Otrivselvikt

Under våra samtal angav Bob just sin fetma som en källa till stort, psykiskt lidande. Vi ägnade därför en hel del tid tillsammans åt att prata om mat. Jag förklarade skillnaden mellan hel- och halvfabrikat, och mellan snabba och långsamma kolhydrater. Jag klargjorde vikten av måttliga och schemalagda måltider. Vi pratade om protein, transfetter, kolesterol, antioxidanter och majssirap med hög fruktos­halt. Bob lyssnade med stort intresse och skissade upp en plan för ett nytt och nyttigare liv. När han till sist skrevs ut och vi skakade hand vid utgången hade han bara en fråga kvar till mig:

”Läsk är väl fortfarande okej, eller?”

Att lägga om sin livsstil är svårt, och att lägga om någon annans är ännu svårare. Även när motivationen och kunskapen finns där så har våra hjärnor en förmåga att hitta ursäkter och svepskäl för att göra saker som vi inte borde. Väl bekant med dessa svårigheter är Christopher M Palmer, psykiater vid Harvard University i USA. I 20 års tid har Palmer försökt hjälpa sina patienter att må bättre genom att justera deras vanor, i synnerhet vad gäller mat. I USA har han länge varit en känd förespråkare för så kallad ketogen kost. Genom att ersätta kolhydrater med fett kan vi männi­skor radikalt förändra metabolismen i våra hjärnor, menar Christopher Palmer. I sin ambitiöst titulerade bok Brain Energy. A Revolutionary Breakthrough in Understanding Mental Health – and Improving Treatment for Anxiety, Depression, OCD, PTSD, and More har Palmer expanderat sina idéer om mat till en mer allomfattande hypotes om hälsa i största allmänhet.

Vi pratade om protein, transfetter, kolesterol, anti­oxidanter och majssirap med hög fruktoshalt.

Palmers idégods är en smula invecklat och handlar om hur celler fungerar inuti. Huvudrollen spelas av så kallade mitokondrier – små bönformade krumelurer som förvandlar näringsämnen i vår föda till energi som cellen kan utnyttja. Mitokondriens roll som cellens metabola kraftstation har varit känd i åtminstone 100 år. Sentida rön antyder dock en betydligt mer central roll för mitokondrierna, inte minst vad gäller mental hälsa. Psykiskt sjuka personer tenderar nämligen att ha dåliga eller dysfunktionella mitokondrier i specifika delar av hjärnan. Författaren beskyller inte mitokondrierna för att orsaka psykisk sjukdom, men ser dem som centrala förmedlare i sammanhanget. Saker som får oss att må dåligt påverkar i första hand våra mitokondrier och vår metabolism, menar Palmer. Han förutspår att vetenskapen på lång sikt kommer att överge termer som depression och schizofreni, och att all psykisk sjuklighet kommer att sorteras under paraplybegreppet metabol hjärndysfunktion.

Grandiosa och allomfattande teorier har alltid fängslat oss männi­skor. För ett par år sedan lyssnade jag på ett föredrag av en framstående expert på sömn. Föreläsaren hade registrerat elektriska hjärnsignaler från sovande personer med psykisk sjukdom, och påpekade att de såg litet konstiga ut. Utifrån dessa fynd drog han den något långsökta slutsatsen att all psykisk ohälsa har sin grund i dålig sömn. Christopher Palmers hypotes är betydligt mer rimlig, även om den vore mycket svår att bevisa. Palmer är själv ingen labbforskare, men är synnerligen påläst, och backar upp sina påståenden med en uppsjö av vetenskapliga källor. Även om författarens entu­siasm ibland gränsar till storhetsvansinne så är det svårt att förneka att han är något intressant på spåren.

Christopher Palmers prat om metabola processer kan låta som ren och skär biologism, men hans idéer är mer nyanserade än så. Författaren är exempelvis mycket nyfiken på hur psykoterapi och intima relationer påverkar oss män­niskor på cellnivå. Han har därtill ingen vidare tilltro till farmakologi, och flera av hans patientfall beskriver personer som blivit friska nog att sluta med sina tabletter. Detta är på sätt och vis logiskt. Svårt deprimerade patienter som Bob förskrivs ofta starka läkemedel när de insjuknar. Till en början är resultaten ofta goda, men på sikt riskerar patienten att fastna i ett slags metabol ond cirkel, som Christopher Palmer uttrycker det. Psykofarmaka får många människor att gå upp i vikt, vilket gör att de mår ännu sämre, såväl fysiskt som psykiskt. Dessa metabola biverkningar slätas ofta över av läkare – i synnerhet i USA, där klarspråk om fetma anses politiskt inkorrekt. Verkligheten väger dock tyngre än sociala konventioner, och tjocka männi­skor mår i genomsnitt sämre än smala.

