Den motvillige despoten

Bland motståndarna – som länge har försökt stoppa planerna – går projektet emellertid under benämningen Museu Salazar, eftersom det ska inhysas i en gammal skola som ligger i närheten av diktatorns födelsehem. Med tanke på att museet kommer att rymma en del av hans personliga tillhörigheter, handlar farhågorna om att platsen skulle kunna förvandlas till en pilgrimsort för nostalgiker – något som har blivit fallet med exempelvis Mussolinis födelseort Predappio i Italien.

Någon politisk bas för sådana strömningar har dock aldrig riktigt funnits i det demokratiska Portugal, låt vara att det nybildade nationalistiska partiet Chega (Det räcker) erövrade en plats i parlamentet vid det senaste valet. Det rönte förvisso stor uppmärksamhet när António de Oliveira Salazar (1889–1970) för ett drygt decennium sedan röstades fram till den största portugisen genom tiderna av landets tv-tittare, baserat på en serie dokumentärer om historiska gestalter. Snarare än ett uttryck för ideologiska sympatier, tror jag dock att förstaplatsen speglade en saklig bedömning av hans inflytande; ingen annan enskild person torde ha påverkat det moderna Portugal så djupt som Salazar.

Efter att landet 1910 blivit ett av de förs­ta i Europa som avskaffat monarkin följde en instabil tid – då attentat och statskupper avlöste varandra – under Första republiken. När Salazar trädde in på scenen var ekonomin i fritt fall, och förväntningarna höga på den nya rege­ringen att bringa ordning och reda i nationens institutioner och finanser. ”Jag vet mycket väl vad jag vill och vart jag ska.” Dessa berömda ord yttrade Salazar när han 39 år gammal utsågs till finansminister 1928, en post han redan kortvarigt innehaft ett par år tidigare. Vid det laget hade han en framgångsrik akademisk karriär i nationalekonomi bakom sig, men hade också gjort sig känd som en fram­stående ideolog inom landets konservativa och katolska strömningar. Fyra år senare hade han manövrerat ut alla motståndare och konkurrenter, och blev regeringschef.

”Den person som kom Salazar närmast var kanske hans
mångåriga hushållerska Maria de Jesus, som tidvis
också hade rollen som informell sekreterare.”

Salazar skulle förbli landets högste ledare ända fram till 1968, då han ramlade av en stol och slog huvudet i stengolvet på sitt sommarresidens i strandorten Estoril. Olyckan resulterade i flera hjärnblödningar, och när hans hälsotillstånd stod klart för de andra i ledningsskiktet avlägsnades han från sin post. Än idag är det inte klarlagt huruvida Salazar visste att han inte regerade under sina två sista förvirrade år i livet. Klart är att den nya ledningen aldrig berättade hur det låg till för honom; under en tid lät man till och med trycka en dagstidning i ett enda exemplar, med personligt anpassade nyheter som skulle upprätthålla illusionen. Några år senare avsattes hans efterträdare Marcello Caetano i en militärkupp; den så kallade nejlikerevolutionen 1974.

Länge var forskningen och litteraturen om Salazar och Den nya staten inte lika omfattande som den om besläktade regimer i Tyskland, Italien och Spanien. Men vid millennieskiftet tog intresset och utgivningen fart på allvar i Portugal. Vid det här laget har en mängd olika aspekter av diktaturen avhandlats i fackböcker, dokumentärfilmer och skönlitterära verk. Regelrätta biografier om huvudpersonen har dock varit sällsynta, i synnerhet i jämförelse med andra diktatorer som Hitler och Franco. Mycket uppmärksammad blev dock Fernando Dacostas Máscaras de Salazar (Salazars masker), som har kommit i otaliga upplagor sedan den först publicerades 1997. Den lyckades fånga något av det instängda och gråa samhällsklimatet under den portugisiska diktaturen; stämningar som heller aldrig blev föremål för någon explosiv kulturell och social uppgörelse som den under ”la movida” i grannlandet Spanien.

50 år efter diktatorns död har nu den brittiske historikern och statsvetaren Tom Gallagher skrivit en ny biografi, Salazar. The Dictator Who Refused to Die. Om romanförfattaren och journalisten Dacosta förmådde tränga under tidens ytskikt genom en mosaik av berättelser och belysande detaljer, är detta snarare en rigorös framställning som väjer för spekulationer och stilistiska ornament. Bilden av Salazars person blir därtill något annorlunda än hos Dacosta.

Det råder inget tvivel om att Salazar var en udda figur bland 1900-talets europeiska diktatorer. Med rätta har han ofta beskrivits som en motvillig despot, präglad av pliktkänsla och rationalitet, snarare än av den sortens känsloexcesser som karaktäriserade en del andra auktoritära regimers företrädare vid samma tid. När han tog makten hade Salazar heller inte någon militär seger i ryggen som Franco, eller något stort parti understött av massorna som i Hitlers och Mussolinis fall. Istället handlade det om en ytterst tålmodig politisk process; ett resultat av oändligt kompromissande och intrigerande.

