Rättigheter är inte kulturbundna

Till förnekarna av de mänskliga rättigheternas universalism hör inte enbart kommunistdiktaturen i Kina och andra representanter för så kallad asiatisk kollektivkapitalism. Dit hör också u-landsideologer och makthavare som med förment ”antiimperialistiska” och ”antikoloniala” argument aldrig har kunnat förlika sig med den artikel som slår fast principen om skydd för äganderätten. Liksom iranska, saudiska och andra islamistiska potentater som hävdar att ”västlig” kvinnosyn, yttrandefrihet och kriminalpolitik aldrig någonsin får inkräkta på religionens påbud. För att inte tala om alla de västliga politiker, myndigheter och kyrkoföreträdare som har börjat insistera på etniska gruppers särartsrättigheter och på att yttrandefriheten inte inbegriper rätten att ”kränka religiösa trosföreställningar”.

Så mänskliga rättigheter är alltjämt ett konfliktskapande fenomen. Efter hundratals, ja tusentals, år av ihärdig strävan för att upphöja individen till samhällets primära subjekt tycks vi tvingas förhålla oss till Samuel Huntingtons pessimistiska slutsats: ”Universalism för västvärlden är detsamma som imperialism för övriga civilisationer.”

Förhålla oss, om än inte acceptera eller godtyckligt svälja. Det gör i varje fall inte professor Ove Bring, svensk nestor inom disciplinen folkrätt, tidigare folkrättssakkunnig på UD och nu författare till en tättskriven 700-sidorslunta: De mänskliga rättigheternas väg. Boken bygger på flera decenniers forskning. Men det är också en noggrant argumenterad exposé över nästan hela mänsklighetens tänkande kring staten, gruppen, individen och rätten. En liknande intellektuell resa i tid och rum har tidigare ingen svensk gjort.

Effektivt punkteras här myten om att det är Västerlandet som har monopol på det som brukar avses med MR i modern mening. Alltså: att det är den individuella människan, varje mänsklig individ – inte klasser, etniska grupper, religiösa samfund eller andra sociala kollektiv – som är alla samhällens yttersta moraliska subjekt. I historiskt perspektiv har olika för oss avlägsna civilisationer dragit viktiga strån till stacken för att bidra till utvecklandet av det som idag kallas mänskliga rättigheter, sammanfattar Bring:

”I Orienten bidrog sumererna med skyddet av den enskilde och dess äganderätt; babylonierna med en lag som var tänkt att inom ett stort rike ge rättstrygghet åt man och kvinna, fattiga och rika, oavsett religion och etnicitet; perserna (Kyros den store) bekräftade minoritetsskydd, religionsfrihet, tankefrihet och tolerans samt rätt till frihet och personlig säkerhet: egyptierna bekräftade principen om likställdhet inför lagen.”

Så européerna, de kristna eller upplysningstänkarna var inte först. MR, individens primat och universalism är tankegångar med gamla anor. För den skull bortser inte Bring från de jättekliv i samma tänkandes historia som har gjorts i modern tid. Han går noggrant igenom en rad märkesår: 1215 då Magna Carta lade grunderna till rättsstatsprincipen (ruleoflaw), 1689 då den oblodiga och ärorika revolutionen i England säkrade parlamentets oberoende maktställning och skyddade individens rättigheter (The Bill ofRights), 1789 då de franska revolutionärerna utfärdade sin berömda rättighetsförklaring (Déclaration des droits de l’homme et du citioyen) och amerikanerna sina lika berömda konstitutionstillägg (The Bill ofRights), 1945 och 1948 då Förenta nationerna skapades, med dess Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (Universal Declarationof Human Rights), 1991 då kalla kriget tog slut och Sovjetimperiet kollapsade.

Men sedan dess har vi fått bevittna både flera steg framåt och flera steg tillbaka. ”Kalla kriget lade sig som en våt handske över arbetet i FN”, skriver Bring. När FN:s medlemsstater 1996 skulle komplettera MR-deklarationen från 1948 med en juridiskt bindande text visade det sig omöjligt att upprepa den tämligen tydliga ursprungsformuleringen om äganderätten. Motsättningen mellan kapitalistiska och socialistiska stater satte stopp för detta.

På ett helt annat plan tog MR-frågorna ett språng framåt när avspänningspolitiken mellan öst och väst inleddes i början av 70-talet. Vid Helsingforskonferensen 1975 mellan 33 europeiska stater samt USA och Kanada undertecknades ett närmast genialt kompromissdokument som kombinerade krav på respekt för existerande statsgränser (östsidans oeftergivliga krav) med krav på respekt för mänskliga rättigheter.