Vad kan då folk själva göra för att optimera sin metabolism, och därmed sitt psykiska välmående? Christopher Palmer har många kloka idéer, varav få är speciellt nya. Hans ”metabola behandlingsplan” skiljer sig bara marginellt från de råd och tips som läkare i allmänhet delar ut till patienter som mår psykiskt dåligt. Palmer uppmanar sina läsare att äta rätt, sova gott, röra på sig och undvika cigaretter, alkohol och skadliga relationer. Denna brist på nya och revolutionerande kurer gör nog vissa läsare besvikna, men är fullt begriplig. Palmer är legitimerad läkare, och kan inte häva ur sig precis vad som helst. Författaren brinner helt klart för ketogen kost, men utan godkännande från den amerikanska myndigheten FDA kan han inte förespråka det fullt ut.

Extrema dieter av alla slag kan innebära risker, i synnerhet i närvaro av andra riskfaktorer såsom diabetes. Vissa av Palmers råd fick mig att rynka en smula på näsan. Författaren råder exempelvis personer med psykiska symtom att uppsöka läkare för en ”genomgripande hormonell utredning”. Palmer klargör dock aldrig vilka analyser som bör ingå i en sådan utredning, eller vad de ska vara bra för. Onödig provtagning utgör redan en jättelik källa till slöseri inom sjukvården. Det sista vi behöver är fler biokemiska safariexpeditioner för dyra pengar och till tveksam nytta.

Bokens mest fascinerande kapitel är helt klart är de som rör författarens egna patienter. De flesta läkare kan erinra sig ett par fall där de verkligen har lyckats hjälpa en patient. I denna mån är doktor Palmers historier onekligen något i hästväg. Genom att modifiera sina patienters livsstil och metabolism botar han kroniska psykoser och förvandlar obesa socialfall till elitidrottare. Hur kan författaren uppnå sådana fantastiska resultat? Det är förstås tänkbart att Palmer hittar på, eller kraftigt överdriver, sina medicinska bedrifter. En mer trolig förklaring är dock att Palmer är en exceptionellt duktig och engagerad kliniker. Detta gläder nog hans patienter, men gör hans resultat svåra att tolka. Psykologisk forskning har visat att duktiga terapeuter tenderar att göra bra ifrån sig oavsett vilken metod de tillämpar. Om Palmers framgångar är en följd av hans personliga egenskaper snarare än hans metoder så är de svåra att reproducera på bred front, förutsatt att den gode doktorn inte låter sig klonas i tusentals upplagor.

Brain Energy är ett udda dokument – till hälften självhjälpsbok och till hälften vetenskapligt manifest. Som det förstnämnda är den bra, men inte nödvändigtvis bättre än andra titlar på marknaden. Christopher Palmer har en behaglig och engagerande prosastil, men någon Jordan Peterson är han knappast.

Ur vetenskaplig synvinkel är Brain Energy desto mer inspirerande. Mer än någon annan medicinsk specialitet är psykiatrin i behov av ett rejält paradigmskifte. I över ett halvsekel har vi envetet kastat tabletter på våra patienters problem, utan någon större framgång. Till och med läkemedelsbolagen verkar ha tröttnat på psykofarmakologi, och har dragit vidare till mer lovande branscher. Christopher Palmers bok erbjuder hopp om en ny väg framåt i kampen mot psykisk ohälsa. Vart denna väg leder är ännu oklart, men så är ju alltid fallet med vetenskap. Kanske handlar framtidens psykiatri mindre om att mata patienter med tabletter, och mer om att hindra dem från att stoppa i sig diverse gifter som ökar deras midjemått och rubbar deras metabolism. Om vi bara lyckas förmå dem att sluta dricka läsk vore detta en liten seger i sig.