Den första vanliga kvinnan

Mest uppmärksamhet tilldrog sig Turners upplägg. Det som skilde den här biografin från andra var att författaren tillät sig att för varje skede i Chaucers liv göra djupdykningar i de platser och miljöer han rörde sig i. När vi följer de intrikata sociala sammanhang och politiska händelseförlopp som Chaucer levde och verkade i – London, Reims och Calais, Navarra, Genoa och Florens, för att bara nämna några – framgår det tydligt att hans liv utspelade sig i mångkulturella, mångspråkiga sammanhang. Vintry Ward i London, hans barndomsmiljö, vimlade av utländska handelsmän. Calais var en engelsk stad och Akvitanien en engelsk besittning med nära band till Navarra. Engelska aristokrater talade anglonormandisk franska som också jämte italienska var den moderna litteraturens språk.

Latin var kyrkans och lärdomens språk. Och när man instiftade statuterna i Kilkenny 1366 som skulle förhindra att engelsmän och irländare blandades med varandra i Irland skrevs lagtexten på franska så att adelsfamiljerna skulle minnas vilka de var.

Det låter sig alltså sägas att Chaucer var både europé och engelsman. Hemma talade han troligen ofta franska eftersom hans hustru Philippa kom från grevskapet Hainault i sydvästra Belgien. Strängt taget hade han också kunnat skriva poesi på franska. Men han nöjde sig med att översätta dåtidens blockbuster Le roman de la rose och skrev i övrigt på folkspråket engelska fast hans dikter, inklusive det ofullbordade mästerverket The Canterbury Tales, är fulla av lån från utländska förebilder.

Canterburysägnerna, som verket fick heta när det översattes till svenska av Harald Jernström på 1930-talet, kan ses som en engelsk version av Boccaccios Decamerone. Ett antal pilgrimer samlas på ett värdshus i Southwark i södra London för att vandra till katedralen i Canterbury där ärkebiskopen Thomas Becket mördades den 29 december 1170. Pilgrimerna utgör ett tvärsnitt ur Englands dåtida medelklassbefolkning. Alla är män utom tre: två nunnor och så den ”fru från Bath”, som har blivit Chaucers färgstarkaste och mest kända gestalt – en talför, självmedveten dam som vet vad hon vill och vad hon tycker.

Om henne har Marion Turner nu skrivit en uppmärksammad, lärorik och roande bok: The Wife of Bath. A Biography. Att skriva en biografi över en fiktiv gestalt kan tyckas vara en överloppsgärning, men även om damen ifråga inte har existerat i folkbokföringsmässig mening kan hon på sätt och vis säga vara lika verklig som många andra historiska gestalter. Turner hävdar övertygande att frun från Bath är ”den första vanliga kvinnan i engelsk litteratur, den första yrkesarbetande, sex­uellt aktiva kvinnan”.

Med en betryggande kännedom om medeltidens sociala historia och ett uppbåd av historiska personexempel visar Turner att Bath-damen hade många systrar i dåtidens England. Vi behöver alltså inte se henne som ett påhitt eller ett undantag utan som ett trovärdigt vittnesbörd om de förändringar som hade inträtt efter digerdödens härjningar. Den plötsliga bristen på manlig arbetskraft hade gjort det möjligt för kvinnor att verka inom en rad fält – som bryggare, klädeshandlare, bokbindare och mycket annat. Lagstiftningen tillät också att kvinnor ärvde sina män och övertog deras yrkesmässiga funktioner. De möjligheterna försvann så småningom, men frun från Bath har fortsatt att spela en viktig roll som opinionsbildare och förebild ända in i vår nutid. Som Turner framhåller är Sylvia Plath och Zadie Smith bara två sentida författare som på olika sätt har fört hennes talan i vår tid.

Vad är det då för egenskaper och åsikter som har väckt sådant intresse – och även resulterat i att vissa kommentatorer och översättare som Dryden och Pope har känt sig tvungna att tona ner och censurera den frispråkiga damens utläggningar? En första aning får man redan av den Allmänna prolog som inleder Canterbury Tales. Här tecknar Chaucer korta porträtt av det 30-tal personer som deltar i pilgrimsfärden. Det allra första som sägs om damen från Bath är att hon är ”en smula döv”. Sedan får vi veta att hon är en framstående kännare – och producent – av tyger, fullt i klass med konkurrenterna i Ieper och Gent.

