Den bortglömda revolutionen

Dagen till ära har de tagit på sig mörka överrockar, hatt och slips. På en del fotografier ser vi också kvinnor i ankellånga kjolar. Alla som deltar i demonstrationen vet inte om de ännu lever när dagen är över. Men de vänder inte om, de går oförtrutet vidare, rakt in i revolutionen. En del demonstranter bär röda fanor, andra bär stora plakat med texten ”Nie wieder Krieg. Nieder mit der Monarchie. Wir wollen Frieden und Brot” (Aldrig mer krig. Ned med monarkin. Vi vill ha fred och bröd). Ett annat demonstrationståg leds av en ung kvinna med en röd fana som hon svingar hit och dit. Bara barnen i korviga långstrumpor och matrosmössor inser inte allvaret i situationen då de rusar i förväg.

Fotografierna finns i historikern Wolfgang Niess Die Revolution von 1918–19. DerwahreBeginnunsererDemokratie (Revolutionen 1918–19. Vår demokratis verkliga begynnelse). Det är en av flera nyutkomna böcker som skildrar revolutionsepoken från oktober 1918, då de första parlamentariska reformerna genomfördes, till antagandet av den nya demokratiska författningen den 31 juli 1919 i Weimar. Niess utmärkta framställning är detaljerad, men trots en grundstruktur av ”torra” fakta är det inte svårt för läsaren att känna spänningen som vilar över denna ödesmättade morgons skeenden.

Dit hör skildringen av de kvinnliga anställda på vapen- och ammunitionsfabriken i Kaiserin-Augusta-Allén. Alltsedan gryningen delar de ut flygblad till arbetare på väg till fabrikerna i närheten och uppmanar dem att inte gå till sina jobb utan att istället delta i den utlysta generalstrejken och ansluta sig till demonstrationerna. Vid åttatiden är redan flera demonstrationståg på väg från olika stadsdelar mot centrum. Där sluter de sig samman till en väldig ringlande folkmassa på flera hundra tusen personer i riktning mot huvudstadens militärkaserner. Frågan är om soldaterna där kommer att rikta sina vapen mot dem eller ansluta sig till dem. Spänningen är olidlig. Här och var håller demonstranterna upp stora plakat ”Brüder schiessen nicht!” (Bröder skjut inte!). I kasernerna försöker kejsartrogna officerare mobilisera sina soldater till angrepp på demonstranterna. Men dessa vägrar att lyda order; de är krigströtta. Istället går de med i demonstrationerna.

Samtidigt med skeendena ute på gatorna berättar Niess om den frenesi som råder bakom kulisserna i de politiska kvarteren. Timme för timme kan läsaren följa med hur händelseförloppet alltmer tillspetsas och hur svårt det är att hålla kontakt mellan utomhus och inomhus (riksdagen). Samtidigt belyser Niess skeendet med en skildring av bakgrunden – likt en kuliss på teatern. Redan i september har den tyska militära ledningen insett att första världskriget är förlorat och beslutat att omedelbart införa några parlamentariska reformer i syfte att blidka den amerikanske presidenten Wilson. Av partierna som sitter i Reichstag är det socialdemokratiska SPD – under ledning av Friedrich Ebert – det största. Men Tyskland är en demokrati bara till namnet; det är fortfarande präglat av den kejsartrogna preussiska eliten och av ytterligare 22 regioner med egna furstar. Fortfarande har kejsar Vilhelm II (av Hohenzollern) befälet över militärmaskineriet. Ute i landet har invånarna inte märkt något av de politiska reformerna. Fattigdomen är stor och de är hungriga.

När därför kejsaren ger order om att krigsfartyg ska löpa ut från Kiel den 29 oktober för att kämpa en sista kamp i ett ”tappert sjöslag” med brittiska flottan vägrar matroserna att lyda denna självmordsorder. De gör myteri. På land fortsätter de revolten och tar över kasernerna. Syftet är att stödja regeringen i Berlin med dess stora socialdemokratiska fraktion. Från Kiel sprider sig revolutionen som en löpeld runt om i landet. I allt fler städer tar ”Soldaten- und Arbeiterräte” (soldat- och arbetarråd) makten, däribland i Frankfurt am Main, Leipzig, Dresden, Köln, Düsseldorf och Magdeburg.

Också i München, där kung Ludwig (av Wittelsbach) regerar, samlar sig revolutionärerna till stora demonstrationer och tar över makten under ledning av den karismatiske Kurt Eisner den 7 november. Han är partiledare för det mer socialistiskt orienterade USPD (Unabhängige Sozialdemokratische Partei Deutschlands) ett utbrytarparti från socialdemokraterna. I München utropas Eisner till ledare för en socialistisk (men inte bolsjevistisk) Räterepublik.

