traumatisk barndom men växte trots det upp till en stark, modig och egensinnig kvinna och blev med tiden en framgångsrik romanförfattare. Hon intresserade sig tidigt för de revolutionära rörelserna i Ryssland och Centraleuropa, lärde sig ryska för att kunna översätta och smuggla in illegal litteratur i Ryssland och gifte sig med Wilfred Michael Voynich, en polsk nationalist och auktoriserad apotekare med en universitetsexamen i kemi från Moskva i bagaget.

Framför allt är han känd för att 1912 ha hittat och förvärvat det manuskript som sedermera uppkallats efter honom själv, Voynich-manuskriptet, världens mest gåtfulla medeltida manuskript som motstått attackerna från generationer av kodknäckare och experter av alla de slag. Efter Voynichs död 1930 förvarade hans änka det i ett bankvalv i trettio år tills hon sålde det på 1960-talet. Sluligen hamnade det på Yalebibliotekets avdelning för sällsynta böcker och är alltjämt föremål för det ena dechiffreringsförsöket efter det andra; ett av de senaste bygger på ­statistiska ­metoder som är moderna tillämpningar av Booles matematiska logik.

Även Ethel Boole Voynich nådde världsrykte med den mest kända av sina romaner, The Gadfly (1897), ”Bromsen”, vars huvudperson, den internationelle revolutionären Andrew Burton, besitter en infernalisk förmåga att enervera och förödmjuka sin omgivning (”Jag är inte en man; jag är en kniv”), ungefär som en broms kan driva både folk och fä till vansinne. Titlarna på de båda svenska versionerna, ”Getingen” från 1902 och ”Spyflugan” från 1974, är mindre lyckade försök att ta till vara den symboliken. Enligt vissa källor är boken baserad på det ryskfödda spion­esset och den förmodade James Bond-förlagan Sidney Reillys tidiga liv. Reilly och Ethel Boole Voynich ska enligt samma källor ha haft en kort kärleksaffär. Det är en historia som MacHale har svalt med hull och hår, medan Nahin åtminstone antyder att det finns andra uppfattningar.

Så hävdar till exempel Reillys senaste biograf Andrew Cook övertygande att romanen var i stort sett slutförd när Reillys och Ethels vägar korsades, och att det tvärtom var Reilly som hämtade inspiration till sina många fiktiva identiteter i Ethels romaner. Hur som helst blev The Gadfly, som betraktas som en av de allra första politiskt medvetna romanerna, en omedelbar och bestående framgång och utkommer fortfarande i populära pocketutgåvor.

I Ryssland blev den något av en revolutionens bibel, en kultbok med Andrew Burton som den ryska ungdomens favorithjälte, vilket är en ödets ironi, om nu Reilly skulle vara inspirationskällan, eftersom denne var en passionerad antikommunist och ägnade en stor del av sitt liv åt att försöka störta bolsjevikerna, innan han till slut föll offer för dem. Men Ethel Boole Voynichs enorma popularitet i Ryssland överlevde spekulationerna om Reilly.

En pjäsversion av The Gadfly har funnits på repertoaren i Moskva sedan 1920, vilket gör verket till ett slags rysk motsvarighet till Agatha Christies The Mouse­trap. Till detta kommer filmatiseringar och operaversioner. Ethel själv dog i New York vid 96 års ålder och tio år senare uppkallades den då nyligen upptäckta småplaneten ”2032 Ethel” efter henne. Då smålog nog pappa Boole i sin himmel. 1967 hade han själv blivit föremål för den postuma hedersbetygelsen att få en av månens kratrar uppkallad efter sig.

Men den självlärde skomakarsonens koppling till rymden slutar inte där, utan lever vidare i det faktum att den information om planeterna som överförs till oss består av ändlösa kombinationer av symbolerna 1 och 0.