En försoffad generation

På ena sidan spegeln satt den blivande terapeuten med sina klienter, och på andra sidan följde kurskamraterna och handledaren samtalet. Via datorer kunde handledaren förse studenten med råd och anvisningar i realtid.

Ett fall rörde ett gift par som hade börjat gräla allt mer sedan deras förs­ta barn hade fötts. Båda ansåg att den andra gjorde för litet i hemmet och borde ta mer ansvar. Det framgick också att maken några år tidigare hade varit otrogen med en kollega. Handledaren rekommenderade studenten att fokusera terapin på just denna obehagliga episod.

Under gruppdiskussionen efteråt frågade jag om detta fokus på gamla synder verkligen var klokt. Riskerade det inte att spä på osämjan mellan parterna och föra dem närmare skilsmässans brant?

”Föräldrars och terapeuters extrema lyhördhet går ofta ut över barnen, som ständigt uppmanas att reflektera över sina egna känslolägen.”

”Sådan makt har vi inte över våra klienters liv”, förklarade handledaren med ett pompöst leende. Samma handledare bredde gärna ut sig om psykoterapins helande potential. Men att terapeuter kunde ställa till det för folk var tydligen otänkbart.

Min handledare pratade förstås strunt. Psykoterapeuter har i själva verket långtgående möjligheter att tillfoga sina klienter skada. För den som tvivlar på detta kan jag varmt rekommendera Wall Street Journal-skribenten Abigail Shriers nya bok Bad Therapy. Why the Kids Aren’t Growing Up. Hennes förra bok, Irreversible Damage. The Transgender Craze Seducing Our Daughters var en skoningslös kritik av transrörelsen. Shrier beskrev tonåringars könsdysfori som en ”social smitta” bland ”depressiva (och mestadels vita) flickor som under föregående decennier hade fallit offer för anorexi, bulimi eller multipla personlighetsstörningar”. Boken blev en bästsäljare, men väckte så starka reaktioner i USA att den drogs in av flera bokhandlar. I sin senaste bok anklagar Shrier psykoterapeuter för att förvandla friska barn och ungdomar till bräckliga och hjälplösa narcissister.

För en svensk läsare kan författarens tes förefalla en smula långsökt. I Sverige hänvisas ungdomar med lindriga psykiska besvär på sin höjd till skolkuratorn och erbjuds ett par stödsamtal. Men i USA ser läget annorlunda ut. Barn- och ungdomsterapeuterna är betydligt fler, och den övre medelklass som författaren själv tillhör har råd att betala för dem. Att sätta sin ängsliga eller uppkäftiga elva­åring i psykoanalys betraktas där inte som märkvärdigt. Bland fint folk i storstäder som New York eller Los Angeles tycks det tvärtom nästan vara obligatoriskt.

Den pediatriska psykiatrins övriga tentakler fortsätter att treva efter de barn som undkommer terapeuterna. I sin bok Bad Therapy beskriver Abigail Shrier en stor konferens i Kalifornien där skolledare från hela landet uppmuntrades att regelbundet hålla uppsikt över sina elever för att uppdaga allt från självmordstankar till könsdysfori. Hela personalstyrkan – från gympaläraren till vaktmästaren – uppmanades att anamma ett psykoterapeutiskt arbetssätt och ”checka in med” barnen angående deras mående. Minsta tecken på ängslan eller deppighet skulle uppmärksammas och rapporteras. Ingenting fick lämnas åt slumpen.

En nyckelfigur i dessa sammanhang är den holländske psykiatern Bessel van der Kolk. Under 1980-talet lanserade van der Kolk en teori om att psykiska trauman hos barn lagras i kroppens vävnader, och där ger upphov till allsköns krämpor senare i livet. van der Kolk drev också ivrigt tesen att undertryckta trauman från barndomen kan upptäckas med hjälp av psykoterapi. Han bär därmed indirekt skulden för flera felaktiga domar under 1990-talet, då oskyldiga pappor dömdes för att ha förgripit sig på sina barn. Trots sin roll i detta beklagliga kapitel i amerikansk rättshistoria betraktas Bessel van der Kolk som en gudom av många psykiatrer. Från mina år i USA minns jag en kollega som alltid såg till att lägga ett exemplar av van der Kolks bästsäljare The Body Keeps the Score på sina patienters nattygsbord, som biblar på hotellrum.

