Mest jämlika var stadsstaterna

Ordet politika, ursprunget till vårt ord politik, betyder på grekiska sådant som hör till polis, alltså till den grekiska stadsstaten. Vill man förstå hur vårt politiska tänkande uppkom – och vem vill inte det? – gör man bäst i att studera denna organisationsform. Och nu finns goda förutsättningar: John Ma, till vardags professor i klassiska studier vid Columbia, har författat en bok som sägs vara ämnets nya standardverk.

Själva ordet polis syftade ursprungligen på en fästning, helst belägen uppe på en klippa, dit man i trångmål kunde ta sin tillflykt; senare kom dessa att kal­las för akropoler, höga polis, medan polis vidgades till att inkludera bebyggelsen runt denna akropol. När glidningen sker är oklart: redan Iliaden, den äldsta grekiska text som inte bara är en inventarieförteckning utan också berättar något, låter veta att trojanerna bor i en polis, vilket ju låter som en stad; å andra sidan kan man tänka sig att kriget har fått dem att ta sin tillflykt till sin borg.

Den grekiska litteraturen i egentlig mening är alltså något för ung för att spåra stadsstatens tidiga historia. Den måste istället berättas av fysiska kvarlevor, alltså av arkeologin. I vanliga fall brukar det råda viss språkförbistring mellan arkeologer och historiker, som besitter helt olika kompetenser och gärna månar om sina respektive revir. Historikern Ma hanterar dock arkeologisk materia vant och integrerar den utan problem med de litterära källorna. För mig, en textmänniska, är bilden som målas i många avseen­den helt ny.

Under bronsåldern dominerades den (så kallade mykenska) grekiska världen av palatsekonomier: all produktion krävdes in av en centralmakt till en distributionsplats – palatset – var­ifrån allting omfördelades till befolkningen. Sådana ekonomier förknippas med en stark monarki, som förenas med resten av samhället i ett slags patron/klientsystem.

Vid bronsålderns slut kollapsade palats­ekonomierna; historiker har som ofta skyllt på invasioner norrifrån, men idag sägs – kanske med en blick på samtiden –att även miljöförstöring spelade in. Hur som: palatsen övergavs, länderna avfolkades. Den enda kvarvarande myndigheten var lokala stormän, vilkas makt ökar. Ett ofta anfört tecken som pekar i den riktningen är att det klassiskgrekiska ordet för kung, basileus, i den mykens­ka grekiskan syftade på betydligt mindre­ prestigefulla figurer, till exempel på åldermän i hantverksskrån. (Det mykens­ka ordet för kung, wanax, lever kvar i Ilia­den, då i formen anax.)

Så småningom uppstår nya samhällen. Några mykenska spillror finns visserligen kvar, men i huvudsak är kontinuiteten bruten; konkurrerande eliter tävlar om makten och gör det med olika anspråk på legitimitet: med hänvisning till god börd, till pengar, eller till stridsförmåga. Ma finner här stöd i till exempel Odysséen, där Odysseus hemlighåller sin identitet och presenterar sig för förmenta arvfurstar som sjörövare – två konkurrerande vägar till prestige i det arkaiska Greklands formlösa värld.

Av det arkeologiska materialet att döma tycks stormannagårdar vara kärnan i de samhällen som uppkommer. Stormännen bygger ståtliga hus som snart drar till sig bebyggelse från periferin; de anlägger begravningsplatser som de monopoliserar och som kännetecknas av rika gravgåvor. Formaliserade institutioner i egentlig mening finns inte; troligen är all prestige personlig, vilket innebär att det på en och samma plats kan finnas flera maktcentrum som ibland står i strid med varandra.

Men från och med sexhundratalet händer något. Gravgåvorna försvinner; även vanligt folk tycks nu begravas på ett formaliserat sätt – och på samma platser som tidigare stormän. Stadsbebyggelsen blir mer enhetlig: stormannagårdarna försvinner, husen ser likadana ut, gatorna planeras och dras i räta linjer. Konformiteten i bebyggelsen tyder på uppkomsten av en egalitär kultur – vi skulle säga jante. Samhället tycks övergå från att vara en privat angelägenhet till att vara en publik.

Vi kan bara gissa hur en sådan egalitär kultur först uppkom – antagligen i opposition mot en självsvåldig elit. Där­emot vet vi hur kulturen senare befästes eller rationaliserades. I flera städer delades befolkningen in i påhittade släkter som blandade invånare av olika börd och bostadsort och som gavs viss politisk funktion. Detta bröt de verkliga släkternas makt, samtidigt som den tidigare aristokratiska ideologin om god börd liksom spreds ut till hela medborgarskaran, som ju kunde sägas ha god börd i förhållande till ickemedborgare. I Aten tycks man ha utvecklat uppfattningen att medborgarna var födda ur själva den attiska jorden, vilket ju gjorde alla till en enda stor familj. Jämlik börd tvingar oss till jämlik lag, heter det i Platons antagligen satiriska dialog Menexenos.

