Stabil låtsasdemokrati

Men Ioffe är inte okunnig. Hans egen uppväxt i Moskva under Sovjettiden – med ett otal besök hos de judiska morföräldrarna i vitryska Minsk – ger honom goda insikter i det vitryska samhället.

Såhär lyder hans huvudtes i boken Reassessing Lukashenka: Ja, Lukasjenka har vid upprepade tillfällen kränkt mänskliga rättigheter. Och ja, han har gång efter annan fuskat sig till bättre valresultat än vad han hade fått i fria och demokratiska val. (Nu senast i oktober, då Osse:s valobservatörer – efter att Lukasjenka vunnit med 83 procent av rösterna – kunde bevisa förekomsten av påhittade röster i en rad vallokaler). Men – mannen har också gjort sig populär på hederligt vis.

Lukasjenka åtnjuter stort förtroende hos många väljare, inte bara för att dessa saknat en ärlig chans att få lära känna andra politiker med en annan agenda. Han besitter kvaliteter som uppskattas hos en stor del av den vitryska befolkningen, i synnerhet på landsbygden. Och han verkar i ett samhälle där en betydande andel människor – enligt Ioffe – tilltalas av en karismatisk och auktoritär ledare som bidrar till stabilitet och social jämlikhet.

Boken kom ut ifjol och har därför inte kunnat analysera hur presidentens ställning har påverkats av de dramatiska händelserna i Ukraina. Men det står utom allt tvivel att händelserna har gynnat honom: den stabilitet som han i mångas ögon blivit en garant för, den stabiliteten är viktigare än någonsin när krig och oro råder i grannlandet. Ioffe gör i sin historiska exposé en stor poäng av att jämföra Vitryssland med just Ukraina, men även med Ryssland. Och i en sådan jämförelse framstår Vitryssland som det mest framgångsrika landet. Ja, bland tidigare Sovjetrepubliker är det bara de baltiska länderna som presterat bättre under de dryga 20 år som gått sedan Sovjets upplösning.

Han medger att landet har haft svårt att ”klippa av navelsträngen till moder Ryssland” och att man gjort sig beroende av ryskt ekonomiskt stöd. Vitryssland får fördelaktiga lån och betalar bara en fjärdedel så mycket som EU-länderna för den ryska naturgasen. Men landets genomsnittliga tillväxt på 7 procent under åren 1996–2011 kan inte bara förklaras med ryskt stöd, menar Ioffe. Vitryssland saknar Ukrainas och Rysslands oligarker som skaffade sig enorma förmögenheter när statlig egendom såldes ut på 1990-talet. I Vitryssland är de största fabrikerna fortfarande statliga. Mindre företag är förvisso privata, men totalt sett är den privata sektorn betydligt mindre än i grannländerna.

Den starka statliga styrningen av ekonomin har fått mycket kritik både inom och utom landet, många av företagen präglas av ineffektivitet och är i stort behov av rationaliseringar. Detta är inget som Ioffe nämner. Han vill istället betona de, enligt honom, positiva aspekter som den statliga styrningen medfört: stora investeringar i maskinparkerna, mindre ekonomiska klyftor än i grannländerna, större satsningar på utbildning och bättre hälsovård. Vitryssland har till exempel kvar sovjetiska strukturer för barns aktiviteter, såsom billiga musik- och idrottsskolor. Och landet har färre fall av hepatit, tbc och hiv än Ukraina och Ryssland.

Häri ligger en viktig förklaring till Lukasjenkas framgångar hos väljarna: även de fattiga har drägliga levnadsvillkor. I grannländer som har genomfört omfattande marknadsreformer – Baltikum och Polen inkluderade – har många människor, i synnerhet på landsbygden, råkat illa ut. De som inte klarat omställningen till det tuffare marknadsliberala samhället har inte sällan sämre levnadsvillkor nu än vad de hade under Sovjettiden. En sådan desillusionerad befolkningsgrupp saknas i stort sett i Vitryssland.

Alexander Lukasjenka kom till makten i ett rättvist val 1994 där han förstod att många vitryssar prioriterade trygghet och stabilitet framför de osäkra valmöjligheter som grannländernas marknadsreformer hade fört med sig. För att förstå det vitryska folkets vägval i mitten av 1990-talet är det viktigt att särskilja Vitryssland inte bara från de före detta baltiska Sovjetrepublikerna utan även från Ukraina, menar Ioffe. Man kan inte använda samma tankefigur, man kan inte tala om Vitryssland som ytterligare ett land som ville slita sig loss från den ryska intressesfären. Tvärtom – vid en folkomröstning 1991 ville 82,7 procent av vitryssarna att Sovjetunionen skulle räddas, en siffra som till och med var högre än i Ryssland (71,3).

