Rosseaus prosa lever än

Med sin känslosamhet och innerlighet var Jean-Jacques Rousseau en förelöpare till romantiken, den rörelse som kring år 1800 blossade upp med stor lyskraft i Europa och omvandlade inte bara konstnärliga uttrycksformer utan även sin tids naturvetenskap. Klassicismens stelnade former gav vika för konstnärer och författare som inte satte den traditionsbundna hantverksskickligheten i centrum utan det egna jaget och dess ofta motstridiga impulser, själens anfäktelser och hjärtats längtan. Rousseau var en av de mest betydande föregångarna till denna förändring av den estetiska sensibiliteten.

Lika mycket som han föraktade den antik­iserande regelestetiken avskydde han börds- och ståndssamhället samt den dåtida noblessens föreställningar om vett och etikett. Han ansåg att civilisationen hade perverterats och utvecklats i riktning mot förkonstling, att mänskligheten på ett tragiskt sätt fjärmats från naturen och det naturliga. Ändå var det i de fina salongerna han tidigt blev en gunstling och fann sina anhängare och välgörare. Det fanns ännu ingen annan kulturell offentlighet där han kunde göra lycka med sina fantasier om den ädle vilden och om ett samhälle styrt av ”allmän­viljan” istället för av monarker och de ädlingar som var enväldets hantlangare, mutade med ett lagom mått av gods och andra privilegier. Rousseau var egalitärt sinnad och en förkämpe för demokrati. Han inspirerade frans­ka revolutionens ledare, särskilt den rå­barkade Robespierre som uppfattade sig själv som en trogen lärjunge till Rousseau.

Både för romantikens genombrott och för franska revolutionens utbrott kunde alltså Rousseau uppfattas som en viktig inspiratör. Men hur revolutionär var ­Rousseau och hur romantisk? Den lärde Åke Lundqvist har skrivit en biografi med titeln Rousseau. Världen sedd med nya ögon. Lundqvist, som har ett förflutet som ledarskribent på Dagens ­Nyheter, framstår som en kunnig förmedlare av Rousseaus politiska idéer, men vad han finner i dessa är både motsägelsefullt och föränderligt. Man förstår att den frid­samme drömmaren skulle ha blivit förskräckt om han hade fått vara med om franska revolutionen och fått se sin lärjunge Robespierre i farten med att försöka förverkliga hans idéer. Tack och lov hann Rousseau dö elva år före 1789.

Rousseaus ganska abstrusa idé om ”allmänviljan” påminner i viss mån om moderna demokratier där alla har rösträtt och samtidigt måste underkasta sig majoritetens beslut. Men enligt Rousseau var hans styrelse­form vida bättre än en demokrati, eftersom den inte bygger på kamp mellan särintressen. Lundqvist lägger manken till för att förklara denna utopiska föreställning men ger upp efter några sidor. Han ser ”allmänviljan” snarare som ett kuriöst fantasi­foster än som en tillräckligt intressant politisk teori. Med större entusiasm skriver han om Rousseaus insats som pedagogisk reformator. Han låter förstå att Émile, eller om uppfostran, utgiven 1762, med sin plädering för lekens betydelse för inlärningen och en anti-auktoritär attityd från lärarens sida initierar en diskussion om pedagogik som pågår ännu i vår egen tid.

Den kameleontiske filosofens många teorier i olika ämnen skymtar annars mest bara förbi i framställningen, ges en viss uppmärksamhet och kryddar boken. Någon fördjupning blir det aldrig fråga om, för Lundqvist är i första hand ute efter att skildra ett fascinerande levnadslopp och försöka analysera hur en sällsynt begåvad människa uppfattade sig själv.

Rousseaus mor dog i barnsäng då hon fött honom. Hans far orkade ta hand om honom i tio år. Därefter blev Rousseau lärling hos en barsk gravör. Pojken var hårt hållen, hantverkarens hustru var den som skötte bestraffningarna i huset. När gossen varit lat eller odygdig fick han smisk av henne på bara stjärten. Dessa bestraffningar uppfattade pojken som så intima och lustfyllda att de hos honom väckte en masochistisk böjelse som följde honom hela livet. Så småningom rymde han ändå från gravörens hus, men blev ganska snart inneboende hos en ung adelsfröken, cirka femton år äldre än han, som inom kort gjorde honom till en sängkamrat och ett slags erotisk toyboy, tills hon till den unge Rousseaus förtvivlan hittade en annan ung pojke som hon kunde ägna sina omsorger.

