De oläkta såren

Ghazvinian är född i Iran, utbildad i England och numera verksam vid University of Pennsylvania. Jag säger försök till svar; på frågor som dessa finns knappast några definitiva och slutgiltiga sådana. Det handlar om tolkningar och avvägningar som alltid kan göras annorlunda. Sålunda kan jag redan höra vissa läsare av boken tycka att författaren är alltför kritisk mot Washington och för snäll mot Teheran. Andra läsare hamnar kanske till slut i den gamla och ack så banala sanningen att det sällan är ens fel när två träter.

Ämnet är minerad mark. Det går knappast att skriva en helt objektiv och invändningsfri redogörelse för något som rymmer så mycket hat och heta känslor. Författaren kunde gott ha ägnat större utrymme åt de brutala dragen hos den islamiska republiken. Men det hindrar inte boken från att vara en informativ och välskriven skildring och analys som ger den nödvändiga bakgrunden till en av dagens och säkerligen också morgondagens farligaste storpolitiska konflikter.

Föga överraskande – och rimligen helt naturligt – har Ghazvinians bok en anakronistisk slagsida. Redan på sidan 80 (av 667) är han framme vid 1900-talets början, för det var då som de både länderna på allvar etablerade kontakt.

Innan dess hade det mest varit beundran på avstånd. Grundlagsfäderna – Franklin, Jefferson och Madison – var alla klassiskt bildade och hyste höga tankar om det gamla Persien och dess härskare Cyrus, Darius och Xerxes.

I Iran, eller Persien som det fortfarande kallades, fanns det redan på 1800-talet bland stora grupper en generellt hög uppskattning av, för att inte säga beundran inför, USA på grund av dess liberalism och anti-imperialism.

Till det kom strategiska och geopolitiska övervägningar. USA har haft geopolitisk tur, skyddat som det är av två ocea­ner och omgivet av vänliga eller i alla fall ofarliga grannar. Iran har haft en enastående geopolitisk otur, ständigt omgivet av hotfulla grannar. I väst av det osmanska imperiet och senare av ett aggressivt i Irak, i norr av Ryssland och i öst av ofta krigiska stammar från Afghanistan, och senare också av brittiska imperialister som hade strategiska intressen i Afghanistan.

De första amerikanerna i Iran var missionärer under 1800-talets första hälft. De byggde inte bara kyrkor, utan även skolor och sjukhus. Dessa missionärer hade vanligen goda relationer med makten; shahen utfärdade ett dekret som befallde att ingen fick skada dem. Relationerna var länge så vänskapliga att man talade om ”persophilia”. Persika mattor blev högsta mode inom det bemedlade borgerskapet i USA. Edward FitzGeralds översättning av Omar Khayyams fyr­radingar blev en poetisk bästsäljare.

Ide tidiga diplomatiska kontakterna mellan de båda länderna var det Persien (det var först 1935 som landet bytte namn till Iran) självt som ville se ökad amerikansk inblandning i landets angelägenheter för att i möjligaste mån stävja eller åtminstone balansera de ryska och brittiska intressen som tedde sig alltmer hotfulla. Landet var en bricka i det som brukar kallas The Great Game mellan Ryssland och Storbritannien. Ryssland ville skaffa sig hamnar vid Persiska viken och Storbritannien ville ha säkra förbindelser från Medelhavet till Indien. Per­sien blev en spelplats för denna maktkamp mellan två av tidens stormakter. Man hoppades att USA skulle kunna hjälpa till att få stopp på det. Men under 1800-talet bekände sig USA i görligaste mån till en isolationistisk utrikespolitik. Washington såg med misstänksamhet på snärjande allianser med främmande makter Efter mycket om och men undertecknades 1857 ett avtal mellan länderna som gav amerikanska medborgare immunitet från persiska lagar och frihet från att betala skatt i landet. Mer än så blev det inte; ändå gav det shahen ett dokument att använda mot britterna som var den stora fienden fram till mitten av 1900-talet, då det var USA:s tur (eller snarare otur) att axla den rollen.

