Människohannens yngelvård

Orden kommer mig i tankarna när jag läser Peter B Grays och Kermut G Andersons studieFatherhood. Evolution and Human PaternalBehavior. Medan moderskapet har sin tämligen givna dramaturgi: befruktning, havandeskap, förlossning och tiden med den nyfödda babyn, har faderskapet en betydligt vagare struktur. Om befruktningen sker genom insemination behöver mannen inte ens träffa kvinnan för att bli – åtminstone biologisk – far. Men även om befruktningen sker på det vanliga sättet, kan faderskapet se ut nästan hur som helst. Det finns biologiska fäder och sociala fäder, styvfäder, adoptivfäder, ja, till och med multipla fäder – allt i en förvirrande rikedom.

Inte ens vad det innebär att engagera sig som far är riktigt klart. Är det avgörande kroppslig närhet och blöjbyten, eller är det kanske viktigare att förse familjen med den ekonomi som gör det möjligt att skicka barnen till de bästa skolorna? Fadersrollen kommer kanske ännu mer än modersrollen att präglas av samhällets ekonomiska spelregler och formerna för familjebildning.

Både Gray och Anderson är socialantropologer – Gray med ett specialintresse för den mänskliga samvarons endokrinologi; Anderson med en mer traditionell sociologisk inriktning – och deras bok vimlar av statistiska uppgifter som har hämtats från sociologiska, psykologiska och socialantropologiska undersökningar. När de båda författarna väljer att lyfta fram det evolutionära perspektivet i bokens titel är det för att markera att de tillhör den växande krets av socialantropologer, som har övergivit ett rent socialkonstruktivistiskt tänkesätt till förmån för ett perspektiv som utgår från att människan liksom alla andra biologiska varelser har en evolutionärt given natur. Att denna natur sedan är utomordentligt formbar framgår med all önskvärd tydlighet av exemplen i boken.

Människan tillhör den relativt obetydliga del av däggdjur – omkring 5 procent – där fadern engagerar sig i vården av ungarna. Bland fåglarna är motsvarande andel 98 procent. Fåglar lever ofta i monogama par, som ibland kan vara livslånga. Hos däggdjur är det tvärtom vanligt med haremsbildning. Eftersom honorna ”gör jobbet” är det fördelaktigt för hannarna att låta sina gener ”parasitera” på så många honor som möjligt. Det gäller i någon mån även för vårt eget släkte; de flesta av de samhällen som man känner till har tillåtit en man att ha flera kvinnor. Därmed är inte sagt att de flesta familjer har varit polygyna; monogami är tvärtom den överlägset vanligaste samlevnadformen.

Våra närmaste släktingar är knappast några idealiska fäder. Orangutanghannarna struntar fullkomligt i sin avkomma, medan schimpanser och bonoboer lever tämligen promiskuöst, utan att veta vem som är far till vem. De bästa fäderna är kanske gorillorna, som håller harem och värnar om både sina honor och deras ungar. Men de är å andra sidan fruktansvärda som styvfäder – när en gorillahanne tar över ett harem dödar han skoningslöst de ungar som redan finns i flocken.

”Människohannens yngelvård” tycks alltså ha uppkommit under den relativt korta period – ungefär fem miljoner år – som passerat sedan vårt släktträd skilde ut sig från schimpansernas och gorillornas. Troligen var det människoungens långsamma mognad som drev hannarna att engagera sig i vården av sin avkomma. En förälder klarade helt enkelt inte av uppgiften ensam; om en människohanne skulle ge upphov till ungar som kunde föra hans anlag vidare var han helt enkelt tvungen att fortsätta att stödja de honor som han hade befruktat. Men bara dem som han verkligen hade befruktat. Även om han själv kan ha stor glädje av att fungera som social far, är den energi som en man lägger ner på en unge, som inte är hans egen, bortkastad ur ett evolutionärt perspektiv. De evolutionära processer som bara tar hänsyn till genspridning kommer – på gott och ont – att gynna hanliga tendenser att bevaka honan och förhindra att de får tillfälle att befruktas av någon annan.

Det uppges ofta att ungefär 10 procent av dem som tror sig vara fäder till barn inte är det. Gray och Anderson framhåller hur osäkra alla sådana beräkningar är och stannar efter mycket resonerande fram och tillbaka för en något lägre siffra. Mer spännande är egentligen att fundera över hur olika samhällen har hanterat denna osäkerhet. Om kvinnan har varit gift har lagstiftaren i allmänhet utgått från att maken är far till hennes barn. Några faderskapsutredningar har knappast uppmuntrats. Mest drastisk var The Seven Seas Rule, som gick ut på att en sjöman var tvungen att ta på sig faderskapet för alla sin hustrus barn så länge som han uppehöll sig någonstans inom det brittiska imperiet; om han hade varit borta från hustrun i två veckor eller två år saknade betydelse.

I de flesta kulturer är frågan om vem som är far en fråga om allt eller intet. Men så behöver det inte se ut. Gray och Anderson berättar om några indiankulturer i Amazonas, där kvinnorna har en förhållandevis stark position och där barn kan ha flera fäder. Den vi skulle kalla den biologiska fadern, men som indianerna själva betecknar som ”den som satte in det”, är för all del viktigast, men alla de andra män som har haft samlag med kvinnan – ofta under den tid då hon väntade barnet – räknas också som fäder och förväntas bidra till att försörja barnet sedan det fötts. Om en man ligger med kvinnan under hennes graviditet uppfattas hans sperma som ett tillskott som gynnar fostrets växt. I en del samhällen uppmuntrar kvinnan därför sin make att ha samlag med henne under graviditeten. Det vanliga är annars att samlagsfrekvensen minskar under denna period.

Det finns inte ett enda exempel på någon kultur där männen statistiskt sett ägnar mer tid åt barnen än kvinnorna. Att det sedan finns gott om enskilda exempel på detta är en helt annan sak.

Att förlossningen och tiden efter denna är förenad med en massiv hormonell omställning hos kvinnan är välkänt. Höga halter av oxytocin, prolaktin och vasopressin har förknippats med moderskänslor. Men förutsatt att han verkligen engagerar sig i sitt barn, finner man faktiskt en likartad omställning även i mannens kropp. Fynden är dock ännu så länge något motsägelsefulla. Testosteronet tycks emellertid gå ner, medan prolaktinet ökar. Det sistnämnda hormonet har för övrigt visat sig ha samband med faderliga omsorger hos så skilda djur om surikater, pingviner, kantnålar och sjöhästar, två fiskarter där hannen vårdar ägg och yngel i en ficka på magen.

Sammanfattningsvis är Grays och Andersons bok om fäder ett intressant exempel på den nya antropologi som inte räds att förena biologiska och sociologiska perspektiv. Att, som författarna, utgå från den evolutionära – läs genetiska – bakgrunden till mäns och kvinnors reproduktiva beteende utesluter ingalunda öppenhet för den enorma betydelse som kulturella mönster och social inlärning har i dessa sammanhang. Men mycket av det som kan hända mellan könen – både sådant som vi uppskattar och sådant som är mindre trevligt – blir lättare att förstå om vi inser att det har en del av sin bakgrund i människoartens biologiska historia.