Salazar var i grunden en beslutsam byråkrat, med en enkel och disciplinerad personlig livsföring. Han tyckte inte om att klä sig i uniform; till och med när han inspekterade trupperna som skulle bekämpa upproret i kolonin Angola 1961 var han civilklädd. När man hör honom vid mikrofonen på gamla journalfilmer förstår man varför han inte tyckte om att tala offentligt. Den klena, ljusa rösten lämpade inte sig särskilt väl för att elda på några folksamlingar. Han gifte sig aldrig och hade inte något eget hem, utan bodde under alla år i sitt spartanskt inredda residens i São Bento. Vid ett tillfälle förklarade han: ”Jag måste befria mig från all passion. Jag föredrar respekt framför kärlek.” Den person som kom honom närmast var kanske hans mångåriga hushållerska Maria de Jesus, som tidvis också hade rollen som informell sekreterare. Hon har berättat att han på sin dödsbädd anförtrodde henne ett kuvert med pengar i garderoben, i den händelse staten inte skulle bekosta hans begravning.

Fernando Dacosta renodlar i sin bok Salazars asketiska drag så att de närmast når autistiska höjder. Det är en bild som Gallagher nyanserar på ett trovärdigt sätt. Parallellt med den kyliga rationalitet och pessimism med vilken Salazar tog sig an rikets angelägenheter, besatt han stora sociala och diplomatiska färdigheter. Dessutom är det knappast troligt att han skulle ha hållit sig fast vid makten under så många år utan dem. Även om han inte såg ett familjeliv som förenligt med sitt uppdrag, tyckte han om att umgås med kvinnor – det finns en rad exempel på sådana kontakter som i hemlighet också kan ha varit romantiska. Enligt Gallagher handlade Salazars effektiva överlevnadsstrategi om att ständigt vara vaksam men ändå hålla en låg profil. När han färdades i bil i Lissabon var chauffören instruerad att köra i normal hastighet och undvika att tuta i trafiken.

Salazar var något så ovanligt som en icke-korrupt diktator. Han skapade visserligen ett korrumperande system, men till och med regimens hårdaste motståndare – som den senare, demokratiskt valde ledaren Mário Soares – har tillstått att ingenting tyder på att Salazar utnyttjade sin position för personlig vinning. I detta sammanhang nämner Gallagher en belysande detalj. När Salazar i början av sitt styre skulle sanera ekonomin skruvade han ner värmen på elementen i sitt arbetsrum och lade istället en filt över knäna – för att föregå med gott exempel.

En känd portugisisk psykiatriker väckte en gång frågan huruvida den portugisiska diktaturen kunde ha antagit andra skepnader om Salazar hade haft en annan personlighet. Tom Gallagher ansluter sig till den dominerande synen bland historiker, som går ut på att Estado Novo inte var någon fascistisk regim i strikt bemärkelse, även om den ibland lättvindigt benämnts så. Gränsdragningen är förvisso inte helt lätt att göra. Det fanns några fascistoida drag på 1930-talet – den patrio­tiska ungdomsorganisationen Mocidade Portuguesa var ett exempel. Men det handlade om begränsade fenomen som klingade av med tiden. På 1960-talet skrev den franske politiske tänkaren Raymond Aron träffande att Salazars regering försökte ”avpolitisera” sina medborgare, medan Hitlers och Mussolinis regimer tvärtom försökte politisera tillvaron i fanatisk riktning.

Oppositionella fängslades och tvingades i exil, den hemliga polisen PIDE ut­övade ett förtryck – men i Portugal handlade det aldrig om någon revolutionär och militaristisk samhällsomdaning av det genomgripande slag som ägde rum i nazisternas Tyskland. Salazar skapade istället en traditionell auktoritär stat baserad på nationalistiska och katols­ka värden; ett samhällsbygge som inspirerades av den franske konservative tänkaren Charles Maurras, vars skrifter förstärkte Salazars övertygelse om att den liberala demokratin var illa lämpad för att upprätthålla en fungerande social ordning. Men också Engelbert Dollfuss kristna, korporativa stat i Österrike utövade inflytande.

Något psykologiskt inträngande porträtt av privatpersonen Salazar har Gallagher inte åstadkommit. Här står istället ideologin, de diplomatiska spelen och de politiska maktkamperna i centrum. Jag saknar emellanåt en blick som höjer sig en aning över skeendet, ett försök till personlig syntes av det omfattande material som presenteras. Det sker först i det sista kapitlet, som är bokens mest intressanta men samtidigt det mest problematiska. Läsaren får här en värdefull överblick över debatten som förts om Salazars eftermäle. Men något överraskande rymmer detta stycke också en subtil sympati för hans gärning, betraktad utifrån vår egen tids horisont.

Enligt Gallagher finns det få tecken på att den politiska klassen i dagens Portugal besitter ens en bråkdel av Salazars begåvning. I ett internationellt perspektiv – tillägger han – kan kanske den auktoritäre ledarens konservativa samhällsbygge rent av utgöra en tröst för dem som upprörs över den sociala oron i våra västerländska samhällen, i en tid då ”så mycket som en gång var privat, informellt och till och med intimt har blivit hopplöst politiserat”? Problemet är att de blinda fläckar som Gallagher uppvisar på vägen till detta försonande resonemang sammanfaller med ”Den nya statens” egna misslyckanden. Författaren är djupt förtrogen såväl med de ideologiska konflikterna innanför Portugals gränser, som med landets komplicerade förhållande till omvärlden under avgörande skeden som spanska inbördeskriget och andra världskriget. Den portugisiska befolkningens villkor skymtar dock bara tillfälligt i denna redogörelse – regimens utbildningsfientliga hållning, fattigdomen som präglade stora delar av landsbygden, analfabetismen som var den största i Västeuropa – mörka arv som det samtida Portugal fortfarande brottas med. Tillsammans med de förödande kolonialkrigen var sådant mer än tillräckligt för att undergräva även António de Oliveira Salazars geometriska visioner.