Säkerhetshoten ökar när kampen om resurser stegras

Sonen (21) frågade mig vad jag läser och jag svarade en bok om geopolitik, om Pax Americana eller västs dominans, som jag ser framför mig som ett korthus.

Ja, de rasar ju, sa han prompt.

Jo. Men inte av sig själva, sa jag. Man bygger huset, ställer kort snett lutade mot varandra, lägger en spång av kort över, ställer dit ett fackverk till och så vidare tills man har en sorts platt pyramid av kort.

Sedan börjar själva spelet, förklarade jag. Det handlar om att turas om att ta bort ett kort i taget. Vinner gör den som drar undan det näst sista kortet – det som inte får bygget att slutligen rasa.

Detta visste inte sonen för han hade aldrig byggt korthus.

Nu bör jag kanske inte dra den här parallellen för långt, men det är frestande att se spelarna i den här uppställningen som Peking och Washington. Även om Zelenskyj, verbalt misshandlad inför världens tv-tittare på besök i Vita huset, stillsamt påpekade att han inte spelar kort.

Nej, vi spelar inte kort. Det handlar om människoliv och resurser och om den ifrågasatta världsordningen som är ”västs” och framförallt USA:s globala dominans.

Thomas Gomart är historiker och chef för IFRI, Franska institutet för internationella relationer. Han är flitigt anlitad som geopolitisk expert och i en dragning för ett antal franska senatorer den 12 mars i år (tillgänglig på Youtubekanalen LCP) går han metodiskt igenom det franska och europeiska säkerhetsläget. Han konstaterar då bland annat att vi nu med bestörtning ser den amerikanske presidenten Trump och dennes administrations framfart, som innebär ”en nedmontering av den federala staten, handelskrig mot hela världen och ett ideologiskt krig mot Europa”. USA låter även osäkerhet råda om huruvida säkerhetsalliansen Nato, inklusive kärnvapenparaplyet, fortfarande gäller.

Gomart ser att säkerhetshoten ökar, att flera länder har för avsikt att dra sig ur avtal om begränsandet av till exempel truppminor (baltstaterna, Polen och nu senare även Finland) och att ytterligare länder gett uttryck för att vilja ha egna kärnvapen (Polen igen och Sydkorea), liksom att Kina nu, utöver en snabb generell upprustning, ökar sin kärnvapenarsenal avsevärt, från dagens omkring 600 stridsspetsar till cirka 1 000 år 2030. Vilket kan jämföras med USA och Ryssland som har ungefär fyra gånger fler vardera redan nu.

Vidare säger han att den värld vi nu går in i inte längre är en värld av överflöd, utan en värld av brist. Historiskt sett har perioder av brist alltid lett till ett ifrågasättande av kontrollen över handelsvägarna till sjöss. För oss européer kommer en av de stora utmaningarna framöver att vara att säkra sjöfarten, transporten av de enorma mängder varor som skeppas över världshaven och som inte bara vi, utan även resten av jordens befolkning, är helt beroende av.

Om dessa beroenden, om upprustningen och förskjutningen av dominans och allianser av olika slag skriver Gomart i sin bok L’accélération de l’histoire med (den översatta) undertiteln: De geostrategiska knutpunkterna i en värld utom kontroll.

I boken har han valt att följa tre vitala varor, avgörande för den globala balansen, liksom att fokusera på tre sund eller strategiska passager som dessa varor passerar på sin väg ut i världen. Det handlar om de så omtalade halvledarna, helt avgörande för dagens och ännu mer morgondagens teknologier, som tillverkas främst i Taiwan och som ska ut genom Taiwansundet, passagen mellan det kinesiska fastlandet och Taiwan i Sydkinesiska sjön. Vidare om olja och gas som skeppas ut från Iran och den arabiska halvön genom Hormuzsundet i Persiska viken. Och slutligen om spannmålet från Ukraina och Ryssland som förs ut genom Bosporen och Dardanellerna mellan Svarta havet och Medelhavet.

Alla störningar i dessa täta flöden får omedelbart stora konsekvenser. Något vi för övrigt redan anat under pandemin, som blev till en sorts förövning om vad som komma skulle.

Gomart är nu inte ensam om att konstatera att den enda supermakt som har kapaciteten och viljan att utmana USA:s hegemoni är Kina. Peking har metodiskt gått in för det och först ställt om landet till marknadsekonomi sedan slutet av 1970-talet. 30 år senare släpptes Kina in i den internationella fria handeln, WTO, vilket tillåtit landet att bli planetens tillverkningsindustri – något som gett enorma ekonomiska muskler. Här spelar förstås även andra faktorer in som Kinas gigantiska befolkning i arbetsför ålder och landets möjlighet att föra en långsiktig politik.

Handeln har fram till nu fungerat någorlunda enligt ett regelverk som Kina däremot inte nödvändigtvis följt, inledningsvis var stölderna av patent frekventa och fortfarande dumpar kineserna marknader med statligt subventionerad överproduktion av olika slag. Därmed inte sagt att alla andra följer reglerna slaviskt.

Vi européer glömmer, enligt Gomart, gärna bort att kalla kriget utspelade sig även i Stillahavsområdet och att det även där har efterlämnat en lika kluven kartbild. Så är Japan, Sydkorea och Taiwan numera demokratier och på olika sätt lierade med och beroende av bland annat amerikanska säkerhetsgarantier, medan fortfarande kommunistiska Nordkorea och Kina för dessa länder utgör ett existentiellt hot. Dessa har kärnvapen, och de är dessutom lierade med Ryssland, en i övrigt regional makt men också övergödd på just kärnvapen.