Att MR-principerna sålunda sattes på pränt även i öststaternas medier gav upphov till en närmast revolutionär händelsekedja: frihetsmanifestet Charta 77 i Tjeckoslovakien, fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen, Gorbatjovs glasnost- och perestrojkapolitik i Sovjetunionen, vilka sammantagna kan sägas ha resulterat i kommunistdiktaturernas fall.

Sannolikt bidrog detta till att diverse icke-demokratiska härskare i tredje världen drog öronen åt sig. Vid de asiatiska staternas MR-konferens i Bangkok 1993 betonades att MR-principerna måste ses i sitt sammanhang av ”varierande historisk, religiös och kulturell bakgrund”. Uppenbarligen ville asiatiska diktaturer med Kina i spetsen till varje pris undvika en upprepning av den revolutionära Helsingforsprocessen och låta ”västligt” MR-tänkande smyga in och undergräva ”stabiliteten” (Göran Perssons uttryck 1996).

Men även på andra sätt har fundamentala MR-principer, inte minst yttrandefriheten, utsatts för påhopp från diverse mörkmän och mörkmakter. Bring kallar med rätta Rushdieaffären ”en vattendelare, den första händelse som satte yttrandefrihet och islamism i centrum för en transnationell kulturell motsättning av världspolitiska dimensioner”.

Ayatolla Khomeinis fatwa 1989 uppmanade muslimer till mord på författaren Salman Rushdie. Ändå riktade sig inte Rushdies roman Satansverserna det minsta mot muslimer, utan mot delar av en gammal religiös skrift, Koranen. Och det är individer, inte religioner, som har mänskliga rättigheter. Likväl tvingades Rushdie gömma sig i ett decennium för Khomeinis dödspatruller, och hans förläggare och anhängare i olika länder knivhöggs, besköts och i något fall dödades för sin vägran att foga sig i ayatollans hot.

Dessbättre vägrade dessa modiga publicister att vika sig. Långt fegare har många museichefer, medieföretag, och politiska och kyrkliga makthavare uppträtt efter Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrer och Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund – de tar helt enkelt offentligt avstånd från konst som kan riskera att ”kränka” muslimska grupperingar. Av rädsla för att självutnämnda muslimska talesmän ska anstifta nya våldshandlingar har enligt Bring allt fler i Sverige och övriga västvärlden sålunda hemfallit åt en kultursyn, enligt vilken det är moraliskt klandervärt att väcka anstöt. Vilket riskerar att leda till att hädelse ånyo görs till ett brott.

Sedan flera år tillbaka har muslimska stater lagt fram förslag i FN:s generalförsamling om att internationellt förbjuda just kritik av religioner – i samma anda om än inte med samma konkreta medel som Khomeinis fatwa. I december 2006 antog FN-församlingen en resolution som fördömde förtal av religioner.

”Vi” mot ”dom” alltså, the West against the rest, återigen samma visa. Hade Huntington trots allt rätt? Kan de mänskliga rättigheterna någonsin bli universella? Med sitt långa historiska perspektiv medger Bring, eller snarare varnar han för, att västvärlden sedan 11 september hamnat lite på reträtt i MR-sammanhang. USA:s övervåld i kriget mot terrorismen, ”tortyrens återkomst” i Guantánamo och Abu Ghraib, gör att väst har förlorat viss trovärdighet.

Och Bring konstaterar aningen bittert att när Nobels fredspris 2010 gick till den fängslade MR-aktivisten Liu Xiaobo kunde Kina få med sig en lång rad stater att utebli från prisceremonin i Oslo.

Fast De mänskliga rättigheternas väg gick till trycket i början av 2011. Med andra ord före den ”arabiska våren”, de folkliga revolterna mot förtryckarregimer i Tunisien, Egypten, Libyen, Bahrain, Jemen och Syrien.

Sådana revolter utgör lysande belägg för att, med Brings ord, ”den internationella konflikten om mänskliga rättigheter är inte kulturell, den är politisk”. För på ett folkligt plan uppträder ständigt individer som protesterar mot förtryck av mänskliga rättigheter, det må vara i sino-konfucianska, muslimska, hinduiska eller europeiska miljöer. Men vem har någonsin hört talas om folkliga protester mot alltför omfattande friheter och rättigheter?