Mannen som räddade Svenska Akademien

Bernhard von Beskow (1796–1868) är idag en nästan förbisedd figur i historieskrivningen, men under 1800-talets första hälft var han en centralgestalt i landets litterära och kulturella liv. I Den ständige ger Per Wästberg nytt liv åt denne aristokratiske ämbetsman, mecenat och akademi­sekreterare, och han gör det med både historisk pietet och berättarglädje.

Få kan som Wästberg leva sig in i det förflutna och måla upp de kultur­historiska miljöerna: de ­förmögna handelshusen på Skeppsbron, det myllrande livet i Gamla stans gränder och de vederkvickande herrgårdarna på landet.

Bernhard Beskow – då ännu utan adelstitel – föddes in i en privilegierad värld. Fadern med samma namn var grosshandlare och byggde upp en framgångsrik firma med import av bland annat spannmål, salt, vin, kaffe och råsocker samt export av järn på egna fartyg. Skeppen återvände från hamnstäder som Genua, Oostende och Sankt Petersburg. Tidigt väcktes medvetenheten om en värld på andra sidan horisonten.

I hemmet var det gott om böcker och det var en självklarhet att gå på konsert och opera. Uppfostran var omsorgsfull och betonade borgerliga dygder. Beskow och hans syskon fick till exempel lära sig varsitt hantverk, eftersom man aldrig visste hur tiderna kunde förändras. Utsvävningar som festmiddagar på näringsställen förekom inte. Däremot hörde det till med ett aktivt sällskapsliv med umgänge hos släktingar och vänner på egendomar i Stockholmstrakten.

Vi får följa Beskows studier i Uppsala, där han skrevs in vid universitetet redan som tioåring våren 1807, och hans utveckling till exemplarisk ”tevattendrickande” student och hängiven poesiläsare. Han läste hellre klassiker om kvällarna än rumlade runt på nationerna. Han studerade pianospel för Erik Gustaf Geijer och sång för J. C. F. Hæffner.

I bakgrunden fanns familjens affärsrörelse, men Beskow valde med faderns välsignelse ämbetsmanna­banan. Vid denna tid var ”vittra intressen” snarast en merit inom byråkratin, konstaterar Wästberg. Tillgången på kapital hade dock stor betydelse. Beskow behövde aldrig oroa sig för brödfödan, vilket gjorde honom oberoende och möjliggjorde hans senare insatser som kulturmecenat.

En fascinerande del av boken skildrar Beskows första utlandsresa 1819–1821, en ”grand tour” i klassisk mening. Via Danmark, Tyskland och Schweiz kom han till Italien. Längs vägen mötte han dåtidens europeiska storheter som Bettine von Arnim och E. T. A. Hoffmann i Berlin, Johann Wolfgang von Goethe i ­Weimar, Friedrich von Schlegel och Franz ­Grillpar­zer i Wien. Adressboken över celebra storheter fylldes ständigt på.

Ändå var det Italien som intog en särskild plats i Beskows hjärta. Han återvände till Rom femton gånger och behöll livet ut en dragning till landets konst och kultur. Vid första besöket fick han audiens hos påven och umgicks med konstnärerna i den svenska kolonin. Många historiska sidospår gör skildringen intressant och fyllig. Beskow skrev för övrigt själv om sin resa i Vandringsminnen (1833–1834).

Wästberg bjuder på många anekdoter om Beskows personlighet och hur han orienterade sig mellan aristokratisk etikett, hovtjänst och sitt litterära liv. Det offentliga Sverige var på 1810- och 20-talen inne i en omvälvande tid. Finland var förlorat, den nye kronprinsen Karl Johan slöt fred med Ryssland och skapade en union med Norge, politiska strider rasade. Beskow tog vara på möjligheterna att göra karriär och inom några få år hade han nått positionen som handsekreterare åt kronprins Oskar (blivande Oskar I).

Även privatlivet tog form. År 1822 gifte sig Beskow med Magdalena (Malin) af Wåhlberg. Hon var sex år äldre, nyligen frånskild, barnlös och ekonomiskt ansvarsfull. De utgjorde ett samspelt par. Malin träder fram som en jämställd partner, som på samma gång var hushållerska, privatsekreterare och värdinna för Akademiens informella sammankomster. Tillsammans utgjorde de ett nav i Stockholms litterära umgänge i Beskows fädernehem på Skeppsbron 18.

