I de haltande analogiernas tid

En analogi är en liknelse och uttrycker att företeelser liknar varandra, men inte är identiska. För Thomas av Aquino var det på så sätt människan kunde förstå Gud, genom analogier. Eftersom Gud har både dolda och uppenbarade sidor (uppenbarelsen är Jesus Kristus), behöver vi likna Gud vid något vi förstår och känner igen för att begripa vem Gud är. För att inse vad Guds kärlek är kan den liknas vid faderskärlek eller moderskärlek till exempel, eller vid fågeln som skyddar sina ungar under vingarnas skugga. Förvisso finns det människor som enbart känner faders- eller moderskärlek som en brist i livet, det har åren som själavårdare lärt mig, men vi förstår ändå vad det är och därför fungerar liknelsen och ger oss fördjupad kunskap.

Det var en stor reklamannons för en dagstidning som blixtbelyste för mig att vi lever i de haltande analogiernas tid och att detta ställer till såväl tankeoreda som förvirring i samhällsdebatten. Bilden föreställde en flicka utklädd till påskkärring, en ganska ovanlig syn numera, samt en kvinna som hade sjal på sig som en religiös symbol. Kvinnan hade även hon målat sig i ansiktet på påskvis. Bilden signalerade likhet, gemenskap, integration och samhörighet. Påskkärringar ska förvisso ha sjal på huvudet och en sjal liknar förvisso en sjal på vem den än sitter, men hör företeelserna verkligen ihop med varandra? Nej, det gör de inte.

En annan haltande analogi skapas genom det offentliga samtalet om Gud. Att kristendomen växer ur judendomen och att det mellan judendomen och kristendomen finns en samhörighet är en sak. Men motsvarar kristendomens och islams Gud varandra? Från filosofisk kunskapsteoretisk synpunkt kan svaret bara bli ett: Det kan vi inte veta. Men ur ett kristet teologiskt perspektiv är det förvånande att kyrkliga företrädare inte oftare svarar nej på den frågan. Kristna ber i Jesu Kristi namn och bekänner den uppståndne Kristus som Guds Son. Parallellerna mellan religionerna är således inte klockren. Man kan givetvis ha olika skäl, som politiska, för att driva linjen att de båda religionerna är helt analoga företeelser, men teologiskt håller det inte.

”Det liknar 30-talet” är en annan vanlig liknelse i samtiden, som gör anspråk på att fånga in den situation vi lever i, vår Sitz im Leben. Det som väl ändå får sägas vara krusningar på ytan i vårt välordnade välfärdssamhälle, som förvisso är under förändring, blåses upp med bombastisk retorik. Parallellerna till en av världshistoriens absolut mörkaste perioder sprider oro och ger en skev uppfattning om Sverige och Europa anno 2018. Det är en grannlaga uppgift att bena ut vilka strömningar och skeenden som verkligen bär på en motsvarighet till Tredje rikets förstadium och bestialiska år, men så långt orkar sällan det offentliga samtalet.

Det kräver tankemöda och tid att se vad som hänger ihop, hör samman och liknar varandra, där liknelsen verkligen ger större kunskap och förståelse. Då kopplingar, som lyser upp förnuftet, skapas. Det är sannerligen ett märkligt och lite sorgligt stråk i samtiden, att vi samtidigt som vi aldrig haft tillgång till så mycket information och kunskap slarvar med grundarbetet. Det eroderar samtidsdebatten och knaprar på det fundament som kunskap och bildning behöver utgöra i vårt samhälle. Vi ägnar oss alla då och då åt de haltande analogiernas quick fix. Men något annat än en Red Bull-dryck är det inte. Och den ger inte tanken vingar.