Två romansviter med tiden i tankarna

Även om god litteratur är som ett rum i vilket man gärna träder in i och vars inredning inspirerar till längre vistelser, är all litteraturläsning en avsättning av tid, en aktivitet som utesluter andra aktiviteter. Litteraturkritikerns eventuella positiva rekommendationer är således också ett anspråk på läsarens tid och den kritiska uppgiften blir än mer ansvarsfull ju omfångsrikare och mer svårpenetrerat det hyllade alstret är. Ambitiösa litterära verk som Joyces Ulysses, Melvilles Moby Dick, Musils Mannen utan egenskaper eller Prousts På spaning efter den tid som flytt, skänker visserligen nya perspektiv och estetisk stimulans, men deras längd och grad av komplexitet kräver förutom gott om tid en särskild form av koncentration – det är därför inte överraskande att den läsare som tar sig an en sådan djuplodande roman i många fall aldrig når fram till sista sidan.

Ett annat exempel på ett omfattande och allvarligt syftande romanbygge är Anthony Powells A Dance to the Music of Time, som i tolv separata delar – om sammanlagt ca 2 900 sidor – publicerades mellan 1951 och 1975. Handlingen i dessa samtidsrelaterande romaner speglar mångfasetterat det engelska samhället från 1914 till 1971 och skildrar med övertygande realism en rik uppsättning personers göranden i en efter hand alltmer brokig väv av händelser som över klassgränserna utspelar sig i universitetsvärlden, i konstnärs- och författarmiljöer, i societeten, i armén, i politiska och finansiella kretsar och i efterkrigstidens new age-­rörelse.

Ett sådant högt syftande projekt kan synas likna Balzacs väldiga samling av romaner i serien La comédie humaine eller Zolas romancykel Les Rougon-Macquart. I dessa verk förekommer stundom personer i mer än en del, men A Dance to the Music of Time är betydligt mer sammanhållen då så många personer följs åt genom stora delar av romansviten. Till skillnad från Balzacs och Zolas romankonstellationer, i vilka de olika romanerna kan läsas separat och i valfri ordning, utvecklas det månghövdade persongalleriet i A Dance to the Music of Time organiskt från en roman till en annan, likt stim av individer vilka under kortare eller längre tid möts, skiljs och återses i intervaller om ibland många år, vilket gör att läsningen med nödvändighet måste följa romandelarnas kronologiska ordning från början till slut.

Vissa personer lär sig läsaren känna väl och förväntar sig att de fortsättningsvis ska återkomma, som ungdomsvännerna Stringham och Templer (vilka dock i de senare delarna försvinner ut ur handlingen). Powells mäktiga epos liknar därför i mycket På spaning efter den tid som flytt (de är till antalet ord nästan lika långa) och detta i så hög grad att Powell ibland kallas för den ”engelske Proust”. Flera referenser till Proust är införda i texten och i ett lång citat – det längsta i hela verket – i den nionde delen återges en passage från en av Prousts romaner i vilken förekommer en gestalt som Powell i sin tur gör till släkting till en person i sitt eget verk. Citatet är ett erkännande av Proust som litterär förebild, vilket många läsare, efter att ha tagit sig igenom de tidigare volymerna, troligtvis redan gissat sig till.

Handlingens myller av korsande liv och öden, som omöjliggör alla försök till en kortfattad resumé, har dock en referenspunkt i jag-berättaren Nicholas Jenkins, skönlitterär författare, kritiker och utgivare av konstböcker. Han ledsagar läsaren från ungdomsåren och framåt och introducerar andra personer som han direkt eller indirekt kommer i kontakt med.

Till skillnad från På spaning efter den tid som flytt står dock inte berättaren hos Powell i centrum – tvärtom, och nästan på ett utmanande sätt, förblir hans eget liv och relationer med andra mycket diskret avhandlat, eller inte alls, vilket står i stark kontrast till alla elaborerade reflektioner rörande så många andra personers karaktär och levnadsätt som han romanerna igenom låter läsaren ta del av. Mängden av gestalter – cirka 400 stycken (att jämföra med drygt 300 hos Proust) – gör det inte lättare att orientera sig i textmassan; om något litterärt verk är i behov av ett personregister så är det A Dance to the Music of Time.

