Ohlsson reflekterar över Krusenstjernas verk och dess relevans

”denne halvjudiske unge man hade alldeles ärvt den judiska rasens sätt att le. […] Så hade hans förfäder på mödernet gjort upp affärer och kärlekshistorier sedan tusen år. I ett blänk av vita tänder och leende röda uppdragna läppar hade de ställt anbud, som fått kunden att tro sig ha dragit det längsta strået, och hade de intalat bruden eller älskarinnan att hon aldrig skulle kunna bli bedragen. Men sedan hade väl leendet ofta nog blivit ett morrande, medan de vita tänderna i första obevakade ögonblick snabbt huggit in på varje lockande byte, alltid tagande den största biten för sig.”