Vidgade vyer

Hans vänner varnade honom, och påpekade att branschen befunnit sig i permanent kris sedan kunderna börjat konsumera sin musik via internet. Den förhoppningsfulle entreprenören lät sig dock inte avrådas. Hans passion var vinyl – ett format som ju inte går att ladda ner, och som enligt diskofiler ger en särskilt intim musikupplevelse. Smith hyrde en lokal nere på stan, anlitade att par lokala tonåringar som personal, och inom ett halvår kunde hans vinylbutik öppna. Föga förvånande gick rörelsen nästan omedelbart i konkurs, och skiventusiasten befann sig plötsligt på arbetsförmedlingen, skuldsatt upp över öronen. När så tjejen stack tog herr Smith till flaskan och blev så småningom alltmer deprimerad, tills han en dag försökte ta sitt liv med en handfull Alvedon. Det var då våra vägar korsades, på en amerikansk psykavdelning.

Den misslyckade affärsmannen Smith är ett levande exempel på hur otyglad och ogrundad optimism lätt kan slå över i sin diametrala motsats. Inom loppet av ett par år förvandlades han från en frimodig pionjär till en miserabel människospillra, helt utan hopp eller livskraft. Jag påminns om honom under läsningen av Michael Pollans nya bok How to Change Your Mind. Pollan, vars mest kända böcker hittills har handlat om mat, ägnar sitt senaste alster åt den annalkande ”psykedeliska revolutionen” inom psykologi och psykiatri. På senare år har strängeligen förbjudna och kraftigt stigmatiserade substanser såsom LSD och psylocybin (huvudingrediensen i så kallade ”magiska svampar”) gjort en högst oväntad comeback inom farmakologisk forskning. I ett dussintal banbrytande studier – de flesta utförda vid Johns Hopkins University i Baltimore – har engångsdoser av LSD och psylocybin använts för att bota, eller kraftigt lindra, allsköns psykiska åkommor, i synnerhet depression. Historien slutar dock inte där. Som bokens titel antyder har dessa preparat en mer långtgående effekt på den mänskliga själen. Vid rätt dos, och under rätt omständigheter, förmår droger som LSD och psylocybin att vända den psykologiska utveckling som kunde observeras hos min patient. De kan förvandla en pessimist till en optimist.

Som så många andra psykotropiska preparat upptäcktes LSD av en ren slump. Den schweiziske kemisten och uppfinnaren Albert Hoffmann försökte under 1930-talets slut framställa ett medel som skulle stimulera blodcirkulationen. När Hoffman av misstag fick i sig ett par mikrogram av sitt nya hopkok kastades han plötsligt in i ett slags förvrängd drömvärld, full av ”fantastiska färger och märkvärdiga figurer”. Albert Hoffmann fortsatte att sporadiskt använda LSD under resten av sitt liv, och hoppades att hans drog en dag skulle kunna användas för att hjälpa lidande människor att uppleva en ”djupare och mer genomgripande verklighet”. Ett par år efter de första experimenten lanserades LSD som ett psykotropiskt preparat av Hoffmanns arbetsgivare, Sandoz Laboratories. I USA blev terapeutisk LSD snart en stor hit, i synnerhet bland rika kändisar i Kalifornien. Självaste Cary Grant berättade i en intervju med en skvallertidning hur LSD-assisterad psykoterapi hade botat såväl hans narcissism som hans depression, och till på köpet gjort honom mer attraktiv för yngre kvinnor.

På andra sidan kontinenten, vid Harvard University, hade en intensiv och smått galen psykolog vid namn Timothy Leary också fått upp ögonen för det nya och spännande preparatet. Tillsammans med Aldous Huxley – författare till Du sköna nya värld och en ivrig konsument av psykedelia – iscensatte Leary en serie psykologiska experiment inom ramen för det så kallade Harvard Psylocybin Project. Men snarare än att slå upp dörrarna till en skön, ny värld av psykedelisk forskning, bidrog Learys projekt till att dra honom själv och hans mytomspunna elixir i vanära. Det uppstod en utflippad personkult kring Leary, och studenter som avstod från att prova LSD-guruns magiska svampar hånades som ”töntar”. I Pollans nya bok, som till stor del består av intervjuer med psykedeliskt intresserade forskare, beskylls Leary för att dragit LSD och psylocybin i smutsen, och för att ha näst intill omöjliggjort seriöst, vetenskapligt arbete med dessa fascinerande molekyler.

