Omvänd bevisbörda

Jacoby, som är född 1945 och utbildad på Michigan State University, har skrivit för ett otal tidningar, bland andra New York Times och Washington Post. Hon har varit en framträdande medlem av Center for Inquiry, en fristående sekulär-humanistisk organisation som har växt sig allt starkare och som sedan 2016 även omfattar Richard Dawkins Foundation for Reason and Science. Hennes många böcker är alla läsvärda, om än stundtals kanske mest riktade till en amerikansk läsekrets.

I sin senaste bok, Strange Gods, analyserar hon begreppet omvändelse ur ett sekulärt perspektiv. Inte oväntat lägrar sig svårigheterna som ett oväder vid horisonten redan vid detta ämnesval. Många har svårt att föreställa sig att en omvändelse kan orsakas av något annat än en personlig kris, eventuellt ackompanjerad av en ren och skär uppenbarelse. En sann konversion har aldrig någonting att göra med något så profant som socialt tryck eller ekonomisk vinning. Jacoby skriver att Edith Steins omvändelse till katolicism och inträde i karmelitorden kom från ett djupt spirituellt behov. Men det är inte alltid fråga om en inre andlig kamp. Hon definierar en genuin omvändelse som en blandning av andliga, intellektuella och pragmatiska motiv. Att både påtvingade omvändelser och ren opportunism ofta förekommer, är varken särskilt förvånande eller något man måste avfärda som skenhelighet. Vår mänskliga natur är inte alltid så högsinnad.

Psykologen William James skrev för drygt hundra år sedan en bok som sedan dess inte förlorat sin aktualitet – Den religiösa erfarenheten i dess skilda former. Här lägger han inte oväntat tonvikten på det inre själslivet vid formandet av en religös trosuppfattning. Jacoby menar att hans bok till stora delar stått sig väl, men vad hon saknar i James analys är de sociala och ekonomiska faktorer som ofta spelar en avgörande roll. Enligt henne blir det för mycket psykologiserande och för lite förankring i yttre omständigheter. Här hör vi ekot av det eviga motsatsförhållandet mellan arv och miljö. Under behaviorismens glansdagar betraktades den mänskliga naturen som ett oskrivet blad; när sociobiologin stod som högst i kurs lade man ofta tonvikten på vår genuppsättning, eller genotyp. I våra darwinistiskt orienterade dagar finns det vissa som utgår från att de som saknar tro har en svagt utvecklad temporallob, den del av hjärnan där känslighet för religion sägs ha sitt fäste. Allmän konsensus är nu att vår fenotyp formas av både gener och miljö.

Susan Jacoby beskriver hur hon förlorade sin barnatro vid 14 års ålder. Uppfostrad som katolik, upptäckte hon först senare att hennes pappa var född i en judisk familj. Om detta har hon skrivit boken Half-Jew. Ursprungligen var familjen lutheraner som hade emigrerat från Tyskland. Hon beskriver deras förhållande till de olika konkurrerande trosuppfattningarna som ”laissez-faire”. Uppväxten i denna smältdegel har kanske bidragit till hennes lyhördhet för de otaliga varianter av den mänskliga fantasins tankekonstruktioner vi aldrig upphör att förvåna oss över.

Fallet Paulus är ett av de mest sällsamma. Den dimma som omger hans omvändelse på väg till Damaskus tycks aldrig lätta. Det kan verka trivialt om han färdades till fots eller red på en häst, men samtidigt kan det ses som en vattendelare. Man kan urskilja ett mönster där de troende föredrar apostlahästarna, medan de otroende anser ett fyrfotadjur vara mest sannolikt. En kamel eller dromedar har också föreslagits. De kristna tycker att det bara är ett lömskt trick från ateisternas sida att dra in hästen i bilden. De behöver ett fall från stor höjd, gärna mot ett hårt underlag. Saulus fick en stjärnsmäll, hörde en konstig röst som undrade varför han förföljde Honom – och gick hädanefter under namnet Paulus. På så sätt kan man förklara det inträffade som ett patologiskt fenomen. Nietzsche var inne på samma spår när han introducerade det epileptiska anfallet, ett populärt grepp som kan användas i tid och otid. En katolsk iakttagare som gör sitt yttersta för att misstänkliggöra Jacobys ansträngningar i allmänhet, och hennes ”bop-on-the-head”-förklaring i synnerhet, är den eminente och alltid läsvärde Garry Wills.