Dessa händelser skildrar Rousseau i sina Bekännelser, färdigskrivna 1769 men utgivna först 1782, fyra år efter hans död. Det är dessa självutlämnande memoarer som är filosofens mest kända verk. Boken väckte sensation när den kom ut och blev vida läst och översatt. Den har också kommit att stå sig som Rousseaus stora mästerverk. Vad Åke Lundqvist gör i sin egen bok tar formen av en sorts vägledning genom Bekännelser, en sorts Readers’ Guide. I början av läsningen kan man få för sig att Lundqvist gör det alldeles för lätt för sig, att han bara gör moderna omskrivningar av episoder i Rousseaus självbiografi, men snart nog visar det sig att detta till synes enkla upplägg fungerar häpnadsväckande väl i kraft av att Lundqvist kontinuerligt värderar Rousseaus skildring av sin levnad och väger den mot vad den biografiska forskningen har ådagalagt om hans verkliga liv.

Åke Lundqvist kan visa på avsnitt i självbiografin där Rousseau förskönar de verkliga förhållandena, avsnitt där han antingen medvetet ljuger eller bedrar sig själv. Vi får också klart för oss vad han undanhåller läsaren; det mest upprörande är nog att de fem barn som han fick med sin hushållerska strax efter födelsen all­ihop lämnades in på ett hem för hittebarn och därmed sannolikt blev gans­ka kortlivade. Om denna cynism tiger Rousseau – ogärningarna ter sig ju knappast klädsamma för en filosof och pedagogisk reformator som hade förhärligat barnets otyglade leklust och kreativa fantasi som ett ideal. Lundqvist avslöjar inslag av motbjudande förljugenhet hos Rousseau, brist på moralisk resning, hjärtlöst intrigmakeri och en egoism som fick vänner att dra sig undan.

Visst blev hans skrifter ibland förbjudna av censuren och författaren tvungen att gå i landsflykt och uppsöka hemliga uppehållsorter, men skildringarna av den förföljelse han utsattes för är ibland överdrivna. Det finns inslag av patologisk paranoia i Rousseaus beskrivning av alla de ränker och svek han utsattes för. Just för att Lundqvist lägger sig så nära Rousseaus egen framställning i Bekännelser och korrigerar den eller kompletterar med andra aspekter växer ett fascinerande mönster fram. Vi läsare ges inget avrundat porträtt av människan Rousseau utan får en inblick i en person som är motsägelsefull och osammanhängande, ibland gnällig som en stryktäck hund, andra gånger svällande av egenkärlek och megalomani.

Att inte bara visa upp sina goda sidor utan även de dåliga är en viktig ambition bakom Bekännelser. Lundqvist visar att det hade varit möjligt att gå mycket längre, att Rousseau var oförmögen att se sig själv klart. Det är en oförmåga som han delar med de flesta människor. Vad som skiljer Rousseau från oss andra är hans smäktande och smittande stilkonst, hans enorma känslosvall och den energi han lägger i sina övertygelser. Hans suggestionskraft är så stor att han själv tycks ryckas med av sina ord.

Åke Lundqvist är fascinerad av Rousseaus politiska och pedagogiska idéer, men tar dem med en nypa salt. Att självbiografin Bekännelser inte är särskilt sanningsenlig visar han gång efter annan. Men det finns två saker som väcker hans oinskränkta beundran.

Den första gäller Rousseaus bildningsgång: Hur är det möjligt i 1700-talets Frankrike att en man som var autodidakt och saknade formell skolning kunde bli en av sin tids mest beundrade och inflytelserika intellek­tuella? Lundqvist tröttnar inte på att förundras över Rousseaus råintelligens och förmåga att snabbt sätta sig in i komplicerade filosofiska eller musikaliska frågor för att därefter komma med egna djupt originella synpunkter som ingen annan kommit att tänka på.

Det andra som väcker beundran är Rousseaus prosa. Ibland går den på tomgång, men den kan också spritta till av liv och åskådlighet som hos bara ytterst få författare. Lundqvist citerar gärna och smittar läsaren med sin entusiasm. Efter att ha återgivit ett långt stycke ur Bekännelser skriver han: ”Läs dessa rader en gång till, och känn omedel­barheten. Det är Rousseau livs levande, det är pulsen och andedräkten och vindens fläkt i hans ord, alltsammans ett nu i rörelse inför oss som läser, ett nu bevarat efter mer än 250 år.”

Varje tid har alltsedan 1700-talet förstås sin egen Rousseau och tar fasta på skilda inslag i författarskapet. Vad som allra mest drar till sig Åke Lundqvists uppmärksamhet är prosans plötsligt uppblossande lyster och livfullhet. I själva verket är det förstås just blänket i hans prosa snarare än idéstoffet som gör att Rousseau ännu lever och bärs med från tid till annan. Så mycket talar för att Lundqvist gör rätt i sin prioritering.