Utöver de rivaliserande kungahusen Wittelsbach i Bayern och Hohenzollern i Preussen finns ytterligare 22 furstar på tyska troner, bland annat i Württemberg, i Braunschweig, i Sachsen, i Sachsen-Coburg-Gotha och så vidare. Till skillnad från kejsar Vilhelm, som hade tagit sin tillflykt till belgiska Spa, inser de andra furstarna att de inte längre kan klamra sig fast vid makten. De packar sina viktigaste tillhörigheter och ger sig av i natt och dimma till utlandet eller till andra avlägsna slott. Vi har här en säregen rad av abdikationer, vilka äger rum ” ljudlöst”. På så sätt förlöper revolutionen nästan utan blodutgjutelse. På eftermiddagen den 9 november abdikerar slutligen kejsar Vilhelm II.

I Berlin vill revolutionärerna ha Friedrich Ebert som ledare för övergångsregeringen. Ebert är pragmatiker och eftersträvar en koalition som även innefattar personer ur den tidigare kejsartrogna regeringen. På det viset undviker han en socialistisk Räterepublik som den i München. Den 10 november stabiliseras det politiska läget då också överbefälhavaren, generallöjtnant Groemer, kontaktar Ebert för att meddela att trupperna står till övergångsregeringens förfogande. De båda männen känner och respekterar varandra. Men, hävdar Niess, de konservativa krafterna i regeringen kommer att bidra till att de fattade besluten bara genomförs halvhjärtat.

En farlig kulmen nås då villkoren för vapenstilleståndet offentliggörs och de hårda fredsbesluten ska omsättas; man börjar då skylla på varandra. Då Räterepublikens ledare Eisner mördas i München (21/2 1919) cirkulerar redan DieDolchstosslegende – dolkstötslegenden. Enligt den ger man ”Novemberrevolutionärerna” skulden för krigsnederlaget och att kejsaren har avsatts. Genom att inte ge de kämpande frontsoldaterna stöd hemifrån hade republikanerna ”dödat dem med en dolkstöt i ryggen”. Så blir DieDolchstosslegende tillsammans med de rivaliserande SPD och USPD ännu en faktor som bidrar till att de revolutionära intentionerna spårar ur.

Veckorna fram till den nationalförsamling där en ny författning skulle antas blir en orolig period. I Niess detaljrika framställning, där läsaren också möter tidens viktigaste personligheter, märker man en viss andlöshet i framställningen. Skulle revolutionen hålla fram till nationalförsamlingen eller skulle allt rasa ihop som ett korthus? I Berlin drar sig USPD tillbaka från regeringen. På många ställen i huvudstaden och även ute i landet angriper väpnade grupper varandra och man talar om regionala inbördeskrig. I Berlin fruktar man en statskupp. För att bevara ordningen beordrar Ebert ut 150 000 soldater till huvudstaden. Tyskland befinner sig på randen till ett totalt sammanbrott.

De politiska motsättningarna är graverande. Den 15 januari 1919 mördas USPD:s ledare Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht av en grupp kejsartrogna soldater. Oroligheterna försätter övergångsregeringen i gungning. Ebert är rasande. En positiv händelse är valet den 19 januari 1919. Av de 37 miljoner som är valberättigade är för första gången 19 miljoner kvinnor. SPD förblir största parti. Den 6 februari 1919 konstitueras nationalförsamlingen i Weimar och den 11 februari väljs Friedrich Ebert till tysk president.

Författningen som sedan diskuteras fram är i sig en succé – en förebild. Och i sitt inledningskapitel erinrar Niess om de varaktiga framsteg som blir följden av revolutionen: grundandet av en demokratisk republik, valrätt och emancipation för tyska kvinnor, individens rätt till frihet och sociala rättigheter, åtta timmars arbetsdag, ramar för förhandling mellan arbetsgivare och fackförbund och medbestämmande. Niess drar en röd tråd från författningen i Weimar till samtida demokratiska processer trots att linjen suddas ut under Hitleråren. Men, konstaterar han, många historiker gör inte nog gällande hur lyckad revolutionen 1918 var. Orsaken är att den nya demokratiska republiken med sin banbrytande och lovande början spårar ur.

Det har publicerats många böcker under årens lopp med revolutionsepoken 1918–19 och Weimarrepubliken som tema. Men Niess bok framstår som särskilt fängslande. Trots att boken är späckad med fakta kan man läsa den kapitel för kapitel som en roman och leva sig in i händelseförloppet. Temat är mycket mångfasetterat och har ofta avfärdats som oöverskådligt, men Niess lyckas berätta om de olika händelserna i ett sammanhang så att man ser helheten utan att skeendet trasas sönder i lösryckta fragment.

En intressant fråga är varför den församling som skulle skapa en författning möttes i just Weimar. I sin bok Warum Weimar? Wie Deutschlands erste Republik zuihremGeburtsort kam (Varför Weimar? Hur Tysklands första republik fick sin födelseort) har historikern och statsvetaren Heiko Holste undersökt frågan närmare. Från början var det klart att Berlin, belastat med det centralistiska arvet från Preussen och en oroshärd inte kunde komma ifråga. Detsamma gällde München.