Under de första århundradena av polis-kultur spretar dock den egalitära ideologin. Vissa stadsstater har en betydligt mer öppen modell där alla fria infödda män anses vara jämlika och ha lika del i staten, medan andra stater begränsar jämlikheten till en mer sluten grupp. I grekisk politisk teori förstår man detta som skillnaden mellan demokratier och oligarkier. Ma uppskattar att knappt 20 procent av demokratin Atens befolkning också var medborgare med rösträtt, medan motsvarande siffra för oligarkin Sparta var i storleksordningen ett par procent. (Siffrorna är egentligen inte så låga som de verkar: de inbegriper inte till exempel barn som så småningom kommer att få rösträtt.)

Under större delen av den klassiska tiden – traditionellt avgränsad av slaget vid Salamis (480 f Kr) och Alexander den stores död (323 f Kr) – står dessa två modeller mot varandra, inte bara i tanken utan också i regelrätt krig: andra peloponnesiska kriget, vars historia nedtecknades av den politiska realismens fader Thukydides, stod huvudsakligen mellan Aten i spetsen för ett demokratiskt förbund och Sparta i spetsen för ett oligarkiskt.

Denna skolbokens ”klassiska” tid har också ansetts vara klassisk i stadsstatens utveckling – när Alexander den store dör är ju stadsstaterna inlemmade i makedonerväldet, en monarkisk övermakt, vilket borde innebära att stadsstaterna som suveräna folkrättssubjekt dog med makedonerkungen. John Ma argumenterar dock fullständigt övertygande för att detta är feltänkt: ur stadsstatens perspektiv är den klassiska tiden i själva verket förklassisk. Från mitten av trehundratalet konvergerar istället stadsstaternas kultur: i huvudsak vinner den demokratiska modellen, om än i en något tuktad form. Den makedonska överrocken betyder inte att stadsstaterna blir av med sin autonomi: de fortsätter att vara självstyrande, men de kan inte hur som helst bedriva krig mot varandra, vilket gynnar små stadsstater. Jag antar att man kan jämföra stadsstaternas existens i makedonerriket med nationalstaternas i EU.

Denna kultur består sedan i ungefär 600 år. Därefter ”provinsialiserar” romarriket stadsstaterna – använder dem som verktyg för sin egen maktutövning. Romarna lägger sig också i den interna kulturen och ändrar på stadsstaterna från ovan. Ett sådant exempel är städernas råd. I en traditionell egalitär polis var folkförsamlingen – som bestod av alla medborgare med rösträtt – suverän, men den dagliga förvaltningen delegerades till ett råd som fungerade som ett slags regering. Rådsmedlemmarna hade ettåriga mandat och utsågs i regel genom lottning. Några århundraden e Kr ändrade Rom, som gärna utövade imperium genom att lägga rabarber på lokala eliter, på detta: rådsmedlemskap började gälla på livstid. Rådet blev då ett slags korporation i samhället, som förstås arbetade för att låta medlemskapet gå i arv – en adel utvecklade sig. Här anar man slutet.

Vår förståelse av stadsstaten sådan den verkligen var är filtrerad genom dess egen diskurs, som hyllar sådant som medborgardygd, jämlikhet, besinning, ansvarstagande, som talar om sådant som folknytta, stadsintresset, det gemensamma goda. En ofta ställd fråga här är: i vilken mån bör man ta denna diskurs på allvar? Kan man köpa talet om jämlikhet när samhällena är slavekonomier? Eller är det i själva verket så cyniskt att diskursen finns till för att skyla över den verkliga makten, de rika eliterna? Sådana fanns nämligen i varje stad, och klassklyftorna var avgrundsdjupa.

Mas lösning på detta är att skriva fram tre tolkningar: en som läser polis-diskursen ”medhårs” – tar den på fullt idealistiskt allvar – en som läser den ”mothårs”, alltså cyniskt, och en som gör det ”realistiskt”. Det är ett mycket välfungerande pedagogiskt grepp. Och den realistiska läsningen, som Ma väl landar i, tycks helt nykter. Trots stadsstatens alla brister med moderna mått mätt råder det inget tvivel om att det var den mest jämlika politiska organisationsform som fanns i vår del av världen vid tiden; dess brister delades dessutom av andra stater. Ma menar också att idealen hade ”transformativ potential”. I en tidig demokratikritisk traktat som numera brukar kallas ”Den gamle oligarken”, skriver man missnöjt att det är förbjudet att prygla atenska slavar på stan. Visserligen sägs att orsaken är att skydda medborgare – de var nämligen så fult klädda att den som ville prygla en slav kanske råkade prygla en medborgare av misstag – men detta är kanske raljans. Att Oligarken lägger sådan energi på slavarnas förhöjda ställning i Aten visar ändå att Ma har en poäng.

Boken är bitvis omständligt skriven – många exempel återkommer flera gånger i olika sammanhang – och Mas noggrannhet när det gäller att belysa alla perspektiv gör att det ibland är svårt att veta vad han bara tentativt säger och vad han verkligen fastslår (ett problem han förresten delar med Aristoteles). Den är också genomakademisk och antagligen svårgenomtränglig för en intresserad allmänhet. Men historien den berättar är revisionistisk i bästa mening och förtjänar att berättas. Det går inte att komma ifrån att Polis är ett verkligt kraftprov.