Elitens fromma önsketänkande

I Ungern och Polen innehar denna nationalistiska strömning regeringsmakten och i det förr så solitt demokratiska Västeuropa har den nationalistiska väckelsen destabiliserat regeringsbildandet och förvandlat det till ett hasardspel. I USA har en oförutsägbar skojare som Donald Trump valts till president. Hans politiska program, i den mån man kan tala om ett sådant, består mer i att reagera än att agera. Den Europeiska unionen knakar i fogarna. Dess stabila mittpunkt, Efterkrigs-Tyskland, brottas idag med samma politiska problem som övriga Europa, England har i ett anfall av nationell berusning begärt sitt utträde ur Unionen. Den västliga allians som under det senaste halvseklet utgjorde garantin för fredlig utveckling och ekonomisk stabilitet visar idag oroande tecken på sönderfall.

Om denna bekymmersamma situation har den amerikanske ekonomen Robert Kuttner skrivit en tänkvärd bok: Can Democracy Survive Global Capitalism? Författarens intresse för frågan är helt klart betingad av Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet och den chock denna seger orsakade det liberala etablissemanget i USA. Normalt har presidentmakten legat stadigt i händerna på vad som brukar kallas ”the Eastern Establishment”, även om detta skikt på senare år utmanats och försvagats av nya och finansiellt starka grupperingar i Amerikas sydliga och sydvästliga stater. Trumps triumf hade, enligt Kuttner och många andra iakttagare, sin grund i en förmåga att mobilisera den alltmer marginaliserade amerikanska arbetarklassen och den likaledes försvagade lägre medelklassen – grupper som det maktägande etablissemanget inte bekymrat sig om under sin egen jakt på rikedom. Trumps motståndare, Hillary Clinton, var en tacksam och typisk representant för detta etablerade skikt. Paret Clinton har under sina framgångsår hänsynslöst utnyttjat sin ställning till att skapa sig en väldig privat förmögenhet. Att Trump själv har ärvt sig till samma extremt rika och privilegierade ställning hade mindre betydelse så länge hans retorik lyfte fram de författigade skikten i USA:s utarmade tassemarker – skikt som, enligt Kuttner, inte fått del av landets rikedomar under de senaste decennierna, utan som drabbats hårt av denna periods ekonomiska kriser.

För liberalen Kuttner står det klart att vi är på väg in i en ny epok där utvecklingen bestäms av andra faktorer än dem som under de första decennierna av efterkrigstiden skapade det ekonomiska och politiska fundamentet för västvärldens sammanhållning och styrka. Sovjetunionens sammanbrott och kalla krigets slut upplevde västvärlden som en seger för såväl sina politiska ideal som den ekonomiska ordning den förespråkade. Det var emellertid en märkligt tvetydig seger, en seger utan strider och blodspillan. Den fiende för vilken man levt i skräck under hela efterkrigsepoken (1948–1989) bara försvann, upplöstes i tomma intet.

Ett sådant överraskande fiendebortfall är inte ofarligt. Det kan vara nästan lika farligt som ett krigsnederlag. I glädjeruset över att fienden inte längre fanns tappade den västliga världen en del av sin vaksamhet och sin vilja till självbevarelse. Nästan omedelbart firades triumfen som en fullständig och slutgiltig seger för det politiska och ekonomiska system (demokrati, marknad och kapitalism) för vilka man utkämpat kalla krigets nervpåfrestande ideologiska kraftmätning. Man ägnade förvånansvärt liten möda åt att analysera de faktorer i den västliga världens utveckling som skänkt den segern. Allt antogs bara vara frukten av Sovjetimperiets usla planekonomi och västs dynamiska marknadssystem. Fienden hade kapitulerat därför att den inte längre förmådde försörja sin befolkning. Brist på resurser, frånvaron av ekonomisk och teknologisk dynamik och den därav följande fattigdomen hade bringat Sovjetsystemet på knä och slutligen på fall.