Om Iran hade saknat egentlig strategisk betydelse för USA, skulle allt detta förändras med början av 1900-talet då olja blev en tillgång och stridsäpple. På bara några år blev oljan från en livsviktig resurs för det brittiska imperiet, inte minst för att man hade övergått från en koleldad till oljeeldad örlogsflotta. Storbritannien gjorde sitt yttersta för att skaffa sig i stort sett monopol på landets oljetillgångar och genomdrev koncessioner som gagnade imperiet men däremot inte Iran. Till engelsmännens irritation stod USA inte passivt bredvid och tittade på, utan strävade efter att få sin del av kakan, även om man hade hyfsat gott om egna tillgångar. Iran uppmuntrade alltså ökat amerikanskt inflytande för att hindra Det Perfida Albion från att glupskt roffa åt sig.

”Så började”, skriver Ghazvinian, ”en av de stora outtalade rivaliteterna under 1900-talet: kampen mellan USA och Storbritannien om Irans väldiga oljefyndigheter. Det var en rivalitet mellan gentlemän som man sällan officiellt talade om. Men den skulle utgöra bakgrunden till många av det viktigaste och mest omvälvande händelserna i Irans historia.” Det var en tid då båda länderna hade en positiv grundinställning till varandra. Persiska diplomater turnerade runt om i USA för att stimulera till ökade kulturella och ekonomiska förbindelser. Det var ett unikt ögonblick av möjligheter ”before the songs of innocence turned into songs of experience”. Allt var möjligt och ingen var arg på någon.

Ibörjan av 1900-talet hade en demokratisk revolution skakat Persien, men man lyckades aldrig med att etablera en stabil demokrati – varken Ryssland eller England ansåg sig vara betjänt av någonting sådant. Den siste kungen av Qajardynastin var en odugling och skickades i landsflykt. Reza Shah Pahlavi fick makten under närmast kuppartade men formellt demokratiska former.

Han var en hårdhänt militär och diktator som ville modernisera landet. Han byggde hellre järnvägar än moskéer; han nedvärderade det muslimska arvet till förmån för den gamla, antika traditionen. Han avskaffade den muslimska kalendern och ersatte den med en tideräkning som utgick från det gamla Iran. Hans förebild var Turkiets Kemal Atatürk. Reza Shah avpolletterades 1941 av England och Ryssland, som fruktade att Nazi-­Tyskland skulle få inflytande i det nu så strategiskt viktiga Iran. Han efterträddes av sin son, Mohammed Reza Shah, som kom att bli landets sista kung.

1953 inträffade en avgörande händelse i relationen mellan USA och Iran. Ända sedan dess har det vilat något av ett mörkt moln inte bara över shahen utan över relationen mellan USA och Iran rent allmänt. Två år tidigare hade den enormt populäre Mohammad Mosaddeq valts till premiärminister och bland annat sjösatt en omfattande och ambitiös jordreform. Och det gick väl an. Men när Mosaddeq dessutom nationaliserade landets oljetillgångar gick han för långt och hotade framför allt engelska intressen. USA skickade Kermit Roosevelt till Teheran, där han orkestrerade en statskupp. Mosaddeq avsattes, fängslades och levde resten av sitt liv mer eller mindre i hus­arrest. Sedan återgick allt till den gamla och alltmer brutala ordningen. Kuppen mot Mosaddeq är än i denna dag ett sår som inte har läkt i förhållandet mellan Amerika och Iran.

Den nye shahen var också han mån om att modernisera sitt land, men han var på många vis sin fars motsats. Han var utbildad i Schweiz, älskade att omge sig med detta livets goda och var förtjust i pomp och ståt. Ökänt är hans firande av det iranska kungadömets 2 500-årsjubileum i den gamla huvudstaden Persepolis. Där samlades krönta huvuden och kändisar för en hejdundrande fest med catering från Maxim’s i Paris, lyxen (och notan) visste inga gränser. Medan honoratiores smörjde sina redan välsmorda krås i Persepolis, led andra delar av landet av hungersnöd. Shahen började visa vissa tecken på storhetsvansinne.

Länge rådde det i huvudsakligen oproblematiska förbindelser mellan Iran och USA – särskilt med republikanska presidenter i Vita huset. Iran sågs som viktig buffert mot Sovjetunionen i norr och som en stabiliserande kraft i ett annars oroligt Mellanöstern. Det innebar att shahen hade fria händer att köpa USA:s modernaste och mest avancerade vapensystem. Han shoppade från vapentillverkarnas kataloger som andra gör från Ikeakataloger. Vid ett tillfälle hade det iranska flygvapnet mera avancerad utrustning än vad USA:s eget hade.