Hon är mån om sin värdighet: om någon dristar sig att gå före henne när det är dags att frambära gåvor i kyrkan, blir hon så arg att hon blir ”out of all charitee”, utan allt förbarmande. Hon är ytterst välklädd, även på hästrygg, och har ett anslående yttre. ”She was a worthy woman al hir live”, summerar berättaren och tillägger att hon har avverkat fem makar. Hon är ytterst berest: tre gånger har hon varit i Jerusalem och har också besökt Rom, Compostela, Köln och Boulogne. Och så får vi veta att hon har gluggar mellan tänderna, något som tidens fysiologiska vetenskap tolkade som ett tecken på amorös läggning. Vidare är hon en boren sällskapsmänniska: ”in felaweshipe wel coude she laughe and carpe (prata)”. Avslutningsvis noteras det att hon är förtrogen med ”botemedel mot kärlek” – en fras som förstås för tankarna till Ovidius dikt i ämnet. Att hon är inställd på kärlek från topp till tå framgår av den allra sista raden där det sägs att hon ”coude of that art the olde daunce”.

Att pilgrimsresor, handel med tyger och seriell monogami var något som damer i 1300-talets England ägnade sig åt framgår med all önskvärd tydlighet av Turners biografi. Pilgrimsresorna hade naturligtvis i grunden en religiös motivering, men Turner visar också att de inte sällan företogs under former som kan påminna om vår tids kulturella sällskapsresor. Det gjorde att de ibland kunde bli föremål för moralisk kritik, och det förefaller troligt att de behagliga umgängesformer och den angenäma ton som råder under färden till Canterbury hade motsvarigheter i verkligheten. Att det hände att kvinnor hann med lika många äktenskap som damen från Bath låter sig också lätt visas. Giftermål ingicks ofta mellan äldre män och mycket unga kvinnor.

Alison, som damen från Bath heter, var enligt egen uppgift bara tolv år gammal när hon stod brud första gången. Och att kvinnor drev företag på egen hand eller tillsammans med sina äkta män var, som nämnts, heller inte ovanligt.

Innan deltagarna i Chaucers pilgrimssällskap föredrar sina historier får de först tillfälle att presentera sig i var sin prolog. Alisons är den längsta av alla – hela 862 rader lång – och betydligt mer omfångsrik än den berättelse den introducerar. Och fastän den anonyme berättaren har gjort klart att hon är en både berest och framgångsrik yrkeskvinna är det uteslutande en annan sida av sin tillvaro som hon uppehåller sig vid, nämligen sin erfarenhet av att ha varit hustru åt fem olika män.

Erfarenhet – ordet tål att framhävas. Alison betonar själv redan i prologens kraftfulla inledningsrader att det är egen erfarenhet hon bygger på, inte auktoritetstro. Denna självständighet hindrar emellertid inte att hon ofta anspelar på välkända konservativa utsagor om kvinnans plats i samhälle och äktenskap. Man har till och med kal­lat hennes prolog en ”väv av antifeministiska textpassager” till vilken Bibeln, kyrkofäderna och vissa medeltida skriftställare har lämnat bidrag. En som citeras särskilt ofta är bibelöversättaren Hieronymus med sin paniska skräck för kvinnlig sexualitet.

Förbluffande nog ger Alison sina kritiker inte alltid helt fel i sak. Hon ser i stort äktenskapet som en affärsuppgörelse. Den unga kvinnan bidrar med sin kropp och den åldrande maken med sin förmögenhet – som blir makans vid hans död. Kvinnan får inte dra sig för att agera med list och svek, något Alison lärt sig av sin mor. Samlivet har hon skött oklanderligt. Hon är ingalunda pryd eller ointresserad av sex, men hon är ointresserad av ”gammalt bacon”. Likväl säger hon sig ofta ha gett sina makar mer än vad de bett om.

En nutida läsare fäster sig vid att ordet ’kärlek’ nästan helt lyser med sin frånvaro. De tre förs­ta makarna har varit ”goda män” men inte föremål för starka känslor. Det är först makarna fyra och fem som väcker känslor, delvis outtalade sådana. Fyran hade en älskarinna vid sidan om. Tonen med vilken detta återges antyder att Alison har känt sig sårad. Hon håller emellertid god min och ger igen genom att öppet flörta med andra män. En av dem hon roar sig med – helt oskyldigt, enligt vad hon säger – är en ung student vid namn Jankin. När make nummer fyra omsider begravs upptäcker Alison – redan vid begravningen – att Jankin har snygga ben och, vips, när sorgetiden är över, blir han make nummer fem trots att han bara är 20 år mot Alisons 40.

