Frälsning och samvaro AB

Här i den höga och karga Nord går många av oss omkring i en from – eller kanske snarare ofrom – illusion. Vi svenskar, världens mest upplysta folk, har inbillat oss att de flesta former av religion är ett konservativt, ja rentav reaktionärt, påhitt som vi har lämnat bakom. Det är bara en tidsfråga innan resten av världen kommer fram till samma för oss så självklara insikt.

Allt detta är förstås snarast ett tecken på svensk chauvinism eller åtminstone provinsialism. För att ta oss ur denna illusion räcker det att titta på bilder från Mekka under hajj eller på de många miljoner som vallfärdar under den indiska högtiden Kumbh Mela. Varhelst påven drar fram lockar han åskådarmassor som skulle få vilken popstjärna som helst, möjligen med undantag för Taylor Swift, grön av avund. Det går knappast att bestrida påståendet att katolska kyrkan med sin tvåtusenåriga historia är alla tiders mest framgångsrika företag.

Nästan alla religioner berättar de mest osannolika skrönor och kommer med vad som vid första anblick (och väl också vid senare anblickar) tycks vara de mest absurda påståenden. Man påstår sålunda att en man gick på vatten som han sedan kunde förvandla till vin, en annan red ändå upp till himlen på en bevingad häst. Ändå frodas de.

Hur kan det komma sig? I sin 500-sidiga bok The Divine Economy svarar Paul Seabright på den frågan. Seabright är nu professor i Toulouse i Frankrike men denna bok har han skrivit när han var fellow vid All Souls College i Oxford. Seabright är ekonom men här också sociolog, historiker, filosof och psykolog. Hans bok borde kunna tysta högljudda och fanatiska religionskritiker utan att för den sakens skull göra religiösa människor särskilt nöjda.

Alldeles i början slår han fast att religion håller inte alls på att försvinna, att den på många sätt är mera inflytelserik idag än vad den någonsin tidigare har varit. Han påstår detta utan att ta uttrycklig ställning till olika religioners sanningsanspråk. Tidigt i boken meddelar han att han själv saknar religiösa kopplingar eller övertygelser. Det kan väl i sammanhang som dessa ses som en styrka men det kan också innebära att Seabright missar själva poängen med religion, i alla fall i dess kristna och muslimska former. Deras mål är, eller var i alla fall, att leda oss till det eviga livet.

Visst är det möjligt att en av alla dessa religioner – om det sedan är asatro, islam eller någon annan – kan vara sann men alla kan inte vara det. Det är ett av de många skäl till att ekumenik alltid har slagit mig som ett intellektuellt haveri. Något som man verkar ha förstått bättre i Mekka och Teheran än i Rom.

Seabright har bedrivit fältstudier inte bara i Europa utan också i Asien och Afrika. Det är i Ghanas huvudstad Accra som Seabright börjar sin berättelse med en ung kvinna som han kal­lar Grace. När han först möter henne tror han att hon arbetar på något kontor eller med något annat white collar job. Fel. Sex dagar i veckan går Grace mellan bilarna på en av Accras gator och säljer små påsar med kallt vatten. Efter tolv timmars hårt arbete går hon hem till sitt modesta hus i Accras slum. På söndagar går hon till en redan rik kyrka som hon ger 12 procent av sin blygsamma inkomst.

Det är ju en i och för sig inte ovanlig situation – fattigt folk ger pengar till rika hela tiden. Det är just därför de rika är så rika. Varför fortsätter Grace att ge bort en del av sin lön? Hon vet vad hon gör, så vad är det hon betalar för? På de följande flera hundra sidorna formulerar Seabright sina hypoteser – och de är många, skiftande och övertygande. Genomgående behandlar han organiserad religion som ett slags plattformar – ”strukturer som för samman individer i ömsesidigt fördelaktiga relationer som dessa individer inte utan svårighet kan förverkliga på egen hand”.

En förvisso ganska vid definition – om vi inskränker den till den religiösa sfären så skulle den kunna omfatta såväl en syjunta med kristna damer som medeltida korståg. Damerna uppmuntrar och ger varandra inspiration. En ensam korsfarare skulle inte på egen hand kunna förverkliga Guds vilja – Deus vult (Gud vill det), löd korsfararnas motto – men i grupp gick det åtminstone till en början ganska bra.