Peking har uppenbarligen för avsikt att ta över kontrollen över Taiwansundet där förstås en stor del av fastlandets enorma varuproduktion passerar på väg mot omvärlden, eller som Gomart uttrycker det: att göra Kinesiska sjön till ett innanhav. Hur, när och kanske om det ska ske kan han däremot förstås inte säga. Bara att den uttalade ambitionen finns där.

Det är alltså i den här regionen vi främst ser den förskjutning i militära styrkeförhållanden som håller på att rubba den hittills rådande balansen.

Men militära och geostrategiska förskjutningar är inte allt. Också den ekonomiska dominansen är förändrad. De länder som gått ihop i en lös men vartefter växande mellanstatlig allians kallad Brics (just nu: Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika, Egypten, Etiopien, Indonesien, Iran och Förenade arab­emiraten) står nu för en större del av den globala BNP än G 7-länderna. De har dessutom en gemensam ambition att utmana världssamfundet, Världsbanken och dollarn som global valuta. Någon gemensam ideologi kan man inte säga att dessa länder har, men de vet säkert att de inte vill låta sig begränsas av ett dominerande ”väst”.

Vad gäller olja och gas är amerikanerna, sen de börjat utvinna även skiffer på hemmaplan, numera relativt oberoende av produktionen från Mellanöstern. Här kvarstår dock Kinas beroende, liksom Europas som har ökat avsevärt då vi inte längre köper rysk energi eller ryska produkter överhuvudtaget. I regionen finns det med andra ord en risk för att större militära europeiska insatser kommer att behövas för att garantera handelsflottans säkerhet.

Också i den här regionen ser vi redan nu hur huthirebellerna i Jemen, uppbackade av Iran, attackerar handelsflottan på dess passage genom Röda havet.

Något som åtminstone indirekt hänger ihop med den konflikt Israel har med sina grannar och framförallt Iran.

Den påbörjade avspänningen mellan Israel och arabvärlden, konkretiserad i de så kallade Abrahamavtalen, kom helt av sig då Hamas, också med stöd av Iran, genomförde sin terrorattack i södra Is­rael den 7 oktober 2023. Israels våldsamma svar på den liksom landets bosättningar på Västbanken gör att konflikten ligger kvar på en högre nivå.

I den regionen är dessutom allianserna, formella och informella, så intrikat inflätade i varandra att det enda man säkert kan konstatera är att konflikten utspelar sig i vårt närområde och att USA hittills har varit uppbundet här.

Samma sak gäller för USA i Europa i och med Rysslands fullskaliga angrepp på grannlandet Ukraina.

Utöver det militära angreppet på Ukraina för Kreml, tillsammans med bland annat sina informellt lierade, lydstaterna i Kaukasus till exempel, för Ryssland ett så kallat hybridkrig mot väst och Nato. Det har vi vid det här laget på olika sätt fått erfara i Europa. I hybridkriget har Ryssland även gjort spannmålet till en strategisk vara. Sedan 15 år tillbaka har Kreml ökat landets produktion av spannmål, och vi såg hur man inte så långt efter attacken på Ukraina gjorde utförseln av spannmålet genom Bosporen (liksom det från Ukraina) till en del av den för Ryssland nygamla strategin: hunger.

Ryssland förser stora delar av Nordafrika liksom delar av Asien med spannmål. Och vi minns ju också hur den arabiska våren hade en del av sitt ursprung i just brist – eller helt enkelt hunger.

I det sammanhanget ska man även komma ihåg att Kreml har Pekings tysta stöd för sina krigiska aktiviteter. Liksom att man enligt egen utsago helt kallt räknar med att Nato (USA-delen) inte reagerar om man går in i till exempel en av baltstaterna.

Det Gomart målar upp är alltså en bild av de ekonomiska, geopolitiska och strategiska utmaningar vi européer­ står inför, eller redan befinner oss mitt i. Han säger att han skrivit boken för oss som ett redskap för ”en bättre intellektuell beredskap”.

Tack! Det tror jag att vi kan behöva.

Boken kom ut innan Trump valdes till president, men Gomart föregriper delvis det som händer nu.

Ett exempel är konflikten kring Panamakanalen, där Vita huset kräver att de Hongkongbaserade företag som driver två av de fem hamnarna längs kanalen säljs till amerikanska företag. Att kontrollera passagerna är avgörande för fortsatt amerikansk hegemoni.

Något liknande skulle kunna vara orsaken till president Trumps envisa krav på att ta över Grönland. Utöver att interkontinentala missiler passerar och även kan stoppas här, att ön är full av naturtillgångar långt nere under isen, så skulle den kinesiska handelsflottan vinna ungefär en tredjedel i tid på vägen till Europa och USA:s östkust då passagen norr om ön av klimatskäl så småningom blir framkomlig. Att hindra Kina från att använda passagen skulle sätta käppar i hjulet för Kina och bidra till fortsatt amerikansk kontroll.

Att både Kina och USA satsar på fler atomdrivna isbrytare pekar i samma riktning.

Gomart konstaterar slutligen att västs och framförallt USA:s moraliska övertag vartefter har urholkats då landet i allt högre grad, med den starkes rätt, försökt och försöker styra utanför sina egna gränser och befogenheter.

Med Trumps administration ser vi nu hur även den delen av USA:s utrikespolitik drabbar också oss allierade, hur vi alltså accelererar mot en värld utom kontroll.

Men. Kanske inte ändå? Europa ligger kvar. Vi har inte så gott om tid, men våra kassakistor är inte helt tomma. Så låt oss läsa Gomart och göra det bästa möjliga av situationen.