Beskow var 31 år då han 1828 blev invald i Svenska Akademien på stol 12 (där Wästberg själv numera sitter). Det var i Akademien han skulle göra sin stora insats, särskilt efter att han 1834 hade utsetts till dess ständige sekreterare. Som akademiledamoten ­Torgny T. Segerstedt senare framhöll innebar detta sekreterarval räddningen för en institution som då hade tappat sin ursprungliga lyskraft.

Uppgiften som sekreterare passade Beskow förträffligt. Han älskade den representativa rollen och var mästerlig på att formulera fest- och minnestal. Men han ägde också en organisatorisk talang och lyckades sanera Akademiens ekonomi. Han skaffade resurser till stipendier och pensioner, tack vare sitt nätverk och sina nära kontakter med kungahuset.

Beskow ville ge Akademien en tyngd och återupplivade arbetet med den storslagna Svenska Akademiens Ordbok, som ursprungligen hade initierats av Gustav III. Beskow lottade nu ut bokstäver bland ledamöterna, till exempel fick Johan Olof Wallin D och Esaias Tegnér H. Beskow hade själv redan avverkat A och kastade sig över QXYZ. Han upprättade också en minneslista över tusentals främmande ord som kunde ersättas av fullgoda svenska, som ”orimlig” istället för ”absurd”, ”drabbning” istället för ”batalj” och ”uppfinning” istället för ”invention”.

Ordboksarbetet var visionärt, men tungrott. Det skulle dröja till 2023 innan det fullbordades med bokstaven Ö.

Beskow fann också tid för historieskrivning. Han författade en strid ström av minnesteckningar över skalder och vetenskapsmän som han ansåg hade blivit orättvist bedömda. Beskow byggde broar mellan konst och vetenskap. Det var lika självklart för honom att skriva om Carl Michael Bellman som om kemisten Torbern Bergman. Wästberg dröjer bland annat vid Beskows minnesteckning över Emanuel Sweden­borg från 1859, ett pionjärförsök att från ett svåröverblickbart stoff skriva en biografi över mystikern och vetenskapsmannen.

Beskows största verk behandlar Gustav III. Det upptar över tusen sidor i fem delar, men blev ändå inte fullbordat. Syftet var att ge en nyanserad bild av den kritiserade monarken. Beskow såg inte, skriver Wästberg, en ”fåfäng teaterkung, utan en patriot med poetisk fantasi och mild i umgänget med vanligt folk”. I sin beskrivning av Gustav III hade Beskow flera poänger som även senare tiders historiker instämt i.

Bernhard von Beskow – han adlades 1826 och upphöjdes till friherre 1843 – var utåt en belevad hovman, välklädd och disciplinerad. Bakom kulisserna var han en skicklig diplomat, men kunde också ta till bitska och anonyma pamfletter i pressfejder med de liberaler som kritiserade kungen och hans politik. Beskows politiska hållning var överlag konservativ. Han förhöll sig ändå pragmatisk när Oskar I genomförde mer reformvänliga initiativ, allt för att inte äventyra Akademiens anseende.

En stor del av Wästbergs bok bygger på Beskows brev, uppskattningsvis skrev han 60 000. Det gör att vi kommer människan nära, trots det stora avståndet i tiden. Wästberg dröjer särskilt vid vissa korrespondenser, som dem med Per Daniel Amadeus Atterbom och Johan Ludvig Runeberg. Det var Beskows förtjänst att Atterbom kom att väljas in i Akademien, trots motstånd. Beskow hade nog också gärna sett Runeberg invald, men från svensk sida fanns en oro att stöta sig med den ryske tsaren.

Biografin ger med sitt rika persongalleri många ingångar och stimulans till fördjupad läsning om tiden och männi­skorna. Denna epok, som föregrep industrialismens genombrott, blir ibland lite styvmoderligt behandlad. Men det var under de här åren som ett nytt Sverige växte fram med folkskolan, näringsfriheten och tvåkammarriksdagen.

Per Wästberg fångar väl tidsfärgen och boken växer ut till mer än en biografi över en bortglömd person. Den ständige är en detaljerad skildring av en tid och en krets som lade en viktig grund för det svenska kulturlivet. Resultatet är en synnerligen läsvärd och rik bok – en historisk fresk med mänsklig botten, där man som läsare blir både fascinerad och berörd.