Denna gång ingår Alison äktenskap av kärlek, men det blir problem. På kvällarna läser Jankin högt ur en antifeministisk bok. Alison blir förståeligt nog arg och river en kväll ut några sidor ur Jankins älskade nidskrift. Hon ger honom dessutom en örfil och får själv en hurring som gör att hon tuppar av och blir något döv. Men därefter försonas makarna. Någon ytterligare högläsning blir det inte, och Alison återtar kontrollen över sin förmögenhet som hon skrivit över på Jankin.

Någon utbildning uppger sig inte Alison ha fått men hon har snärt i repliken och en retorisk talang. Trots att många argument har litterära förlagor genomsyras hennes framställning av en vitalitet som är kännbar än idag. Hon är frispråkig och skryter stolt med sitt ”instrument”, sitt ”quoniam”, sin ”belle chose” men hon är ingen libertin. Och knappast en modern feminist avant la lettre fast hon vet att det är de som har hållit i pennan som bär ansvar för hur kvinnor har skildrats. ”Om även kvinnor hade skrivit berättelser av samma slag […] hade männen nog / fått höra onda ord så det förslog.”

Alisons berättelse, hennes bidrag till underhållningen, belyser en på ett besynnerligt sätt hennes självpresentation. En ung riddare vid kung Arthurs hov har begått våldtäkt och döms till döden. Drottning Guinevere utverkar benådning på ett villkor: under ett år ska han intervjua kvinnor för att kunna besvara den freudianska frågan: Vad vill kvinnan? Riddaren får många motstridiga besked. Till slut när tiden nästan är ute upplyser en gammal ful kvinna honom om att det korrekta svaret är sovereigntee, bestämmanderätt. Han benådas och ska som tack gifta sig med gumman. När det omaka paret krupit i säng förvandlas häxan till en at­traktiv ung kvinna. Alison saknar inte sinne för romantik.

Alison blev välkänd redan under Chaucers livstid. I en dikt till en bekant refererar han till hennes åsikter som om de var bekanta. Och hennes vitalitet gjorde intryck på senare författare, inte minst på Shakespeare. Många har slagits av likheten mellan Alison och Falstaff och Turner visar övertygande med en rad detaljer att Falstaff och Alison är gjorda av samma skrot och korn. Båda är vältaliga, dominanta, förmår skapa en värld med sin talekonst; båda är kroppsliga och iscensätter var sin låtsasdöd. Särskilt märks deras munvighet i förmågan att tolka Bibeln till egen fördel: för Falstaff gäller det att legitimera sitt tjuveri, för Alison att visa att hennes fallenhet för äktenskapligt sex har stöd av Korintierbrevet.

Senare epoker var inte alltid lika förtjusta. När Alexander Pope översatte Chaucer till 17oo-talsengelska strök han stora partier i damens utläggningar och fick henne att framstå som betydligt prydare och mer konventionell än hon är i oredigerat skick. I modern tid har många velat se Molly Blooms avslutande monolog i James Joyces Ulysses som besjälad av Alisons anda. Sant är att Molly har samma livsaptit men den avsedda likheten med Penelope i Odysséen gör att associationerna ter sig mindre pregnanta.

Däremot förefaller det uppenbart att Ted Hughes i en dikt uppfattade makan Sylvia Plath som en modern Alison. Och helt nyligen har Zadie Smith skrivit en pjäs, The Wife of Willesden, där huvudpersonen är en medelålders svart kvinna som beskriver sitt liv och sina åsikter på ett omisskännligt chaucerianskt sätt.

Frågan är förstås hur relevant eller lätt det är att applicera vår tids synsätt på ett medeltida material. Metoofrågan har fått en egendomlig aktualitet för Chaucers egen del. Ett dokument som gör gällande att han stod anklagad för raptus har länge förorsakat genant tystnad bland rättrådiga chaucerianer. Var Chaucer misstänkt för våldtäkt? Nyligen har saken grans­kats på nytt. Ett tidigare försummat dokument visar att Chaucers raptus bestod inte i våldtäkt utan i att han hade anställt en kvinna innan hennes kontrakt med föregående arbetsgivare hade löpt ut. Alisons skapare är nästan lika oförvitlig nu som han har varit de senaste 600 åren.