Frågan är alltså om en häst var involverad i Paulus omvändelse eller inte. Behöver man ett fall från ovan för att förklara hans vision, eller kan den ha varit verklig? Det talas ingenstans om någon ritt till häst i Bibeln, men om man färdas de 218 kilometerna från Jerusalem till Damaskus är det inte orimligt att förmoda att så var fallet (ursäkta). Det är hur som helst kanske inte långsökt att tänka sig att Jacoby tog för givet att Paulus satt på en häst. Den överväldigande ikonografiska traditionen styrker denna version av Saulus transformation till aposteln som blev Nya testamentets chefsideolog. Vi ser honom nästan alltid liggande på marken under sin häst. Den emblematiska versionen av Caravaggio, som pryder bokens omslag, är ingenting mindre än en av konsthistoriens höjdpunkter. En annan version jag stötte på var i The Holy Bible, with Illustrations from the Vatican Library (1996) där vi ser hur Paulus i full rustning är i färd med att glida ner från hästens rygg.

Angående de ateistiska tvivlen på en gudomlig försyn, utmynnar Garry Wills kritik i ett citat av den amerikanska sångerskan Peggy Lee: ”Is that all there is?” Precis samma sak undrade Charles Taylor i sin monumentala A Secular Age. Om Wills har lånat sin infallsvinkel därifrån vill jag låta vara osagt, men båda dessa katoliker förundrar sig över hur endimensionell världen kan te sig från ett sekulärt perspektiv. Ingen djupdykning verkar vara möjlig utan trons kosmiska strålkraft. Taylor medger att de som saknar religiös tro visserligen kan drivas av andra starka känslor och ädla motiv, men han menar ändå att de alltid saknar den extra dimension som förgyller en monokrom tillvaro.

Jacobys bok är ändå inte helt vällyckad. Som exempel kan anföras hennes kritik mot Jean Calvin (f Cauvin), som hon till stor del baserar på Stefan Zweig, som i förtäckta ordalag jämförde Calvin med Hitler, något som den amerikanska författaren Marilynne Robinson avfärdar som rena skräckpropagandan. Calvin har, enligt Robinson, bara en skamfläck på sin vapensköld: avrättningen av Michael Servetus. Robinson menar att man måste se detta i ett historiskti sammanhang och pekar dessutom på Calvins ansträngningar att övertala Servetus att ta tillbaka sina kätterska ord, bland andra förnekandet av treenighetens realitet. Trots Calvins, enligt Robinson humana, råd att endast halshugga honom, brändes han på bål av de sekulära myndigheterna i Genève. Calvin kunde bara vända blicken åt andra hållet. Spekulerandet kring att Calvin kunde ha känt glädje över bålbränningen av såväl Servetus bok som mannen själv framstår närmast som blasfemiskt. I den mån något sådant går att tänka sig i ett sekulärt sammanhang. Heinrich Heine uttalade senare den odödliga tanken att ”där man bränner böcker kommer man snart även att bränna människor”. Jacoby beskriver hur den överspände poeten kollapsade framför Venus från Milo i Louvren och blev liggande sina sista år på det han själv kallade sin ”madrassgrav” (Matratzengruft). Madrasserna var staplade ovanpå varandra där han låg och skrev några av sina mest välkända dikter.

Den omstridda avrättningen av Servetus har kastat en slagskugga över Calvins rykte, och de många goda sidor han enligt Robinson besatt. Numera kallar hon sig kongregationalist, vilket inte oväntat är en variant av den kalvinism som under 1600-talet spred sig från New England till Mellanvästern, där hon har vuxit upp. Det är en lära som bland annat predikar social rättvisa, sparsamhet och allmän flit. Hur detta går ihop med den dubbla predestinationen och förnekandet av människans fria vilja är en fråga som såväl teologer som icke-troende har debatterat sedan dess.

Jacoby påstår vidare att Baruch Spinoza bannlystes för att han hade stått upp för sin samvets- och yttrandefrihet. Detta är långt ifrån något bevisat faktum. Vi vet inte precis på vilka grunder han uteslöts ur den judiska gemenskapen i Amsterdam. Det kan bland annat ha hängt samman med något så prosaiskt som skuldsanering enligt judisk civilrätt kontra holländsk lag när familjeföretaget stod på ruinens brant. Detta är ingen ny idé, men den framförs åter i en nyutgiven bok av sociologen och den tidigare direktören för Spinozahuset i Rijnsburg, Kees Schuyt. Han formulerar saken så att detta kunde ha varit droppen som fick den teologiska bägaren att rinna över. Det är tydligt att det passar bättre i Jacobys politiskt korrekta agenda att positionera Spinoza som en förkämpe för demokrati och yttrandefrihet – vilket han otvivelaktigt också var. Hon hänvisar till Rebecca Newberger Goldsteins Betraying Spinoza (2006), men där kan vi läsa att ingenting i dokumenten säger någonting om exakt vad det var han hade gjort sig skyldig till.