Plattformar är alltså inget nytt men de har, menar Seabright, blivit allt viktigare i religiösa sammanhang, kanske som en följd av att tanken på individuell frälsning, evigt liv eller evig förtappelse, relativt sett och till mångas förfäran har blivit mindre viktig. Alla plattformar ser förstås inte likadana ut – ”kristna plattformar har mera gemensamt med bokklubbar än andra religioners så det borde inte komma som en överraskning att den kristna typen av religiositet är mera attraktiv för kvinnor än för män”. Annars är det gans­ka jämt fördelat. Seabright vet att meddela att 83,4 procent av jordens kvinnor har någon form av religiös anknytning; siffran för män är 79,9 procent.

Den nyss nämnda Grace visste mycket väl vad hon gjorde när hon gav sina slantar till en redan rik pastor. Orsakerna var delvis religiösa – hon trodde att hennes pastor hade en speciell relation till Gud, men det vara bara en liten del sanningen. Hon betalade för att hon tyckte sig få valuta för pengarna och det går inte att begripa förr­än man satt sig in hur förfärligt Graces­ liv är på vardagar där hon står i moln av avgaser på Accras gator. Men på söndagar får hon ta på sig en ren klänning, träffa männi­skor som respekterar henne. Hon kan hitta vänner, ja kanske till och med en framtida make. Inte att undra på att hon är villig att betala sitt tionde, inte att undra på att så många kyrkor har blivit så rika – kanske aldrig mer så än den kristna kyrkan som under tidig medeltid ägde ungefär en tredjedel av all åkermark i Västeuropa. Man har uppskattat att det under denna tid fanns flera hundra tusen präster, munkar och nunnor i Västeuropa, ungefär samma antal som det fanns soldater.

Kyrkan har, i Seabrights perspektiv, alltid varit något av ett tjänsteföretag även om tjänsterna har sett olika ut under olika tider. Stundom har den kristna kyrkan ansett sig ha monopol på frälsning – Extra Ecclesiam nulla salus (utanför kyrkan ingen frälsning); idag har den blivit en försäljare av olika former av social samvaro lika mycket eller mer än av biljetter till himlen.

Många religioner, kanske allra särskilt kristendom och islam, har haft totalitära anspråk – jag är sanningen och livet – och det är inget konstigt med det. Det ligger i sakens natur att en religion värd namnet anser sig ha monopol på sanningen. Men de som inte tror kan få det svårt i en sådan social kontext. Än värre blir det med två religioner på samma plats. Istället för fredlig samexistens så har det visat sig vara ett recept för inbördeskrig – se bara på 1500- och 1600-talens Europa och Irland några hundra år senare.

Ett flertal religiösa inriktningar är alltså att föredra. Edward Gibbon insåg för flera hundra år sedan att religiös mångfald var bra för alla, men som den klarsynte cyniker han var kunde han inte låta bli att tillägga: ”de olika former av dyrkan som var populära i den romerska världen ansågs av folket som alla lika sanna; av filosofen som alla lika falska; av ämbetsmannen lika användbara. Sålunda åstadkom toleransen inte bara ett ömsesidigt överseende med varandra utan till och med ett slags religiös harmoni.”

Religion och politik kan tyckas väsensskilda. Politikens uppgift är att se till att stat och samhälle fungerar, att män­niskor ska kunna gå fredade på gator och torg, och att se till att ogärningsmän haffas och straffas. Religionen skulle då ta vid där politiken slutar. Dess uppgift blir då att leda oss fattiga syndare ut ur denna jämmerdal och till evigt liv och salighet. En snabb och ytlig historisk tillbakablick visar att så nästan aldrig har varit fallet. I en av bokens centrala kapitel undersöker Seabright den komplicerade relationen mellan politik och religion, mellan kejsare och påve. Han citerar Adam Smith, som påpekade att allianser mellan religiösa och politiska ledare kan tyckas lockande i det korta perspektivet men att båda parter vanligen förlorar i det långa loppet på sådana allianser. En hälsosam spänning mellan religion och politik har visat sig fördelaktig för alla parter. Ändå fortsätter de på många håll närgångna relationerna.

