Vi sluter oss samman

Frågan ”Hur hamnade vi här?” behöver lämna plats åt en annan, nämligen ”Hur tar vi oss vidare?”.

Vänsterns superstjärna Naomi Klein var en av de första att byta fokus, med boken No Is Not Enough från sommaren 2017. Det räcker inte att säga nej till Trump, betonar Klein. Man måste ha en egen vision: något att säga ja till – och en idé om hur man tar sig dit.

Den brittiske journalisten och författaren George Monbiot jobbar efter ett liknande recept, men är ännu mer konsekvent. Out of the Wreckage är en liten men ambitiös bok, där Monbiot presenterar ett heltäckande politiskt program som rymmer allt från ett politiskt narrativ till policyförslag.

Utgångspunkten är att politik bottnar i berättelser. Fakta i all ära, men Agnes Wold får ursäkta: enskilda informationsbitar är kraftlösa till dess att de fogas in i en övergripande narrativ. Det är genom berättelser som vi tolkar information – de faktauppgifter som inte passar in ignorerar vi, glömmer bort eller vinklar till så att de passar vår berättelse. Den som vill förändra något kan därför inte nöja sig med att kasta fram information, utan måste foga samman fakta till en trovärdig, lockande och slagkraftig story: ”Det enda som kan ersätta en berättelse är en annan berättelse”, som Monbiot skriver.

Den samtida politikens grundläggande problem, fortsätter han, är just bristen på attraktiva och konstruktiva berättelser. Från 1900-talet har vi ärvt två stycken: den nyliberala och den socialdemokratiska. Den senare formulerades av John Maynard Keynes, men gjordes irrelevant av 1970-talets oljekris, som resulterade i en kombination av hög inflation och stigande arbetslöshet som Keynes modell inte kunde hantera.

Då tog nyliberalismen över, och än idag är detta den starkaste politiska berättelsen. Men det är en sorglig historia, enligt Monbiot. I Friedrich Hayeks värld framställs människor som i första hand konkurrenter: individer som tävlar på vad som idealt borde vara en öppen, avreglerad marknad. Vår tävlan leder till ett samhälle som skiktar oss i vinnare och förlorare. Denna nyliberala berättelse vägledde Thatchers och Reagans administrationer, och togs på 1990-talet över av vänstern genom Blairs och Clintons triangulering.

Monbiots kritik av nyliberalismen är inte i första hand ekonomisk utan moralisk. Bilden av mänskligheten som konkurrerande individer gör att yttre värden som status, makt och rikedom premieras. Genom att samla sådant visar vi att vi inte är några ”losers”. Det leder emellertid till misstänksamhet, ensamhet och alienation. Vi förlorar förmågan att arbeta tillsammans för det gemensamma goda. Alla fokuserar på sitt eget klättrande, lägger sina egna livspussel – och vi isoleras från varandra medan samhället fragmentiseras.

Den berättelse Monbiot själv lanserar börjar i en annan bild av människan. Vi är inte i första hand konkurrenter, vårt naturtillstånd är inte allas krig mot alla. Istället kännetecknas människan som art av altruism och förmåga till samarbete. Monbiot hänvisar till studier av hur 14 månaders barn hjälper varandra och tvååringar delar med sig av sina saker. Människan söker gemenskap och ömsesidighet. Vi är, till vår natur, empatiska, vänliga och generösa.

Utifrån denna antropologi formulerar Monbiot vad han kallar för en ”politics of belonging”: en gemenskapens politik. Politiken ska varken vara liberalt individualistisk eller socialdemokratiskt kollektivistisk, utan kommunitaristisk – den ska utgå från små, nära gemenskaper. Första halvan av boken ägnas åt att diagnostisera det samhälle som nyliberalismen har skapat och lansera den egna berättelsen som ett alternativ, medan andra halvan består av politiska förslag för att förverkliga visionen. Här finns en del välbekanta idéer som basinkomst och direktdemokrati, men också mer ovanliga som att skifta makten nedåt, mot det lokala, och att upprätta så kallade allmänningar.

Monbiot är inte ensam om att se gemenskaper som nyckel till framtidens politik. Naomi Klein, som liksom Monbiot kommer från vänster, menar på samma sätt att Trumps presidentskap är kulminationen av en nyliberal berättelse som ”lärt oss att betrakta oss själva som brands på marknaden istället för människor i gemenskap”, som hon skriver. Även hon menar att vägen vidare går via en politik driven av och förankrad i gräsrotsrörelser och lokala gemenskaper.

Men samma tongångar hörs även från höger. I sin uppmärksammade The Fractured Republic gör Yuval Levin (se recension i Axess 8/2016) en liknande analys av ett USA präglat av alienation och fragmentisering, och menar att lösningen varken är stat eller marknad, utan en förnyelse av ”the middle layers of society”: familjer, grannskap, föreningar, församlingar – eller civilsamhället, kort och gott. I England återfinns analysen i den postliberala politik som lanserats av statsvetaren Adrian Pabst och teologen John Milbank. De satte till nyligen sitt hopp till Theresa May, vars kritiska ord om liberala kosmopoliter som ”medborgare i ingenstans” ställde det lokala i kontrast till rotlös individualism.