Det går inte att frånkänna shahen att han ofta genomförde framgångsrika kampanjer i syfte att modernisera sitt land och därigenom skapa en ofta överraskande sekulär medelklass. Men framgångarna kom med ett högt pris. Alla protester slogs ner med en ständigt ökande brutalitet. Savak – säkerhetspolisen – fängslade och torterade all opposition. Men Savaks våld skapade bara ännu större protester som slogs ner med upptrappad repression.

Först i Iran, senare i Irak och till sist i Frankrike nedkallade en viss Ruhollah Khomeini Guds vrede över den ogudaktige monarken. Men få brydde sig om en obskyr mullas yrande. Till slut, efter ständigt våldsammare manifestationer, tog USA sin hand från shahen, som tvingades i en landsflykt som först beskrevs som temporär men som nog alla begrep de facto var slutet på en mångtusenårig monarki.

Efter den islamiska revolutionen 1979 och Khomeinis triumfatoriska återkomst till sitt land blir Ghazvinians bok något av ett försiktigt försök till förståel­se för Irans politik, men utan att därför bortse från dess brutala och totalitära sida. Han avfärdar upprepade gånger alla anklagelser om att de ledande ayatollorna skulle vara irrationella fanatiker. Han vill visa att de är rationellt kalkylerande politiker vars mål i första hand alltid har varit att själva behålla makten. Khomeini framställs som en mästare i att navigera mellan olika intressen och visade ofta ett förvånande pragmatiskt sinnelag.

Sedan dess har relationen mellan länderna stadigt försämrats. Inte minst sedan president Carter lät shahen komma till USA för läkarvård. Protesterna mot det beslutet ledde till anti-amerikanska demonstrationer i Teheran, som kulminerade i ockupationen av USA:s ambassad. Ockupanterna trodde att de skulle stanna bara någon vecka; de blev kvar i ambassaden i 444 dagar. Ockupationen har blivit ytterligare ett sår som ännu inte har läkt. Minnet av den låg väl delvis bakom USA:s enligt många så okloka beslut att stödja Irak i det långa blodiga kriget med Iran. En annan politik i den frågan hade ändrat världshistorien och då sannolikt till det bättre. Det hade inneburit en möjlighet att åter släppa in Iran i värmen.

Irans minst sagt aggressiva hållning till Israel är också en till synes oöverkomlig stötesten. Ofta anförs president Ahmadinejads tal från 2005 som typiskt för Irans oförsonliga inställning. Han påstods ha sagt att Israel måste ”sopas bort från kartan”. Det är, skriver Ghazvinian, en tendentiös, för att inte säga felaktig översättning. I en finstilt not på två sidor av närgången textläsning menar han att en översättning rimligen bör lyda att Is­rael ”will have to wither from the pages of hi­story”. Ghazvinian erkänner att yttrandet är ”ovänligt, kanske till och med fientligt, men inte krigiskt”.

Och sedan var det förstås det här med kärnvapen, och nu tar Ghazvinian tämligen ensidigt ställning för Teheran. Han påpekar att Israel ända sedan mitten av 1990-talet har hävdat att Iran är kanske bara månader från att ha en bomb, men ännu så här ett kvartsekel senare har inga bevis producerats. Khomeini hade en gång för alla slagit fast att massförstörelsevapen var förbjudna – haram – enligt muslimska lagar. Det var inga tomma ord. När Irak använde gas i kriget vägrade Khomeini att svara med samma medel. Ayatollorna är inga galningar. De vet att om Iran skulle använda kärnvapen mot Israel, skulle vedergällningen bli snabb och katastrofal; på några timmar skulle den islamiska republiken inte vittra bort från historien utan snabbt och brutalt sopas bort från kartan.

Avslutningsvis ser han en avspänning mellan de två länderna som en win-win-situation för hela regionen. Han hyser föga hopp om att det skulle kunna ske. I båda länderna finns inflytelserika grupper där hatet är alltför djupt rotat. Dessutom skulle konservativa sunni­muslimska länder förlora inflytande i Washington med en normalisering mellan länderna. För att hitta lite hopp måste han gå tillbaka till 1300-talet och citera poeten Hafez ord om näktergalen som efter lång och sorgsen tystnad skall återvända till rosenträdgården och då brista ut i sång.