Föräldrars och terapeuters extrema lyhördhet går ofta ut över barnen, som ständigt uppmanas att reflektera över sina egna känslolägen. Detta är, som Abigail Shrier förklarar i sin bok, en riktigt dålig idé. Kännetecknande för neurotiska människor är att de hela tiden ”känner efter” hur de mår. Mitt egna råd till sådana personer är att istället försöka hitta någon meningsfull sysselsättning som kan dis­trahera dem från deras grubblerier. Många av de föräldrar som Shrier beskriver vet nog innerst inne att de gör saker värre för sina barn, men kan inte låta bli att förpesta deras liv med sina egna neuroser.

Psykoterapi kan vara mycket värdefullt, och rentav rädda liv. Men behandlingen är också behäftad med risker, särskilt när den riktas mot barn och ungdomar. Vissa klienter blir med tiden beroen­de av sina terapeuter, och räds att fatta viktiga beslut utan deras medverkan. I värsta fall kan terapin öka avståndet mellan klienten och anhöriga. I Bad Therapy beskriver Abigail Shrier fall där unga människor har sagt upp bekantskapen med sina föräldrar efter att deras terapeuter har pekat ut dessa som ”känslomässigt kränkande”. Om allt elände kan härledas till barndomen så måste det ju vara mammas och pappas fel.

En annan stor fara med psykoterapi är att det kan uppmuntra självupptagna människor att bli ännu mer självupptagna. Sådana effekter är särskilt vanliga vid långvarig psykoanalys eller psykodynamisk terapi. Under min utbildning till terapeut mötte jag klienter som hade genomgått sådan terapi i många år, ibland flera gånger i veckan. Vissa av dem hade utvecklat ett konstlat och dramatiskt sätt att prata, som om de deltog i en filminspelning eller en intervju på tv. De kunde mala på om sig själva i timmar, utan att någonsin slås av tanken att de tråkade ut sina åhörare. Min freudianskt sinnade handledare insisterade att klienterna ”gjorde framsteg”, men i mina ögon underblåste vi bara de narcissistiska tendenser som låg till grund för deras problem att hantera vardagen.

Abigail Shriers skräckhistorier om efterhängsna och manipulativa vårdgivare är nog så fascinerande, men inte nödvändigtvis relevanta för oss svenskar. Författaren beskriver terapeuter som ”klamrar sig fast” vid välmående klienter, snarare än att avsluta behandlingen. I privata vårdsystem som det amerikanska är detta en uppenbar risk. Här i Sverige ligger ansvaret för terapeutiska insatser dock främst hos offentligt anställda kuratorer och psykologer, vars remisskorgar ständigt svämmar över. De har varken tid eller lust att dra ut på vårdkontakter och göra sig oumbärliga för sina klienter.

Abigail Shrier är knappast först med att oroa sig över dagens ungdom och dess bräcklighet. Psykologerna Jonathan Haidt och Jordan Peterson har båda skrivit utförligt om ämnet. Haidt pekar på socia­la medier och smartmobiler som orsaker till psykisk ohälsa. Peterson betraktar woke-ideologi som en viktig faktor i sammanhanget. Men det är alltid svårt att säga vad som är höna och vad som är ägg. Kom den psykiska ohälsan med woke-ideologin, eller tvärtom? Mår amerikanska ungdomar dåligt för att deras föräldrar och lärare daltar med dem? Eller är daltandet en reaktion på ungdomarnas dåliga mående?

Kanske går människosläktet igenom något slags evolutionär förändring, som ligger bakom dessa, men även andra fenomen. Ingen har exempelvis kunnat förklara varför västerländska mäns testoste­ron­nivåer har sjunkit markant sedan 1980-talet. Unga människors ointresse för sexuellt umgänge är också något av ett mysterium. De tendenser som Abigail Shrier beskriver i sin bok går längre tillbaka än Facebook, Iphone och intersektionell genuspedagogik. Kanske är Moder Natur i färd med att spela oss ett jättelikt spratt, vars omfattning vi ännu inte förmår överblicka.

Abigail Shrier kan omöjligen reda ut dessa dunkla samband, vilket inte heller är syftet med hennes bok. Bad Therapy duger gott som en insiktsfull och underhållande exposé över den pediatriska psykoterapins mörka sida, åtminstone i USA. Hennes budskap – att psykoterapi kan vara beroende­framkallande och bör konsumeras med måtta – gäller nog för såväl barn som för vuxna. Woody Allen har gått i psykoanalys i hela sitt liv, men verkar lika neurotisk idag som för 50 år sedan. Hans 1970-talsfilmer var roliga, men regissören är knappast en god förebild för barn och ungdomar.