Vad är det då som händer under en ”tripp”? Egentligen är det ingen som riktigt vet, även om Michael Pollans experter kommer fram till en någorlunda vederhäftig hypotes. Större delen av tiden domineras vår hjärnaktivitet av strikt regelbundenhet, ett slags neurologisk skärmsläckare betecknad Default Mode Network. Med hjälp av en magnetkamera som mäter energiförbrukning i olika delar av hjärnan går det att i realtid observera människans Default Mode Network. Detta nätverk har ofta jämförts med Sigmund Freuds ego – en sträng och disciplinerad befälhavare som ser till att hjärnans alla komponenter håller sig på plats och gör vad de ska. De av Pollan intervjuade forskarna menar att vissa psykiska åkommor, i synnerhet depression, kan härledas till ett alltför strikt och omedgörligt Default Mode Network, vars rigiditet ger upphov till ett slags depressiv realism inför tillvaron. När en försöksperson tar en dos LSD eller psylocybin destabiliseras nätverket betydligt, vilket skulle motsvara den ”uppluckring av jaget” som många försökspersoner beskriver. Disciplinen släpper i hjärnan, och nya kopplingar uppstår plötsligt mellan komponenter som vanligen inte kommunicerar med varandra, men som nu gör lite som de vill.

Detta förklarar den sammansmältning av sinnesuttryck som LSD-användare ofta beskriver: en känsla av att kunna röra vid musik, att känna lukten av färger et cetera. Utöver sådana ”synestetiska” upplevelser tycks psykedeliska droger också ge en känsla av närhet till naturen och medmänniskorna, liksom en gränslös optimism inför framtiden. Vid psykologiska tester rapporterar försökspersoner om en högre grad av öppenhet inför nya idéer och erfarenheter, attityder som håller i sig långt efter testernas slut. Michael Pollan, som å ämbetets vägnar provar såväl LSD som psylocybin, beskriver själv en förändring i sitt förhållningssätt till omvärlden som påminner om texten till John Lennon’s Imagine:

Imagine no possessions
I wonder if you can
No need for greed or hunger
A brotherhood of man

Föga förvånande föranleder dessa preparat också en politisk kursändring hos brukarna, vanligen åt vänster. Richard Nixon lär ha uttryckt misstankar om att LSD, utöver att vara en populär drog bland hippies, också förvandlade vanligt folk till långhåriga blomsterbarn. 50 år senare kan vi med säkerhet säga att presidenten var något på spåren.

Låt oss återvända till den konkursdrabbade Smith och dennes dammsamlande skivbackar. En sådan patient skulle alltså enligt Pollan och LSD-psykiatrin lida av depressiv realism och ett oförsonligt ego som ständigt påminner honom om hur hopplöst allt är. Följaktligen hade en rejäl portion magiska svampar kunnat befria den unge mannen från hans mörka fängelsehåla. Efter att Smiths ungdomliga, blåögda optimism återställts skulle han kanske äntligen kunna ta nya tag, följa sitt hjärta och sina drömmar och… öppna en ny vinylbutik! Eller varför inte en resebyrå eller ett urmakeri? Mitt ärende med detta exempel är inte att göra narr av en stackars patient, utan att visa hur realism – till och med av det depressiva slaget – har en viktig roll att spela i våra liv.

Den hårt prövade småföretagare jag lärde känna på psykavdelningen hade förvisso ett överskott av depressiv realism, men hans förtvivlan gick att härleda till den orealistiska optimism som fick honom att ta det huvudlösa beslutet att starta en skivbutik. I en alltmer medikaliserad vårdapparat betraktas depression och ångest som rent organiska sjukdomssymtom, när de i själva verket kan vara normala konsekvenser av oförnuftigt handlande. Michael Pollan beskriver i How to Change Your Mind hur flera försökspersoner, till följd av den överväldigande, andliga pånyttfödelse som psykedeliska droger åstadkommer, fattar impulsiva och drastiska beslut om sin egen framtid. Flera av de kvinnliga deltagarna ansöker om skilsmässa omedelbart efter sin LSD-tripp. En av männen säger upp sig från sitt jobb och beger sig till Indien för att bli zenmunk. Patienterna hamnar så att säga ur askan i elden, men så länge de rapporterar lägre poäng på ”The Montgomery–Åsberg Depression Rating Scale” bryr sig forskarna inte om hur drogerna påverkar deras fortsatta tillvaro eller verklighetsuppfattning.