Romansvitens sammansatta struktur åskådliggör Powell redan på de första sidorna i den första romandelen när han beskriver Nicolas Poussins målning som har fått namnet En dans till tidens musik, från 1630-talet, och som föreställer fyra allegoriska gestalter, troligtvis de fyra årstiderna, som dansar till tonerna av den harpa som Tiden vid sidan av spelar på. Powell tolkar gestalterna som männi­skor vilka (likt hans egna romanfigurer) rör sig ”i en intrikat rytm” eller, i ett kontrasterande tillägg som är typiskt för honom, i ett ”till synes meningslöst roterande” när de avlägsnar sig från varandra för att senare förenas i det som Powell längre fram beskriver som ”nya positioner i den formella dans som utgör mänskligt liv”.

Efter ett par hundra sidor, och efter att ha vant sig vid ”dansens” skiftande formationer, vill läsaren säkerligen fortsätta lektyren och kanske till och med, kommen till slutet, börja om från början eftersom så många omständigheter, precis som i På spaning efter den tid som flytt, bättre förstås i ett återblickande perspektiv. Att nå fram till slutet innebär – också detta en likhet med Prousts verk – att fullborda en process i vilken läsaren oundvikligen inlemmar berättarens kultiverade betraktelsesätt i sitt eget, ty det är ett faktum, som Powell skriver, ”att litteratur lyser upp tillvaron för dem för vilka böcker är en nödvändighet”.

Både Powells och Prousts respektive val av titel signalerar tiden som viktig komponent, men där Proust tillåter sig att tänja på händelserna längst tidslinjen, återger Powell i jämnare takt den successivt framåtflytande tiden. Ringdansens ständiga växlingar under berättelsens gång förklarar alla oväntade sammanträffanden i restauranger, på gatan, vid tillställningar eller tågresor. Powell försöker inte dölja hur osannolika många av dessa möten är, utan framhåller istället att ”de exemplifierar Nietzsches tes om Den Eviga Återkomsten”, dessutom, som en av gestalterna uttrycker det, ”saknar alla romaner sannolikhet”.

Många olika karaktärstyper passerar revy, och i högre grad än som är fallet med Prousts romangestalter lyckas Powell teckna dem flerdimensionellt – en kritiker i New York Times skrev att det som gör Powells verk så spännande är hans förmåga att skapa upplevelsen av ”att leva någon annans liv, oupplösligt intrasslad i ens eget”. Ingen person bereds mer plats än Widmerpool, en udda, egensinnig och egoistisk viljemänniska. Han är dessutom den ende gestalt, förutom Jenkins, som är med i alla tolv romandelarna.

Widmerpool är en olycksfågel som bland mycket annat drabbas av att få ett bananskal kastat i ansiktet – i en tidig scen i den första roman­delen vars betydelse i berättelsen läsaren ännu inte kan ana – om det inte är socker eller målarfärg som spills över honom. I ständigt nya roller – student, affärsman, arméöverste, politisk intrigmakare, parlamentsledamot för Labourpartiet­, revoltör – rör han sig samtidigt upp i samhällshierarkin och bort från vedertagna normer. I sitt försök att utmärka sig som undantagsvarelse blir hans giftermål mot slutet av romansviten med den utlevande och för konventioner re­spektlösa Pamela snarast en tillgång. Han undandrar sig en enkel personlighetsbeskrivning, men skulle kunna vara den fjärde av bröderna Karamazov.

Om Widmerpool är en enkel person med komplexa dimensioner, är Pamela å sin sida en komplex person endimensionellt tecknad som femme fatale. Hon får män att lida, en av hennes erövringar dör i själva kärleksakten med henne, en händelse som Widmerpool bevittnar. Alla hennes utomäktenskapliga affärer är förnedringar som tillfredsställer Widmerpools masochism. Det är möjligt att Powell i sin ”mänskliga komedi” ville ställa Jenkins rent estetiskt intellek­tualiserande mot Widmerpools rena själviska vilja och Pamelas rena destruktiva driftsliv.

