En agitators bekännelser

Alltför många vill göra politiken endimensionell: ”Allt handlar bara om makt.” Eller motsatsen: ”Människor ger sig in i politiken för att de vill göra gott.”

Politiska biografier påminner om de skiftande motiven, om de interna striderna, om vänskapen, om kompromisserna, om splittring när det inte längre går att kompromissa, om samveten och högmod, om partikulturer, om idéer, om tidens rådande normer och ideal, om den allt avgörande synen på motståndaren.

Jag tänker alltid att jag borde läsa fler politiska biografier. Nu har jag i alla fall läst en.

Gunnela Björk har skrivit den fylliga Kata Dalström. Agitatorn som gick sin egen väg, om Kata Dalström (1858–1923). Hon var en egensinnig sjubarnsmor, uppväxt på herrgårdar och bruk, gift med en konservativ ingenjör, blir radikal, blir socialdemokrat, far land och rike runt, folkbildar och mobiliserar arbetare till fack och parti. När det socialdemokratiska partiet splittras 1917 blir hon kommunist, varefter det så småningom går upp för henne att vänskapen med bolsjevikerna i Moskva i praktiken medför krav på total lydnad. Ledsen och desillusionerad dör hon, bara ett par år efter att det mest centrala i hennes livslånga politiska strävan – allmän och lika rösträtt – förverkligats.

Det är en fascinerande historia. Gunnela Björk tecknar bilden av en sammansatt person som drivs av lika delar egoism och altruism, som möter människor oavsett klass som jämlikar men försummar sina egna barn, en kvinna med ett blixtrande intellekt, men vars politiska kompass plötsligt slutar fungera. Genom berättelsen om Kata Dalström lyckas Gunnela Björk gestalta den pionjäranda som rådde inom den tidiga arbetarrörelsen, törsten efter politisk jämlikhet och längtan efter att avhjälpa den iögonfallande misären.

Det är också en frustrerande bok. De händelser som utgör framväxten av den svenska demokratin beskrivs kortfattat och distanserat. Socialdemokraternas parlamentariska arbete nämns knappt. Frustrerande – men samtidigt kongenialt. För boken handlar inte om Hjalmar Branting, utan om Kata Dalström; trots hennes stora inflytande i partiet fick hon själv bara betrakta makten på avstånd. Hon hade inte ens rösträtt, än mindre möjlighet att bli riksdagsledamot. Det är faktiskt detta som är bokens främsta förtjänst, att förstoringsglaset får stanna över Dalström och hennes del i förändringen av Sverige.