Men de gamla totalitära regimerna i öster har återhämtat sig med råge. Sovjetunionens kärna, Ryssland, har lyckats stabilisera sitt auktoritära politiska system och åtminstone delvis förmått genomföra en ekonomisk effektivisering som möjliggjort en förstärkt militär upprustning, vars oberäknelighet och hotfulla maktspråk åter sänder kalla kårar genom den västliga världens demokratier. Den glasnost och perestrojka som karaktäriserade 1980- och 1990-talets Ryssland slutade med installationen av en ny självhärskare, Putin, och en ny typ av nomenklatura som mest av allt liknar en nyrik uppkomlingsaristokrati. Kina har gått en annan väg. Här har det kommunistiska partiet aldrig uppgivit sitt maktmonopol, men lyckats införa ett slags statskapitalism med tydliga marknadsekonomiska drag. Båda dessa samhällen har emellertid behållit sitt främlingskap gentemot västvärldens demokratier och hotar, var och en på sitt sätt, den demokratiska världens hegemoni. Ryssland utövar en militär press på Europa och i synnerhet på sina gamla satellitstater i Östeuropa och Baltikum. Kina översvämmar världen med billiga kopior av västkapitalismens egna produkter, men tillverkade av en underbetald arbetskraft och hotar att utkonkurrera den västliga världens tillverkningsindustri.

Hotet från öster har förvisso inte samma karaktär som det hade under kalla krigets dagar, men det har ändå den likheten att det fortfarande står främmande inför individuella rättigheter och friheter som varit den bärande konstruktionen i västvärldens demokratiska system. Historien upprepar sig inte, men – för att tala med den alltid lika kvicktänkte Mark Twain – det händer att den rimmar.

Idag kan vi iaktta ett sådant historiskt rim när spänningar liknande dem som var kärnan i kalla krigets konfliktmönster går igen i västvärldens förhållande till både Ryssland och Kina. Det förhållandet att de kommunistiska samhällena gjort sig av med sina förstelnade och doktrinära läror har knappast gjort dem mindre främmande och fientliga mot västvärldens demokratiska värden och individuella friheter. Deras fientlighet har bara fått en ny och annorlunda karaktär. I dagens globaliserade ekonomi spelar de efter samma regler som alla andra, och i synnerhet Kina har med sin statskapitalism lyckats skapa sig en världspolitisk nyckelroll såväl politiskt som ekonomiskt. I väst tröstar man sig med att ett närmande och en intensifierad samverkan med dessa i grunden främmande samhällstyper måste leda till att de på sikt kommer att assimileras och dela det hegemoniska västs politiska ideal. Att de i det långa loppet tvingas acceptera västliga värden och ideal och att de efter hand kommer att ge sina folk samma rättigheter som västvärldens folk, steg för steg, tillskansat sig alltsedan franska revolutionen.

För Kuttner framstår denna hållning som ett fromt önsketänkande eller en barnslig fantasi. Han ser snarast det motsatta, att det istället är väst som tar intryck av det kinesiska systemet. Till skillnad från västvärldens ekonomier har Kina en till synes obegränsad tillgång på billig arbetskraft, vars underbetalda arbete skapar oändliga kapitalresurser för den kinesiska staten, resurser som den övriga världen törstar efter och villigt mottar som gudagåvor. Man tycks inte förstå att Kina skaffar sig inflytande och maktpositioner i den västliga kapitalismens högborgar när landet investerar sitt ackumulerade kapital, utan tar emot det som om det vore sakralt välsignat nådemedel.

Det är förvisso sant att Donald Trump har insett att Kina översvämmar den amerikanska marknaden med billiga varor som ofta är kopior av amerikanska produkter men tillverkade med en mikroskopisk kostnad jämfört med sina amerikanska motsvarigheter. Hans politik har sökt begränsa Kinas export till USA genom att lägga tullar och andra handelshinder på kinesiska exportvaror. Men enligt Kuttner är detta otillräckligt. I grund och botten förändras inget i obalansen mellan Kina och USA och inte heller mellan Kina och hela den västliga världen. I en globaliserad ekonomi är handelshot och handelskrig inga verksamma medel. De lindrar inte västvärldens skriande behov av kapital, kapital som finns i Kina. Det behovet kommer att övervinna varje handelsmur som Trump eller någon annan försöker resa i världsekonomin. Dessa hinder leder bara till att Kina gör en eller annan eftergift, så öppnas muren och flödet av kinesiska varor och kinesiskt kapital kan fortsätta som förut.

Trump är affärsman och han söker driva politik efter samma mönster som man gör affärer. Men politik och affärer är inte samma sak. Handeln frågar inte efter värden och ideal, utan efter marknadsandelar och vinster. Trumps politiska svaghet visar sig när han inbillar sig att han kan förhandla fram politiska lösningar med länder som Ryssland och Nordkorea efter samma mönster som man gör upp ett handelsavtal, där båda parter får något och ingen lämnar bordet tomhänt. Men en politisk förhandling är inte en kamp om fördelar. Det är en strid på liv och död mellan djupgående skillnader i kulturella, sociala och religiösa hållningar som tar sig uttryck i starkt skiljaktiga livsmönster. I detta avseende liknar politiken mera krigets än det liknar ekonomins logik. Politiken handlar inte om kvartalsrapporter och kortsiktiga vinster, dess perspektiv är långsiktigt och grundas på historiska erfarenheter och traditioner. Politiken är därför en långt svårare och mer komplicerad överlevnadskonst än att bara hålla sig på benen i de ekonomiska konjunkturernas kastvindar.