För att bredda och fördjupa sin framställning levandegör Powell de olikartade personerna med hjälp av Jenkins noggranna, ofta preciösa, iakttagelser av andras utseende och uppträdande, varav många gäller hur det yttre ska förstås som spegling av inre karaktärsegenskaper, hur tidigare har förändrats samtidigt som nya kommit till. Härvid är det alltid värt för berättaren att uppehålla sig vid kvinnors yttre skönhet och till vilken grad den fortfarande är välbevarad.

Dialogpartierna, vilka upptar närmare hälften av textutrymmet (en fjärdedel hos Proust), förser Jenkins med information om andra och åtföljs av reflektioner kring stort och smått, ett tillvägagångssätt som naturligtvis också återfinns i Prousts romaner, men hos Powell är det mer uppenbart att observationer och jämförande associationer utgör verkets egentliga grundpelare.

Trots en traditionell berättarstruktur som binder samman händelserna, pekar kommentarerna ut mot ett annat sammanhang som läsaren förväntas känna till. Jenkins fungerar då som kören i ett grekiskt drama vilken placerar in personerna och deras agerande i ett förklarande ljus. Dessa utsagor kan vara allmänna och smått humoristiska: ”Det är alltid ett perverst intresse att följa en kvinnas karriär som man har varit förälskad i.” Några tankeord verkar vara inspirerade av Oscar Wilde: ”Det närmaste vissa kvinnor kommer till att vara trogna mot sina äkta män är genom att göra det otrevligt för sina älskare” eller ”de flesta människors sexliv är ett mysterium, i synnerhet det som de mest stoltserar med.”

Kommentarer, associationer och beskrivningar har ofta det övergripande syftet att fungera som relativiserande kontraster (således snarare ett både och än ett antingen eller) som, exempelvis, ”kärleken är på en och samma gång alltid absurd och aldrig absurd; ju mer grotesk dess form är, desto mer skänker kärleken själv en viss värdighet åt de omständigheter som anfäktar dem som drabbas”. Av denna anledning kan den unga konstnärsbohemen Gypsy på en och samma gång väcka obehag och begär, och sexarbetare som nattetid på gatan belyser sig själva med sina ficklampor blir som illuminerade helgonbilder i kyrkans dunkla vrår. Widmerpool liknas vid en helig man som med sargade naglar gräver sin grav, men också vid en clown, och när han avslöjas som agent vet man till slut inte om han är hjälte eller skurk.

Ett utmärkande drag i Powells framställningssätt är hur dessa beskrivningar och utvikningar uppbärs av lärda referenser till konst, litteratur och musik. Vem tänker till exempel idag om en kvinna som träder in i en salong att hon för sig patricierlikt som en sibylla i kontakt med heliga mysterier vilken står i begrepp att uttala en olycksbringande spådom? När en man skyndsamt sträcker fram sin hand och jäktat ursäktar sin sena ankomst till värdinnan i ett mondänt sällskap – som om han på järnvägsstationen skulle försöka greppa dörrhandtaget till en vagnskupé innan det redan rullande tåget har fått upp farten – associerar Jenkins hans andtrutna och affekterade röst till en erfaren skådespelare som försöker göra det bästa av en liten roll i en komedi från restorationstiden.

Denna färgning av texten är kanske det som ger mest läsartillfredsställelse genom att låta den i tillvaron integrerade konsten hjälpa oss att förstå andra och vårt samhälle, men alla kunskapsdigra kultursyftningar ställer krav på läsaren, som i många fall antagligen måste söka sig till lexikon eller, idag, till information på nätet. En jämförelse mellan en kvinna och Rubens Porträtt av Susanna Lunden har en suggestiv kraft, men bara om läsaren vet hur tavlan ser ut. Detsamma kan sägas när Jenkins på man­över under andra världskriget associerar en grupp belgiska soldater till Hans Memlings renässansmåleri och framställningar av utmärglade soldater på deras väg för att övervaka Korsfästelsen ”eller något mindre martyrium”, eller när allierade soldater för­enas i en oordnad kortege som skulle kunna var hämtad från James Ensors Kristus intåg i Bryssel (målad 1888).