Den kortsiktiga synen på patienternas mentala hälsa i How to Change Your Mind är verkligen oroande. Noteras bör att psykedeliska preparat som LSD har en effekt som, rent kemiskt, är rakt motsatt den hos antipsykotiska mediciner. Borde inte detta medföra vissa risker för patienten? Sannolikheten att någon enstaka LSD-tripp skulle orsaka en allvarlig, kronisk psykos som schizofreni ter sig förvisso rätt liten, åtminstone bland patienter utan ärftliga anlag för sjukdomen. Men i tankestörningarnas värld är schizofrenin bara toppen på ett jättelikt isberg, och att psykedeliska droger gör folk mer ”öppna för nya idéer” är inte odelat positivt.

Om Michael Pollan under förarbetet med sin nya bok bara hade brytt sig om att konsultera en personlighetsexpert, skulle han kanske blivit varse att öppenhet har en mörk baksida. Påverkade hippies må ha sin charm, men de kan inte alltid skilja mellan goda, dåliga, eller rentav galna idéer. Under en tågluff för 15 år sedan stötte jag på en drogliberal holländare som var fullkomligt övertygad om att flygplanen som flög in i World Trade Center i själva verket var hologram, projicerade av CIA. Hologrammen var synkroniserade med bomber placerade inuti byggnaderna, medan de faktiska flygplanen styrdes om till hemliga flygplatser, för att senare förstöras. Själv invände jag att teorin lät en smula långsökt. Vore det inte enklare att bara krascha flygplanen in i byggnaderna, istället för att ordna med hologram och hemliga flygplatser? Resultatet skulle ju bli detsamma, argumenterade jag förgäves. Men holländaren gick inte att rubba, han visade mig dessutom ”bevis” i form av diverse ritningar och formler. Utöver sina excentriska idéer och udda manér och klädstil framstod min reskompis inte som allvarligt psykiskt sjuk, och kommer sannolikt aldrig att behöva medicinsk behandling. Rent kliniskt så uppvisade han snarare tendenser till vad vi hjärnskrynklare kallar för schizotypi.

Begreppet används för att beskriva olika underliga symptom, beteenden och tankegångar som inte riktigt uppfyller kriterierna för psykossjukdom. Problemet med den ”öppenhet” som psykedeliska droger har att erbjuda mänskligheten är att den korrelerar med just schizotypi, och risken att patienter ska drabbas av subtila, men kroniska tankestörningar ignoreras helt av Pollan och hans forskarvänner. De tycks inte ha märkt att svampätande psykedeliker har en tendens att framstå som lite vrickade.

Sina brister till trots är How to Change Your Mind en ytterst välskriven bok, och väl värd att läsa. Det är inte Michael Pollans fel att han bara har hittat ja-sägare och LSD-vurmare att intervjua. I boken reflekteras psykiatrins handfallna hållning inför den nya psykedeliska vågen. Som Pollan påpekar har den moderna psykofarmakologin haft mycket lite att komma med sedan Prozac tog världen med storm för 30 år sedan. Trycket på vetenskapssamhället att utveckla en ny mirakelkur är betydligt, och vissa av de studier författaren citerar tycks motsvara våra djärvaste förhoppningar. Men det finns anledning att hysa en viss skepsis inför den här sortens paradigmskiften, som återkommer med jämna mellanrum inom psykiatrin.

För ett drygt halvsekel sedan lanserades de första antipsykotiska preparaten med pompa och ståt som säkra och effektiva botemedel mot schizofreni. Först ett par årtionden senare noterade man att medicinerna inte fungerade något vidare, och i vissa fall orsakade svåra, obotliga spasmer. Under 1970-talet salufördes valium som ett universalmedel mot allsköns ångest och livsleda. När det kom ut på marknaden var psykiatrer och husläkare upprymda av festyra – tabletter delades ut som godis. Idag vet vi att valium, förutom att vara vanebildande och ineffektivt, försvagar balanssinnet och ökar risken för att äldre patienter ska drabbas av bilolyckor eller höftfrakturer.

De psykedeliska preparatens effekter på den mänskliga hjärnan är förstås fascinerande, och förtjänar att utforskas mer i detalj. Men om LSD någonsin börjar saluföras kommersiellt föreställer jag mig att lanseringsfesten kommer att följas av en rejäl baksmälla. Vart denna snedtripp riskerar att leda till är för tidigt att säga, men det kan finnas anledning att hålla utkik efter vinylbutiker och flygande hologram.