Vi lever i en tid av förluster

Inom ett par årtionden spås de förs­ta ö-staterna försvinna när havsnivån stiger. Öken kommer att breda ut sig och den jord som en gång var bördig kommer att blåsa bort som sand. Mäktiga glaciärer smälter. På grund av avskogning, minskad nederbörd och skogsbränder riskerar Amazonas att tippa över till stäpp. Och vi befinner oss mitt i ett massutdöende av arter, där den biologiska mångfalden bokstavligen försvinner framför våra ögon.

Med klimatkriser håller vi på att träda in i en ny värld och i den världen ser allt fler pessimistiskt på framtiden, de förlorar sitt förtroende för de politiska institutionerna och slutligen för demokratins förmåga att lösa de väldiga utmaningarna världen står inför. Framtiden är inte så mycket ett löfte som ett hot, en stundande katastrof.

Det sägs emellanåt att de som förde fram Donald Trump till presidentposten var modernitetsförlorare. Arbetare som sett industrier och arbetstillfällen flytta, människor som lever i områden plågade av avbefolkning och låga födelsetal, som på det hela taget upplever maktförlust när världen globaliserats och individen emanciperats. De som ser sin samhälleliga status minska låter sig lätt förföras av populismens löften om att återställa förhållanden som ska ha rått och gått förlorade. Den politiska populismen närs av känslor av förlust och rädslor för kommande förluster. Dess politiska strategi är att ”ta tillbaka” och ”återvända till” och frammanar en ”retrotopi” där det föredömliga tillståndet inte är beläget i en utopisk framtid, utan i det – halvt verkliga, halvt imaginära – förflutna.

Den tyske sociologen Andreas Reckwitz menar i sin senaste bok, Verlust. Ein Grundproblem der Moderne (Förlust. Ett grundläggande problem i moderniteten) att vi lever i en tid där förlusten spelar allt större roll, socialt, politiskt och ekologiskt. Förlusten är i senmoderniteten inte bara en personlig erfarenhet – till exempel den att förlora en närstående – men en samhällelig. För är det inte, som Reckwitz skriver, så att många av oss inte längre lever i hopp om en bättre värld för våra barn, utan i fruktan för vad som väntar kommande generationer? Om Kants fråga i modernitetens vagga löd: ”Vad kan jag hoppas på?”, verkar den fråga som många idag ställer sig istället lyda: För vad måste jag ängslas, och hur kan jag skydda det jag har?

Verlust har med rätta lyfts fram som en av årets viktigaste tyska fackböcker. Det är en ambitiös och omfattande analys av förlusten som samhälleligt och kulturellt fenomen i moderniteten. Ett bidrag till teorin om det moderna, i Karl Marx, Max Webers, Émile Durkheims, Ferdinand Tönnies och Theodor Adornos efterföljd.

Men varför är förlusten ett så avgörande problem i senmoderniteten? Förluster har ju alltid funnits, de tillhör så att säga det mänskliga varat. Och sett till hi­storien, såväl nyare som äldre, är det, som Reckwitz också påpekar, magstarkt att påpeka att de blivit fler eller större. Skillnaden, menar han, är att vårt förhållande till förlusten förändras under moderniteten. Anledningen är att förlusterna motsäger den tro på framsteg som är konstituerande för moderniteten.

Reckwitz menar att modernitetprojektet i hög grad handlat om att minimera förluster. Den oberäkneliga naturen ska bli beräknelig, svåra sjukdomar ska botas med medicin, kriget ska förpassas till hi­storiens avskrädeshög genom Kants idé om den eviga friden och internationella organisationer som FN och EU. Men förluster går inte att undvika och då skapas denna inre motsättning i moderniteten.

För framsteget är mer än bara ett hopp eller en tilltro, menar Reckwitz. Det är modernitetens själva kärna, idén som den vilar på. Förlusterfarenheten, som innebär en upplevd försämring på individ- eller samhällsnivå, motsäger framstegets implicita löften om en stadig förbättring för såväl den enskilda som samhället i stort. I framstegets och tillväxtens epok blir förlusten en skandal, något som inte får eller bör hända.

Framstegstron uppstod och bredde ut sig på tröskeln till moderniteten i perioden 1750–1850. Det är den magnifika idén om en oupphörlig förbättring av världen. Det är lätt att glömma att framsteget en gång var en nyhet, en exotisk vision av några upplysningsmän som bröt med idén om historien som något cykliskt återkommande, med en historiefilosofi som snarare talade om uppgång och fall än om ett ohejdbart framskridande. Den nya historiefilosofin kom från den tyska idealismen, från Schelling och Hegel. Hos dessa fanns det en kraftfull idé om att historien och det mänskliga förnuftet utvecklade sig i en dialektisk, framåtskridande rörelse: tes, antites blir till syntes. I Frankrike argumenterade ­Auguste Comte för att vetenskapen var motorn som drev samhället mot framtiden. I Storbritannien tänkte Herbert Spencer samman evolution och framsteg.

Reckwitz spårar framstegstänkandet till den tidigmoderna epoken (cirka 1500–1789) där vetenskapliga och teknologiska innovationer lade grunden för tron på en allmän förbättring. Tekniken och naturvetenskapen blev ”övningsrum” för framstegstron, där människan kunde testa överlägsenhet gentemot och autonomi från naturen. En annan rot är kristendomen; i den kristna världen blev framsteget en sekulariserad version av den kristna frälsningshistorien. När vi slutade tro på paradiset i himlen började vi tro på möjligheten till ett paradis på jorden.