Ur Kuttners perspektiv är idealet den politiskt styrda ekonomi som dominerade de flesta av västvärldens samhällen efter 1930-talskrisen och som i USA gick under namnet New Deal och som i Skandinavien genomfördes av socialdemokratiska regeringar och i övriga Europa av kristdemokratiska partier. Denna ekonomi ingrep med hårda medel mot det fria kapitalet, tyglade det med en reglerande lagstiftning, en lagstiftning som garanterade arbetarna och den lägre medelklassen både drägliga arbetsförhållanden och rimlig levnadsstandard. Denna ordning bestod och utvecklades ytterligare under de första efterkrigsdecennierna, men bröts under 1970-talet. Det som, enligt Kuttner, orsakade dess fall var dels oljeprischocken, dels liberaliseringen av finanskapitalets rörelsefrihet. Kuttner argumenterar väl för sin tes, men jag har ändå svårt för att svälja att globaliseringen är den stora syndabocken i den västliga världens försvagning.

På sätt och vis har världsekonomin varit globaliserad sedan medeltiden. När de europeiska staterna i desperation sökte förverkliga en merkantilistisk politik under 1600- och 1700-talet, genom att gynna den egna exporten och förhindra all import av konkurrerande staters produkter, led den obönhörligen till skeppsbrott. Den politiken havererade på grund av att den inte kunde förenas med behovet av ekonomisk rörelsefrihet. Merkantalism är som system en logisk självmotsägelse. Om alla stater upphör att importera, kan heller ingen exportera och istället för att skapa en positiv handelsbalans som var tanken undergräver den all handel och ersätter den med kaos och organiserad smuggling. Systemet avlöstes följaktligen av den frihandel som sedan dess har varit starkt bidragande till västvärldens välstånd och ekonomiska expansion.

Den modell för återhämtning som Kuttner förespråkar är faktiskt en modern typ av merkantilism, med höga skyddstullar kompletterad med en reglerad marknadsekonomi av den typ som fanns under New Deal och de första efterkrigsdecennierna. Jag har svårt att se hur en begränsning av globaliseringen och frihandeln skall kunna rädda den västliga världen undan de maktförskjutningar som har skett efter kalla krigets slut. Dessa har nämligen inte bara sin grund i ekonomiska förändringar. Deras orsak är i första hand en förändring i den västliga världens syn på politik och de grundläggande politiska hållningar som den hävdade under kalla krigets kamp mot kommunismens totalitära samhällsmodell.

Kalla kriget handlade inte bara om de spänningar som skapades av konflikten mellan kapitalismen och demokratin i väst å ena sidan och den totalitära planekonomin i öst å andra sidan, även om denna konflikt spetsade till kampen mellan de båda blocken. Under kalla krigets politiska konflikter låg också en mera djupgående kulturell olikhet mellan de block som stod mot varandra. Kipling hade rätt i sin aforism: ”Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två.” Han förstod att världen är fundamentalt kluven i två vitt skilda livshållningar och världsåskådningar, som tar sig uttryck i olika sätt att forma både politiska och sociala relationer.

Under den östliga kommunismen låg en syn på elit och massa, där den breda massan obetingat var satt att tjäna och eliten lika obetingat att härska. Så var det i Ryssland under tsarismen och i Kina under kejsarväldet och i grunden ändrade kommunismen ingenting i denna syn på livet och på samhället. Idag när dessa samhällen har kastat av sig både det koloniala och större delen av det kommunistiska oket har man återvänt till den ursprungliga samhällsordning som alltid har präglat dessa samhällen. Denna ordning passar väl med den snabba globaliseringen eftersom den billiga arbetskraften i dessa samhällen kan hopa kolossala kapitalresurser i de härskande eliternas händer. Rovdriften på arbetskraften känner inga gränser och uppkomsten av en självständig och frimodig arbetar- och medelklass, som enligt västliga förhoppningar skulle kräva sociala, ekonomiska och politiska rättigheter går oändlig långsamt och möts av en statsmakt vars våldsresurser och självhärskarfasoner är nedärvda sedan århundraden.