De kulturella banden är intima, Lukasjenka är den enda ledaren utanför Ryssland som skickar födelsedagshälsningar och kondoleansbrev till ryska artister, filmstjärnor och författare! Han har rentav kallat sina egna landsmän för ryssar – ”men ryssar av bättre kvalitet”. Cirka 90 procent av vitryssarna har ryska – inte vitryska – som första språk. Det var mot den bakgrunden som Lukasjenka lät hålla en folkomröstning om att införa ryska som ett andra officiellt språk 1995. Han fick folket med sig och vingklippte därmed en opposition som hade verkat för ett stärkande av det vitryska språket. ”Den som inte talar vitryska motverkar återskapandet av en stark vitrysk nation”, menade oppositionen – och fick stora väljargrupper emot sig.

Innan Lukasjenka blev politiker var han under några år på 1980-talet direktör på ett statligt jordbruk. Hans reformer där tilltalade den sovjetiska ledaren Gorbatjov som just lanserat perestrojka. Gorbatjov bjöd honom till Moskva och han gjorde sig snabbt känd som en skicklig talare som kunde fånga stämningarna hos en publik. I det första halvfria valet till den sovjetiska folkkongressen 1989 utmanade han den kandidat som partiet lyft fram – och smutskastades å det grövsta. Han förlorade knappt, men hans rykte som en kämpe mot ingrodda intressen och maktfullkomlighet hade satt sig.

Lukasjenkas relationer med Ryssland har följt ett känt mönster genom åren: öppna duster och flörtande med väst, för att därefter få största möjliga förmåner från Kreml i utbyte mot lojalitet. Han betecknade president Putin som ”värre än Stalin” när denne 2002 föreslog att Vitryssland lika gärna kunde bli en del av Ryssland. Och han anklagade Putin för ”imperialistiska metoder” när denne stoppade gasleveranser till landet. Men till sist har han alltid hållit fast vid de nära ekonomiska banden. Ioffe kallar honom en skicklig balanskonstnär. Man kan emellertid fråga sig hur smart taktiken egentligen har varit med tanke på de djupa ekonomiska problem som landet nu befinner sig i – problem som till stor del har orsakats av landets intima koppling till den krisande ryska ekonomin.

Lukasjenka talar god ryska, till skillnad från vad vissa påstår. Men han har ett vitryskt uttal. Även detta går hem i stugorna – precis så talar vitryssar i gemen. I västerländska medier har han kommit att framstå som en homofobisk buffel, inte minst efter den famösa kommentaren 2012 om Tysklands förre utrikesminister Guido Westerwelle som hade kallat honom diktator. ”Hellre diktator än bög”, sköt presidenten från höften.

Förutom befintlig litteratur om Lukasjenka bygger boken på två intervjuer om sammanlagt sju timmar. Han är lite av en Ludvig XIV (”l’état, c’est moi”/”staten, det är jag”) – kan säga saker som att ”jag är skyldig att ge folket föda och kläder”. Allt utgår från honom och hans ansvar, den representativa demokratin beskriver han som ”när 300 idioter trycker på knappar”.

Leninstatyer pryder alltjämt stadsbilden i ett Vitryssland som styrs av en auktoritär ledare som spärrar in oliktänkande – vilket självfallet för tankarna till Sovjet. Men liknelsen haltar: som bosatt i Vilnius, 20 mil från Minsk, får jag ofta förklara för besökare att vitryssar inte alls hindras från att lämna landet som under den sovjetiska diktaturen. Tvärtom reser de flitigt in i Schengenområdet, med enkelt inköpta visum. 2012 gjordes 1,6 miljoner resor till Polen och 700 000 till Litauen. När Ikea året därpå öppnade sitt första varuhus i Baltikum valde man inte stora Riga utan lilla Vilnius – för att kunna locka till sig de vitryska kunderna.

Inte heller epitetet ”Europas sista diktator” hjälper oss egentligen att förstå Vitryssland och dess ledare. Diktatorer löper normalt risken att bli störtade av den egna befolkningen – den risken löper inte Alexander Lukasjenka. Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj, som flyttade tillbaka till Minsk för några år sedan, har sagt att demokratin i hennes hemland lär komma i små steg och under lång tid. Det blir definitivt inte någon revolution. Grigory Ioffe hjälper oss att förstå varför.