Nej till kanon är ett svek mot de unga

Peter Luthersson gick bort den 3 mars. Hans bortgång är en stor förlust för alla oss som kände honom, men också för svenskt kulturliv. Han var docent i litteraturvetenskap, författare och en av ledamöterna i den statliga kommitté som har fått i uppdrag att ta fram en svensk kulturkanon. På nittiotalet var han en stark kulturchef på ­Svenska Dagbladet, sedan förlagschef på Atlantis under ett antal år, för att under sitt sista decennium i yrkeslivet vara medarbetare vid Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmän­nyttiga ändamål. Peter var återkommande skribent i ­Axess magasin genom åren. På sidan 20 publicerar vi tre kollegers och vänners ord om honom.

Peter Luthersson betydde också mycket för mig personligen – han gav mig mitt första recensionsuppdrag 1993 och jag hade den stora förmånen att få behålla kontakten genom åren.

Alla som har arbetat med Peter, eller läst hans böcker och artiklar, vet också hur rasande bildad den mannen var – beläst på ett samtidigt brett och djupt vis. Det finns inte många av det slaget i min generation, sjuttiotalisterna, och gissningsvis ännu färre födda på 2000-talet, av det enkla skälet att i vår samtid är ljud, filmsnuttar och scrollande utan slut det grundläggande sättet att ta till sig information. Att läsa böcker kräver sin tid och den tiden läggs idag oftare på digitala appar än på litterära mästerverk.

Vad detta innebär för vår kultur och civilisation långsiktigt återstår att se. Inte heller vet vi vad det får för konsekvenser då alltmer kunskap utgår från en anpassad och förenklad AI-­sammanfattning, istället för ifrån de ursprungliga källorna.

För Axess Television gjorde Peter en serie litteraturprogram under titeln Luthersson läser världslitteraturen, där han till varje avsnitt bjöd in en gäst som var expert på ett författarskap. Därpå följde ett initierat samtal under vilket det inte bara var den inbjudne gästen som utvecklade ämnet, utan i minst lika hög grad program­ledaren Luthersson själv. Programmen är så intressanta och lärorika att de skulle kunna användas av gymnasieskolor och universitet för att introducera författarskap – men också för att visa hur man på ett nyfiket sätt kan närma sig äldre litteratur så att den talar till oss idag.

Peter var en uttalad förespråkare av en litteraturkanon, av flera skäl. I grunden fanns ett synsätt, eller närmast en passion, som handlade om att klassikerna var ett sätt att möta dem som levt före oss, de var ”ett sätt att umgås över tid, att träffa på människor som har andra förgivet-taganden än vad man själv har”, som han sa i ett scensamtal. I en text i Axess (nr 7/2017) skriver han: ”Jag är starkt, nästan patologiskt fascinerad av erfarenheter och tankar som finns lagrade i skrifter från skilda tider och miljöer, erfarenheter och tankar uttryckta i ord.” Vidare i samma text beskriver han återigen sitt förhållande till klassikerna så att de närmast påminner om en levande samtalsklubb: ”Den seriösa litteraturen […] är en umgängesform, en dialog som fortgår över väldiga avstånd i tid och rum.”

Tänk om samma vitala litteratursyn hade kunnat genomsyra svensk skola. Tänk om klassikerna sågs som något intressant och relevant, snarare än svårt och tråkigt. Som mor till tre tonårsbarn, varav ett snart går ut gymnasiet, kan jag inte undgå att häpna över urvalet av boktitlar de fått med sig hem för att läsa. Ytterst få klassiker, oftare någon bok översatt från amerikanska som behandlar ett politiskt trendigt tema och som legat på någon topplista, men som snart är glömd, eftersom den litterära kvaliteten saknas.

Det är så fruktansvärt missriktat. Skolan, som ju faktiskt kan ålägga barnen att läsa ett specifikt verk, är en av få instanser som under de formbara åren kan hjälpa unga människor att upptäcka något de inte skulle ha funnit på egen hand.

Den 31 augusti ska utredaren av en svensk kultur­kanon Lars Trägårdh redovisa sitt arbete för kulturministern. Arbetet med listorna pågår för fullt. Vi bad tio skribenter att nominera sina viktigaste titlar till en svensk litteratur­kanon (sidan 36). Att, som Svenska ­Akademien och delar av den svenska kulturvärlden, se en litteratur­kanon som något auktoritärt är i mina ögon en alltför uppgiven, för att inte säga cynisk, hållning. Alldeles frånsett att Svenska Akademien ju redan sysslar med att vara smakdomare, bland annat i arbetet med Nobelpriset, och frånsett att en litteraturkanon (på armlängds avstånd från politiken!) kan stimulera till givande diskussioner – så är det ett svek att inte ge unga den guidning en litteratur­kanon kan vara. Kulturbarnen kommer alltid att kunna hitta till Dante och Shakespeare. Det är de mindre privileg­ierade barnen som drar nitlotten.