Såväl liberalismen som socialismen – de två viktigaste och genuint moderna världsåskådningarna – förankrade under 1800-talet framsteget till samhällets mitt. Berättelsen som då fick fäste i filosofin, i human- och naturvetenskaperna samt i den politiska debatten var historien om en process av permanent förbättring av de samhälleliga förhållandena. Samhället blev radikalt framtidsorienterat och framtiden sågs som en öppen horisont, möjlig att gestalta.

Visserligen ledsagas framstegstron hela tiden av intellektuell kritik. Från Friedrich Nietzsche och Oswald Spengler till Theodor Adorno och Herbert Marcuse. De formulerade alla en modernitetskritik men lyckades inte torpedera framstegstron, som enligt Reckwitz nådde sin höjdpunkt under efterkrigstiden. Les Trente Glorieuses, Wirtschafts­wunder, rekordåren. De är alla namn på en tid som kännetecknades av accelererad tillväxt, rationell planering av samhället, socialstat och stadsbyggnad, teknikoptimism och medelklassens raska uppgång.

Reckwitz argumenterar för att det under 1970-talet skedde ett mentalitetsskifte. Romklubbens pamflett Tillväxtens gränser (1972), oljekrisen (1973) och den iranska revolutionen (1979) visade att framsteget inte var linjärt. Jean-Françoise Lyotard förkunnade ”slutet på de stora berättelserna” och Jürgen Habermas att de utopiska energierna mattats av, och i populärkulturen spreds slagordet ”No future”. Med senmoderniteten accelererar globalisering, avreglering, västerländska samhällen blir postindustriella. De senaste årens skiftande globala maktbalans, pandemin, kriget i Ukraina och Gaza. Allt detta påvisar det västerländska samhällets sårbarhet. Reckwitz argumenterar för att löftet om framsteget under senmoderniteten tycks förlora sin trovärdighet. Framtiden utmålas allt oftare som en kommande katastrof.

Reckwitz påpekar att även om framstegsnarrativet eroderar är det fortfarande aktivt och verksamt, till exempel inom medicin och AI-teknik. Våra mobiler blir visserligen alltmer avancerade, ändå ter sig horisonten som dyster, det är det tillstånd som filosofen Paul Virilio kallade för ett ”rasande stillestånd”. En ny framtidsskeptisk tidsregim är på väg att förverka den klassisk-moderna tids­regimen, menar Reckwitz. Till skillnad från den modernitetskritik som växte fram bland intellektuella under 1900-talet, är dagens framtidsskepsis allmänt utbredd, synlig i blockbusters och på Netflix, i dataspel, romaner och tidningar. Kulturen bedriver, skriver Reckwitz, ett slags ”spekulativ sociologi” som testar möjliga narrativ och förbereder oss för katastrofen och dess efterverkningar. Den gör så att säga det omöjliga, det som inte får inträffa, möjligt att föreställa sig, gör det till och med troligt.

Verlust är inte någon kulturpessimistisk bok, upprepar Andreas Reckwitz flera gånger. Den strävar istället efter att nyktert analysera ett samhälle präglat av förlusterfarenhet. Det kittlande begäret efter apokalypsen, doomscrolling, förfalls- och undergångsscenarier, som man i dessa tider njutningsfullt kan hänge sig åt suddar ut komplexiteten och skapar inga lösningar, men lika hindrande är en blind optimism, skriver Reckwitz.

Ändå är det just som kulturpessimistisk diagnos över samtiden som Verlust är som starkast. Det avslutande kapitlet där Reckwitz försöker skapa en hoppingivande framtidsutsikt framstår som något hjälplöst. Reckwitz idé är att ”reparera moderniteten” och det gör man genom att skapa motståndskraftigare samhällen, minska de nu ökade klyftorna mellan rika och medelklassen och dessutom måste modernitetens männi­skor lära sig att acceptera förlusterfarenheten som en del av livet och samhället. Allt detta ska hjälpa väst att återfå sin tilltro till det moderna projektet. Framstegsskepsis är, menar han, en reaktionär hållning och vi måste istället lära oss är att ”helga” modernitetens framsteg. Framsteg handlar idag, menar Reckwitz, om att bevara och vårda det som moderniteten redan uppnått.

Ett problem med Verlust är att den alltför lätt glömmer den fysiska verklighet som diskurserna är beroende av, till exempel att den billiga natur som drev välstånd i höjden är på väg att ta slut. Eller att de smärtsamma följderna av klimatförändringar svårligen låter sig mildras genom att vi lär oss hantera dem. De är redan här och kommer att förvärras. Det är svårt att se att någon kan finna tröst i Reckwitz uppmaning om att lära förlika sig med sin förlust efter att deras hem blivit obeboeligt.

Och visst kan man tänka sig andra förluster som människor i det globala väst upplever. Förluster som mer har att göra med kultur än ekonomi och som därför svårligen låter sig kompenseras med Reckwitz politiska förslag som mest handlar om ekonomisk utjämning. Också det demokratiska underskottet många populister rider på när den nationella politiken delegerats till domstolar på nationell och övernationell nivå, und­viker Reckwitz i sin analys.

Den politiska högerpopulismens kritik av liberalismen är att dess frihetslöften bara kommer en liten elit till godo. Reckwitz har samma problem som den politiska vänstern har. Alltför systemtrogen har man svårt att uppnå trovärdighet i en tid där missnöjet med status quo breder ut sig. Den politiska vänstern har glömt sin systemkritik och blivit försvarare av ett system där många, med rätta, upplever sig själva som förlorare.