Under kalla kriget mötte väst kommunismen med en socialt och ekonomiskt progressiv politik, en politik som siktade till att skapa en välmående arbetarklass och en välbeställd medelklass för att blockera kommunistiska framgångar i den marknadsorienterade världen. Resultatet blev ett slags social blandekonomi och segern över kommunismen säkrades genom att den västliga marknadsekonomin lyckades med att förse sina samhällen med billiga konsumtionsvaror av hög kvalitet. Efter segern i kalla kriget ägnades ingen eller mycket litet av eftertanke åt hur västvärlden förmått att stå emot kommunismens och planekonomins frestande löften. På den punkten har Kuttner otvivelaktigt rätt. Omedelbart efter krigsslutet fanns en påtaglig rädsla i hela den västliga världen för att man skulle sakna kraften och resurserna att avvisa kommunismens ihåliga men frestande locktoner. I stora delar av Europa stod en nationellt förankrad kommunism mycket stark.

Det gällde inte bara i det Östeuropa som hade befriats av röda armén och som med eller mot sin vilja inkorporerades i Sovjetimperiet. I Frankrike, Italien och Grekland var de kommunistiska partierna stora och väl organiserade. Den fara som de nationellt förankrade kommunistpartierna tillsammans med trycket från Sovjetunionen utgjorde var en viktig drivkraft bakom den militära västliga alliansen, och samma hot svetsade också politiskt samman staterna i väst mot kommunismen. Den mobilisering som skedde i väst var inte bara en militär samordning och en militärstrategisk beredskap. Den framtvingade också i lika hög grad en form av politisk styrning av marknad och kapitalistisk frihet, som gjorde det västliga ekonomiska systemet bättre skickat än den kommunistiska planekonomin när det gällde att skänka den egna befolkningen en dräglig tillvaro och en trygg utkomst.

Kuttner lovprisar denna ordning och sörjer dess undergång. Han lägger skulden för dess haveri enbart på ekonomiska faktorer, i synnerhet på finanskapitalets ökade makt och rörelsefrihet. Delvis kan han ha rätt i sin kritik av den ekonomiska utvecklingen, men han ser inte konsekvenserna av det hastiga fiendebortfallet för såväl den politiska som den ekonomiska utvecklingen i västvärldens samhällen. Plötsligt tyckte man sig ensam vara herre på täppan och inledde en både militär och politisk nedrustning. I en värld utan fiender var varje kostsam beredskap överflödig.

Därför överraskades man av de konflikter av kulturell och religiös karaktär som plötsligt yttrade sig i organiserad terrorism och i en invasionsliknande ström av invandring från en bortglömd och missgynnad värld, plågad av fattigdom och inhemskt förtryck. Denna invandring av kulturellt och religiöst annorlunda människoskaror tog de västliga samhällena på sängen, skapade nya och tidigare okända motsättningsmönster och belastade länderna ekonomiskt och kom därigenom att underblåsa den aggressiva nationalism som var i vardande i både Europa och USA. Den nya nationalismen blev en svår nöt att knäcka, helt enkelt eftersom den tycktes stå i strid med de i väst så omhuldade mänskliga rättigheterna.

Därför stod man till en början handfallen inför den flodvåg som sköljde över västvärldens samhällen och skapade nya och djupa kulturella konflikter. När den västliga världen dessutom drabbades av en svår ekonomisk kris fanns heller inga resurser för att ta emot och integrera invandringen, varför den aggressiva nationalismen fick ytterligare vind i ryggen. Kuttner tangerar i och för sig dessa problemställningar, men lägger inte någon särskild vikt vid dem. I avslutningen av boken diskuterar han möjligheten av att kunna återupprätta den politiskt styrda kapitalism som han menar gick under på 1970-talet. Här havererar hans analys just på grund av att han inte intresserar sig tillräckligt för de nya nationella rörelser som idag dominerar och problematiserar den politiska scenen i snart sagt alla västliga samhällen.

Han betonar alltför litet den politiska grunden till den konservativa och nationella populism som vi dagligen ser växa i styrka och alltför mycket hoppet om en progressiv populism som skulle kunna skapa ännu en ”New Deal”. För min del tror jag att det är ett önsketänkande, en ljuv dröm utan verklighetsförankring. Trots denna svaghet vill jag starkt rekommendera boken. Den behandlar den civiliserade världens framtid och överlevnad. Framställningen är inte sällan en stark tobak som får läsaren att vakna till. Den har förvisso sina brister, men är i sitt perspektiv, sin argumentering och i sin välinformerade analys av västvärldens ekonomiska försvagning och politiska handfallenhet stundtals briljant och väl värd att begrunda.