Att göra Pethrus till biskop

Boken har fått namnet Biskop Lewi Pethrus. Biografi över ett ledarskap och författaren är Joel Halldorf, docent i kyrkohistoria. Den biografi han skrivit om Lewi Pethrus kretsar kring vilken ledare han var och hur hans ledarskap ska förstås historiskt, kontextuellt och teologiskt. Pethrus ledarskap tycks ha varit mångfacetterat. Halldorf pekar på att han var konsensusorienterad, men även att han hade temperament och använde tystnad som en metod mot misshagliga. Pethrus bitvis depressiva läggning vittnar om en sammansatt person.

Intressant blir det när Halldorf visar hur Pethrus synsätt kolliderar med det moderna och sekulariserade samhällets uppfattning om människan som en rationell individ. Den karismatiska kristendomstolkningen, med känslor, vittnesbörd, helande och tungomålstal som sitt centrum, blev – och blir – en stark kontrast till ideal som god smak och behärskning. Medierna skrev om extatiska möten och förfasade sig över okontrollerade situationer. Att Pethrus tycks ha avrått människor, även sin egen hustru, från att söka läkare när de var allvarligt sjuka är en svår konsekvens av tron på helande.

Halldorf fogar in pingströrelsen som en del av det tidiga nittonhundratalets folkrörelser. Han mejslar även fram den stora skillnaden mellan den andliga pingströrelsen, som växte ur den vidare pingstväckelsen, och andra folkrörelser. Kärnpunkten för Lewi Pethrus var att institutionen och organiseringen i föreningar var motsatsen till den kristna friheten där anden kan blåsa. Lewi skydde institutionell organisering, såväl kyrklig som annan, och han värjde sig mot de kyrkliga ämbetena.

Därför blir det vanskligt att författaren bestämt sig för att göra Pethrus till biskop. För det första är ämbeten främmande för Lewi Pethrus själv, som forskare bör man inte tvinga på sitt material tolkningar. Det innebär självfallet inte att man inte ska tolka, men när tolkningarna står i kontrast mot den självförståelse och självdefinition som materialet eller personen man undersöker ger uttryck för kan det finnas anledning att syna den egna hypotesen.

För det andra blir det problematiskt även av teologiska skäl. Pethrus tillskrivs av Halldorf en episkopal funktion. En funktionell syn på biskopsämbetet är enbart en av många uppfattningar om ämbetet. I Pethrus ledarskap fanns en metod att korrigera predikanter och församlingar. Det blir i Halldorfs förståelse ett uttryck för att Pethrus hade ett läroämbete. I något slags väldigt överförd mening möjligen, men för att göra det trovärdigt hade teologiska resonemang om och definitioner av ämbetssyn behövts. Det blir inte teologiskt klarare av att författaren sist i boken, med hjälp av ett kort citat från romersk-katolsk teologi, menar att Pethrus innehade ett liturgiskt episkopat. Vad gäller sakramental ämbetssyn kan jag inte se några sådana inslag hos Pethrus. Viljan att göra Lewi Pethrus till biskop, till och med ärkebiskop då han ledde den stora Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, är starkare än vad materialet och teologin ger fog för.

Jag ställer mig frågan varför. Är inte särmärket att pingströrelsen, pingstväckelsen och andra kristna rörelser bröt upp från ämbeten och kyrkoinstitutioner och gick andra vägar? För Pethrus och för andra handlade det om att efterlikna urkyrkan – likt Paulus reste Pethrus runt och besökte församlingar över hela landet och världen.

En annan kritisk synpunkt är att de kvinnor som fanns med och bidrog när pingstväckelsen utvecklades i Sverige överhuvudtaget inte tagits med i boken. En av dem var Maria Lindgren, vars trosuttryck Lewi Pethrus ska ha försvarat. Även här ställer jag mig frågan varför. Men med det sagt är boken intressant och Halldorf har en viktig poäng när han understryker att religion i högre grad behöver tas med som en faktor när den svenska historien skrivs.