Högern och vänstern närmar sig med andra ord varandra, genom att båda gör gemenskapen till politikens utgångspunkt. För högern innebär det att man vidgar cirkeln, från individ till gemenskap, medan vänstern minskar den från stat till gemenskap. Ett annat sätt att uttrycka detta är att säga att de både närmar sig den i anglosaxisk politik ganska outforskade ideologin kristdemokrati – något som också märks genom att Monbiot, Levin samt Pabst och Milbank gärna använder det kristdemokratiska favoritbegreppet ”subsidiaritet”.

Denna kommunitaristiska trend saknar ännu motsvarighet i svensk politik – möjligen med undantag för delar av Sverigedemokraterna. Vänstern har haft en statsindividualistisk inriktning, och har ingen figur motsvarande engelsmännens John Ruskin, som förenade kommunitära ideal med socialism. Men om de inte ska fortsätta att tappa landsbygden till Sd kan detta vara ett nödvändigt perspektiv. De borgerliga partierna – både liberala och konservativa – utgår som regel från individen. Kristdemokraterna har en del kommunitaristiska tankar i sitt principprogram, men i realiteten har gemenskap främst kommit att handla om kärnfamiljen. Kanske är det mycket begärt att ett parti som balanserar på fyraprocentsgränsen ska våga sig på utmaningen att lansera en gemenskapens politik för världens mest individualistiska folk – men om de är hågade att trots allt pröva, finner de slagkraftiga argument hos Monbiot.

Styrkan i Monbiots bok är hans attraktiva och pedagogiska retorik för en kommunitärt inriktad politik. Det är lovvärt: den ädla konsten att sammansluta sig, den som Alexis de Tocqueville menade möjliggjorde USA:s demokrati, har i mångt och mycket gått förlorad idag. Den förlust av socialt kapital som det innebär ställer dagens västliga demokratier på svajig grund. Att Monbiot dessutom stenlägger vägen framåt med ett antal konkreta politiska förslag är också positivt. Det är lätt att tala vackert om gemenskap och samhörighet, men svårare att ta steget från fromma förhoppningar till faktisk politik.

Men även om jag är sympatiskt inställd till projektet som sådant, har jag en del invändningar mot Monbiots version av det. Till att börja med adresserar han aldrig frågan om det ens är möjligt att bygga en politik på det lokala i en så rörlig tid vår. När han talar om att skapa en politik baserad på ”platsen” kan han låta som om 1900-talet aldrig hände. Idag flyttar vi mer än någonsin, och även de som lever bofast på en plats långpendlar till sitt arbete, handlar över internet (eller på Ullared) och tillbringar sin lediga tid i ett spanskt fritidshus. Denna komplicerande faktor hoppar Monbiot emellertid över – detta till skillnad från Pabst och Milbank, som i sin bok The Politics of Virtue medger att en kommunitaristisk politik kräver att mobilitet nedprioriteras.

Dessutom utelämnas frågan om ideologisk hemhörighet. De flesta kopplar nog kommunitaristisk politik till konservativa ideal – att älska först den lilla pluton vi tillhör, som Burke skrev. Somliga kan möjligen också associera till populism, eftersom just konservativa idéer om hemhörighet, fosterland och patriotism idag är kopplade till figurer som Nigel Farage, Marine LePen och Mattias Karlsson. Att Monbiot inte ägnar en rad åt att förklara vari skillnaden mellan hans vision och deras patriotism består i är att ta en genväg.

Hörnstenen i Monbiots nya berättelse är antropologin: hans optimistiska syn på människan, som ställs i kontrast till det han uppfattar som nyliberalismens pessimism. Här hamnar han, som så många sekulära antropologier, i ett alltför skarpt antingen eller: människan är antingen ängel eller best. Därmed anknyter han till 1900-talets pendelsvängningar mellan rosig optimism och nattsvart pessimism.

Den kristna teologins beskrivning av människan som samtidigt skapad till Guds avbild och förstörd av synden är en mer realistisk beskrivning. Både Hitler och Moder Teresa är representanter för människosläktet, och de flesta av oss blandar och ger under våra dagar här på jorden. Den potential till godhet som Monbiot finner i människan är verklig, säger teologerna, men den är ett frö som behöver näring för att växa. Monbiot vill prioritera gemenskaper för att på så sätt skapa en jordmån för växt, men det behövs också regn, solsken, näring och andra goda förutsättningar. Förverkligandet av moraliska ideal kräver fostran, och dygden beror, som Aristoteles konstaterade, på konkreta praktiker. Alla religioner rymmer detta, i synnerhet klostren: övningar som ger näring åt de goda sidorna och tränar oss att säga nej till lasternas lockelse.

Gemenskaper är ett första steg – men gemenskaper kan vara både frälsande och fördärvande. Vad som krävs är goda gemenskaper: sammanhang som har ideal men också erbjuder praktiker för att förverkliga idealen. En ny berättelse är en bra början, men det räcker inte. Vad vi ännu väntar på är en ny, om än mycket annorlunda, klosterrörelse.