Strange Gods beskriver flera kända, och några hos oss mindre kända, personligheters levnadsöden. Jacobys historia sträcker sig från Augustinus till Muhammad Ali. Till de mer illustra företrädarna för en återgång till en traditionell kristendom hör C S Lewis och den ärkekonservative G K Chesterton, medan de tidiga kväkarna snarare kan karaktäriseras som svärmiska.

En intressant aspekt i hennes bok är omvända omvändelser, till exempel en övergång från en religiös övertygelse till en sekulär ideologi som stalinism. Många blev frälsta utan en himmelsk gud. Jacoby skiljer mellan stalinism, vilken hon betraktar som en surrogatreligion, och nazism, som trots allt i teorin skulle kunna gå ihop med en traditionell kristendom. En av huvudpersonerna i detta avsnitt är Arthur Koestler, den ”avfällige Partimedlemmen”. I hans fall var det verkligenNatt klockan tolv på dagen. Efter hans tidiga och förintande kritik av det totalitära systemet i Sovjetunionen, tilltog Koestlers intresse för det paranormala. Även om det med åldern blev allt starkare, kom han aldrig att ansluta sig till en vedertagen religion.

Detta till skillnad från Muhammad Ali, som efter sina tidiga kontakter med Malcolm X anslöt sig till Nation of Islam och förkastade sitt gamla ”slavnamn”. Ali gjorde sig känd inte bara för sina snabba nävar utan också för sin rappa tunga. När han vägrade att delta i Vietnamkriget drog myndigheterna in hans pass och boxningslicens under åren 1967–70.

Detta fick en oväntad konsekvens. Under ett telefonsamtal med en äldre engelsman som också var motståndare till kriget, undrade Ali vem han trodde skulle vinna en planerad match mellan honom själv och Henry Cooper. ”Henry är duktig men jag skulle satsa på dig”, blev svaret, varpå Ali genmälde att den äldre herren inte var så dum som han verkade. Två år senare fick Ali reda på att herren ifråga var en berömd filsof: Bertrand Russell. De utvecklade en vänskap på avstånd, men träffades aldrig; när passet slutligen returnerades hade Russell avlidit, 97 år gammal.

Susan Jacobys stämma är en av de tongivande i den blandade kören av gudlösa. I den kakofoni som råder har många manliga kolleger lyckats överrösta henne, men frågan är hur väl deras inlägg står sig i längden. De (inte så) Nya Ateisternas fyra ryttare – Daniel Dennett, Richard Dawkins, Sam Harris och Christopher Hitchens (som föll ur sadeln 2011) – argumenterar betydligt mer aggressivt, medan Jacoby går mer omsorgsfullt till väga. Hon började lägga grunden till denna bok för mer än tio år sedan. Resultatet är en gedigen historisk genomgång av en brokig uppsättning av omvändelser, alla sedda från ett världsligt perspektiv. Hon förnekar inte att känslor och själakval kan vara starka, men hon förskjuter tonvikten mot mer prosaiska drivkrafter, som vi annars är vana att sopa under mattan. Vi brukar förklara omvändelser som psykologiska och andliga fenomen, medan Jacoby är angelägen om att sprida sitt ljus över mer jordnära företeelser. Karriär, pengar och status är kanske något ofint i religiösa sammanhang, men historien är full av mindre tjusiga präster, påvar och vanligt folk. Inte sällan bidrar en åsiktsändring helt enkelt till att rädda livhanken i en trängd situation.

Hon har säkert rätt i att en kombination av inre kamp och yttre livsvillkor kan resultera i en befriande övergång till ett nytt trossystem; och att det inte nödvändigtvis behöver kallas självbedrägeri. Att de nya prästerna även kan anta en sekulär skepnad, väcker i efterhand inte någon större förvåning.

Strange Gods kan läsas som en del i ett kontinuerligt, vägande resonemang. Susan Jacobys skenbart triviala tankegång öppnar ett bredare perspektiv än vad man ser vid en första anblick. Hon får bifall från ogudaktiga, som Dawkins och Goldstein, medan de troende med Wills i spetsen vidhåller att hon förenklar en djupt mystisk transformation. För andligt sinnade är allt annat än en spirituell uppenbarelse anatema. Vad det ateistiska lägret kan ha missat är att deras egen ideologi utgör en integrerad del av det fenomen Jacoby beskriver.