Lucia med komplikationer

Vintermörkrets stora ljusfest har blivit ett firande med komplikationer och det händer att skolor och kommuner helt sonika ställer in luciatågen för att slippa de eldiga diskussioner som brukar bli följden. I Håkan Strömbergs nya bok Lucia. Den svenskaste av alla traditioner ställs frågan om vår tids luciafirande till och med är en tradition på utdöende.

Men för att förstå nutidens kontroverser runt lucia måste man få en bild av hur traditionen växt fram. Författaren tecknar den ursprungliga lucialegenden summariskt, men påminner om hur den ursprungliga Lucia ska ha varit en förmögen flicka som levde i slutet av 200-talet i Syrakusa på Sicilien och tack vare sin starka kristna tro botade sin sjuka mor efter en drömsyn. Men Lucia bestraffades och dödades av de icke-kristna romarna.

Strömberg påminner om att berättelsen har många drag av ”standardlegend”. Oavsett sanningshalten kom Sankta Lucia att hyllas av invånarna i Syrakusa redan på 400-talet och finns avbildad på mosaikerna i Ravenna från 500-talet. På 800-talet infördes hon i Karl den stores kalender över helgondagar, den 13 december.

Som ett helgon i kalendern kom Lucia till Sverige när landet kristnades, men blev aldrig särskilt betydelsefull. Inga kyrkor döptes efter henne och det finns få bilder. Hennes dag var viktig främst av anledningen att en fasteperiod inleddes.

Det var först med kalenderreformen 1753 som luciadagen fick en upphöjd status i Sverige. Från och med det året försköts den 24 december till den 13 december och särskilt i Västsverige kunde invånarna inte upphöra med att fira jul när den egentligen borde firas. Två julaftnar uppstod: en liten jul den 13 december (gamla julafton) och en stor den 24 december (nya julafton).

Många seder och myter i folktron knöts till lucianatten, som fortsatte att uppfattas som årets längsta. Skiftet på året, när mörker vändes till ljus, betraktades som en övernaturlig händelse, och knöts till mystiska händelser och väsen. ”Lussegubben” och Lucia själv i skepnad av en häxa eller trollkona hemsökte byarna. För att fördriva det onda hände det att framförallt de yngre själva klädde ut sig och gick runt och spökade på lucianatten. I Norge hette det att man ”gick lussi”.

Luciadygnet var också en brytpunkt för arbetsåret. Till luciadagens morgon skulle allt tungt arbete vara klart inför julen, såsom slakten av julgrisen och tröskningen. Samtidigt var luciamorgonen en tid då folket på gården gärna skulle masa sig upp ur sänghalmen extra tidigt för att äta en eller flera frukostar med de första smakproven på julmaten. Det myckna ätandet kan vara en rest av den ovannämnda katolska fasteperioden och som krävde att man skulle äta upp sig.

Den första antydan till vår moderna bild av ljusbäraren Lucia dyker upp i en västgötsk prästgård på luciamorgonen 1764. En skånsk präst var på resa och väcktes då av två vitklädda ”fruntimmer” med en gördel om livet och med tända ljus i varsin silverljusstake. De serverade en välsmakande frukost som kallades lussebete. Denna sorts luciafirande tycks ha förekommit i herrgårdar, prästgårdar och bondgårdar i många varierande former.

Vid sekelskiftet 1900 var luciafirandet, i likhet med många andra lokala sedvänjor, på väg att tyna bort. Det gjordes försök att väcka traditionen till liv på Skansen och på hembygdsgårdar, i värmländska studentkretsar och hos Selma Lagerlöf, men det var ett annat initiativ som födde den moderna lucian.

I bokens intressantaste avsnitt beskriver Strömberg hur det gick till. En anonym insändare i Stockholms Dagblad lanserade i december 1927 idén att skapa en ljusfest med Luciamässa, Luciabaler, festföreställningar och karnevalståg i kombination med affärsmännens julskyltning. Luciatiden skulle bli en nordbornas karneval som en parallell till sydeuropéernas livsbejakande fester.

Första årets firande blev en succé och följdes upp året efter med en ännu större satsning. Lucia liknades nu vid en vagnburen gudinna och man jämförde med sydeuropeiska skönhetsdrottningar. Stockholms Dagblad löpte linan ut och utlyste en skönhetstävling om den idealiska lucian. I den första juryn ingick författaren Daniel Fallström, konstnären Georg Pauli och regissören Gustaf Molander.

Den idealgestalt som Stockholms Dagblad mejslade ut hade föga att göra med folktrons lucia. Den moderna lucian skulle med Fallströms ord vara ”ung, solblond, oskuldsfull och vacker”. Betoningen av det solblonda var ett utslag av tidens vurm för rasbiologi.

Luciafirandet blev en framgång och kopierades snart av andra tidningar. År 1935 började luciasång sändas i radio och 1964 infördes luciamorgon i tv. År 1973 lanserade veckotidningen Året Runt tävlingen Sveriges lucia med kröning på Skansen. Det offentliga firandet gav skjuts åt luciatraditionen även i de svenska hemmen, i skolan och föreningslivet.

En modern trend som Strömberg noterar är att luciafirandet även flyttat in i kyrkan. Från början förknippades lucia främst med hemmiljöer och på 1920-talet gjordes associationer till fruktbarhetsgudinnan Freja snarare än det katolska helgonet. Först i slutet av 1980-talet hölls för första gången en luciagudstjänst i Stockholm och det är under 2000-talet som luciafirandet alltmer har blivit en kyrklig angelägenhet.

Det råder ingen tvekan om att det moderna luciafirandet har sina rötter i en skönhetstävling med kommersiella drag från 1920-talet. Förmodligen är det också denna statiska form som är orsaken till dagens många kontroverser. Samtidigt är kärnan betydligt äldre – en vitklädd ljusbärare som bjuder på frukost på luciadagens morgon finns i olika former sedan 1700-talet. De lokala sedvänjorna är mer tillåtande i sina många variationer och kanske kommer luciatraditionen att finna inspiration i denna äldre historia för att överleva i framtiden.

Strömbergs bok är resonerande och debatterande med många intressanta infallsvinklar. Tyvärr är språket ibland alldeles för vardagligt, nära talspråket, vilket säkert kommer till sin rätt i författarens roll som museipedagog. Här kunde redaktören ha gripit in med stramare tyglar.