Då frågan dök upp i slutet av november 1918, anmälde flera städer sitt intresse. Naturligast hade varit Frankfurt am Main, där de första demokratiska experimenten ägt rum 1848/49. Där fanns Paulskirche som samlingslokal, en aktad nationell symbol. Men förslaget avslogs; man ansåg att Frankfurt låg för långt västerut och för nära Frankrike. Bland andra städer som anmält sitt intresse fanns Kassel och Erfurt. Men Ebert och de andra beslutsfattarna ville inte ha någondera och inte heller Lutherstaden Eisenach. Andra alternativ var det magnifika Würzburg, den plats som de sydtyska regionerna förespråkade, medan Bayern föreslog det katolska Bamberg.

Men alla dessa avfärdades. Antingen styrdes de föreslagna städerna av borgmästare som ville profilera sig eller också präglades de av en provinsiell lokalpatriotism. Man måste hitta något annat. Och så var det tillfälligheternas spel att kulturjournalisten Kurt Baake med sitt intresse för politik och kultur, för demokrati och teater, föreslog Weimar. I januari 1919 reste två tjänstemän från Berlin för att se på lokaliteterna i Weimar. Stadens läge mitt i landet bidrog till att avgöra valet. Dessutom var den vackra Nationalteatern i Weimar en passande plats för nationalförsamlingen. Men stadens borgmästare var skeptisk – man ville inte se liknande politiska upplopp som i Berlin. Till slut accepterade han dock anbudet då han insåg att valet av Weimar var en fördel för staden.

Så kom Weimar att ge sitt namn till den mellankrigsepok som oförskyllt fått stå som exempel för ett politiskt fiasko. Ty det som kallats den ”mest demokratiska av alla författningar” omsattes inte i realiteten. Istället kom Weimarrepubliken att präglas av ett fortsatt elände bakom en ofta glansfull fasad. Det kommer tydligt fram i ord och bild i utställningskatalogen GlanzundElendin derWeimarer Republik, utgiven av Ingrid Pfeiffer. I såväl boken som utställningen av 200 konstverk av 62 konstnärer – varav en tredjedel kvinnliga konstnärer – på konstmuseet Schirn i Frankfurt am Main från oktober 2017 till februari 2018 överväger de groteska avslöjande målningarna av Otto Dix och George Grosz med flera, och dekadens, bland annat i Jeanne Mammens verk med dess ofta störande bilder i den nya frigjorda kvinnans spår.

I regel har utställningar om Weimar-republikens 1920-tal – det gäller även tv-serien Babylon Berlin – präglats av den glamour som kom med ett visst ekonomiskt uppsving för samhällets ledande skikt och den frihet – och frigjordhet – som på gott och ont lösgjorde sig från den tidigare epokens bojor. I framförallt Berlin florerade inte bara kultur och allt slags konstnärlig kreativitet – inom konst, litteratur, teater, musik, arkitektur, underhållning, mode, sport et cetera – utan även avarter som en ökande konsumtion av droger, alkoholism och en omfattande prostitution.

Katalogen målar upp, som ingen textbok kan, ett omfattande panoptikum i text och bild av det som följde i revolutionens spår. Utmärkande är avsaknaden av vilsamma eller estetiskt vackra bilder. Alla avbildade personer är groteska och överdrivna och man anar den sömnlösa frenesi som präglade livet i Berlin. Konsten utmärks av ”verismus” (den avslöjande sanningen) och det som kalls NeueSachlichkeit (den nya sakligheten). Samtidigt som intresset för sport, exempelvis i Lotte Lasersteins bild av en kvinnlig tennisspelare, väckte en positiv kroppskänsla till liv, skildras hur många kvinnor utlämnade i en halvvärld måste prostituera sig för att överleva.

All verksamhet utförs i ett rasande tempo – den amerikanska importerade jazzmusiken och den hektiska charlestondansen försätter storstadens människor i ett ständigt rus; ett kapitel bär den passande rubriken: ”Bilder vom Unbehagen einer Epoche” (Bilder av det obehag som präglar en epok). Såväl inom konsten som i litteraturen dyker de första hakkorsen upp. Bakom det glamorösa livets ridå väntar Hitler, vilket för de kortklippta yrkesarbetande kvinnorna ur medelklassen betyder ett återtåg till den husliga härden och moderskulten.

Men ännu anar de nya fria människorna inte vad som väntar dem. Och lika litet som människorna år 2018 vet de något om revolutionens betydelse i november 1918. En av orsakerna till att Weimarrepubliken spårade ur var att revolutionen så snart tappades bort. Revolutionärerna själva ställde inte upp för det revolutionära skeendet. Detta föranledde den liberala Frankfurter Zeitung att framföra en skarp kritik mot den anda som präglade församlingen i Weimar. Redan den 10 februari, erinrar sig Niess i sin bok, manade tidningen partierna att i varje fraktionssal sätta upp en skylt med flammande skrift: ”Vergesst nicht, das deutsche Volk hat eine Revolution gemacht” (Glöm inte att det tyska folket har genomfört en revolution).