Senare, vid ett besök i Venedig, beger sig Jenkins och en grupp konferensdeltagare till ett palats och betraktar där en målning av Tiepolo som föreställer hur den lydiske kungen Kandaules låter Gyges i hemlighet skåda sin hustrus nakna kropp, ett konstverk som till utförandet liknas vid Tiepolos Offrandet av Ifigenia (1757). Det fordras således av läsaren att denne inte bara känner till Tiepolos stil, utan även historien om Kandaules hustru, som också knyter an till innehållet i A Dance to the Music of Time (en vi­suell referens som förorsakar en svensk läsare små problem då Jacob Jordaens målning på detta tema hänger på Nationalmuseum).

Romanerna i serien utgör sammantaget en värld i vilken läsaren med självklarhet förväntas kunna skilja en vävd tapet från en gobeläng, uppskatta skillnader och likheter mellan Go­yas Den nakna Maja och Manets Olympia, vara bekant med prerafaeliterna, känna till konstnärer som van Dyck, van Dongen, Bonnard, Bouguereau och Rodin, ha läst De trolovade av Manzoni och sett pjäser som George­ Dandin och The Duchess of Malfi, för att här ur mängden anspelningar nämna några på måfå valda exempel.

Ett lika annorlunda som produktivt parallellt betraktande av Powells och Prousts romaner anlägger Perry Anderson i Different Speeds, Same Furies. Powell, Proust and Other Literary Forms, vars blottläggande av svagheter i Prousts romanskapelse varje sann vän av På spaning efter den tid som flytt bör ta del av. Anderson pekar inledningsvis på att någon samhällsutveckling, trots det långa tidsspannet, knappast är märkbar i Prousts verk, till skillnad från Powells, i vilken författaren kontinuerligt, om än parentetiskt, hänvisar till den hi­storiska och politiska utvecklingen.

Gestalterna hos Proust har vidare mycket liv men litet djup och tenderar mot karikatyr. Vad gäller centralfigurer som Swann, Odette, Gilberte och Albertine ersätter ombytlighet eller vaghet en distinkt tecknad personlighet ty, som Proust skriver, personer är endast ”skuggor vilka vi aldrig kan genomtränga”. De två författarna liknar varandra i sättet att resonera och stilsäkert klä i ord pregnanta iakttagelser, men Anderson finner i detta avseende Powell mer precis och vittutgrenad än Proust, vars utläggningar inte så sällan framstår som överdrivna och ”narcissistiska”. Prousts sexuella spänningsfält är dock bredare. Anderson konstaterar – helt riktigt enligt vår mening – att konsten hos Proust har betydelse i sig själv, under det att den hos Powell utgör en nödvändig och berikande relief till vardagen.

Powells eleganta stil i kombination med romanseriens i alla dess detaljer konsekvent genomarbetade struktur och ett över tiden organiskt sammanlänkande av trovärdigt skildrade individer på ett sätt som för tankarna till Proust – en betydligt mer svårtillgänglig författare – borde locka till läsning, men Powell har förblivit relativt okänd för en större publik. Verket i dess helhet finns, enligt Anderson, endast översatt till tyska, spanska och – naturligtvis – till frans­ka. På svenska finns de två första delarna (1964 och 1965 av Sonja Bergvall).

Powells relativa anonymitet har eventuellt två förklaringar. Den ena är att hur välkonstruerade personerna än är, är de flesta inte påfallande minnesvärda, då Powell prioriterar en personteckning grundad i vardagsrealism framför konstnärlig inlevelse, vilket i synnerhet är märkbart i de tre sista delarna där Pamelas och konstnären Trapnels tragiska öden knappast berör.

Mot förväntan framkallar inte heller Widmerpools gradvisa förfall och undergång en katharsiseffekt. Den andra förklaringen skulle kunna vara att A Dance to the Music of Time inte skänker samma djupa estetiska tillfredsställelse som På spaning efter den tid som flytt. Även om den innehåller briljanta iakttagelser och beskrivningar som förfinar läsarens sensibilitet, utmynnar den inte i en syntes om vänskap, kärlek, minnen och konst. Romanen saknar Prousts storslagna vision, eller som Melville uttryckte det, ”to produce a mighty book, you must choose a mighty theme”. Det finns således anledning till att Powell kallas den engelske Proust, men att Proust aldrig kallas för den franske Powell.