Livet lagt på våg

Samtidigt tycks fler och fler säga att vi måste våga tala mer om döden. Kanske är det en självklar utveckling att göra när det råder brinnande krig i vårt europeiska grannland Ukraina?

Författaren och poeten Maria Küchen skriver om både existens och död i essäböckerna Rymdens alfabet, Jord och gudar och senast i Svenska kyrkans publikation Tidens tecken med temat ”Dödens återkomst”.

Kanske är det religiösa till hjälp mot dödsångesten? tänker jag.

Inte nödvändigtvis, menar Küchen och skriver: ”Ju mer jag tänker på döden desto mer obegriplig blir den. Det obegripliga är inte att jordelivet ska ta slut. Min kropp, som alla andra levande organismer, ska självklart dö och brytas ner. Den insikten är så stark att jag värjer mig mot den, för den öppnar en avgrund. Jag. Jag har väl alltid funnits, ska väl alltid finnas? Ja, i mitt eget liv. Men mitt liv är inte alltings mått. Det är oerhört skrämmande, just därför att jag förstår det.”

Hon och jag verkar ha liknande funderingar kring döden, även om vi så att säga ställer oss på olika sidor om Gud.

Jag hade nyligen den rätt oangenäma uppgiften att tömma en närståendes hem efter hennes bortgång. Där samlas de små och stora frågorna, bland de små och stora tingen.

När jag sedan satt med några av dessa i ett av auktionsfirmans värderingsbås och såg mannen i kuren vrida och vända på mina ärvda smycken blev frågan stark: Vad är ett liv egentligen värt?

Några gram hit, några gram dit. Men för rent guld, alltså 24 karat, får du omkring 500 kronor per gram. När vi kom fram till vigselringarna knöt det sig dock i magen på mig.

Vad som ligger hemma i lådorna kanske spelar större roll än man tror, inte minst i tider av inflation.

Men hur fint är det att väga vårt liv i guldgram egentligen?

Jag håller med Maria Küchen. Jag tror att vi behöver tala mer om döden. Inte minst för att bättre uppskatta livet.