Under antiken kunde framgångsrika politiker som Alexander, Julius Caesar och Augustus så att säga slå två flugor i en smäll genom att själva eller genom sina anhängare förklara att de var gudar. Kristendom och islam med sina transcendentala gudar satte stopp för sådant, säkerligen till många politikers besvikelse. Många post-antika politiker har fått nöja sig med att förklara att de har Gud på sin sida eller att de har himlens mandat, men ingen, inte ens de mest arroganta och självgoda, gör anspråk på gudomlig status, i alla fall inte offentligt.

Istället har den sekulära makten fått nöja sig med att söka stöd hos religiösa auktoriteter . Sådana regimer har ofta varit stabila till en början. Det osmans­ka riket är ett bra exempel. Det var framgångsrikt under flera hundra år. För att få deras stöd och ge sig själv religiös legitimitet ställde sig sultanen in sig hos det klerikala etablissemanget, till exempel genom att i stort sett förbjuda ränta på lån och andra liknande restriktioner. Under ett par sekler var det en framgångsrik strategi, men till slut en katastrofal sådan. En av orsakerna till att så många muslimska länder har hamnat på den ekonomiska efterkälken är just denna religiösa inblandning i ekonomin.

De flesta religioner är vanligen till sin natur konservativa. Kristendom och islam har sina upphovsmän med budskap som inte går att tumma på hursomhelst. De religiösa riktningar som till varje pris försöker vara ”relevanta” – som hela tiden är ute och fnaskar med tidsandan – tenderar att vinna tillfälliga men ofta snabbt övergående framgångar. Tidsandan är sällan att lita på.

Många former av kristendom har varit reaktionära och med ofta våldsamma medel kämpat emot vetenskapliga och intellektuella framsteg. Tydligast kanske under reformationen då Bibeln på folkspråk kunde tryckas i stora upplagor som lästes av en växande litterat menighet. Hur skulle kyrkan med alla sina privilegier kunna överleva i denna nya värld? Vanligt folk var inte längre beroende av mässande präster utan kunde själva läsa Den heliga skrift och ha egna åsikter i teologiska spörsmål. Detta innebar förstås ett dödligt hot mot kyrklig makt och rikedom. Eller som en engelsk biskop uttryckte det någon gång på 1500-talet: ”Vi måste utrota boktryckarkonsten annars kommer boktryckarkonsten att utrota oss.”

I sak hade han fel. Seabright visar hur kristendomen har haft en enastående förmåga att förändra sig och anpassa sig. Det har historiskt sett varit en klokare strategi att istället för att bekämpa nymodigheter använda dem för att sprida sitt budskap och vinna nya proselyter. Martin Lu­ther med sin Bibel på folkspråket förstod det bättre än påven. Tv-evangelister och megakyrkor har firat enorma framgångar genom att bejaka ny teknik, inte genom att streta emot. Efter att ha avfärdat alla rykten om religionens död eller åtminstone långsamma borttynande kan Sea­bright inte låta bli att spekulera över religionens framtid.

Såvitt vi känner till har alla folk genom historien haft någon form av reli­gion – i alla fall om vi tillåter en någorlunda generös definition. Orsakerna till att så är fallet är säkert flera men trogen sin syn på religionen som ett slags plattform skriver han att ”människor finner ett syfte i aktiviteter som har en kollektiv dimen­sion. Religiösa plattformar skapar gemensamhet som klart och tydligt betonar den kollektiva dimensionen i våra liv.” Andra plattformar gör det också men de saknar det historiska djup och de berättelser som många religioner besitter.

Reformationen var åtminstone delvis ett resultat av fallande kostnader för di­stribution av kunskap. Idag har dessa kostnader blivit försvinnande små, en religions budskap kan distribueras billigare, snabbare och till fler än någonsin tidigare. Smarta religiösa entreprenörer har inte varit sena att ta till vara på dessa tillfällen. Idag hittar man dem på Tiktok.

”Gudarna är bortom all förståelse, i transcendentalt majestät. Men de reli­giösa rörelser som säger sig agera som förmedlare i våra relationer med dem är det inte”, skriver Seabright. Religion är inte bara teologi utan också en förbluffande framgångsrik affärsverksamhet som under flera tusen år samlat på sig ”wealth, power, and people”.