En glidare kraschlandar

Ändå var det han som kastade ut Storbritannien i politiskt kaos. Bror Duktig skapade brexit. Och nu har han skrivit sina memoarer.

For the Record är en välskriven sak. Boken är rentav fullt läsbar, vilket inte alltid kan sägas om avgångna politikers memoarer. Bara 50 av bokens över 600 sidor behandlar den ödesdigra folkomröstningen om brexit. David Cameron trodde att han skulle kunna vinna. Istället gick inget som han tänkt sig och han stod där på morgonen den 24 juni 2016 och annonserade sin avgång.

Han och hans fru Samantha hade planerat att gå ut tillsammans och lugnt möta världspressen. Under natten hade Storbritannien röstat för att lämna EU. Världen var i hög grad i chock. Samantha Cameron hällde i sig en rejäl gindrink. Det var inte likt henne, klockan var tio över åtta på morgonen. Sedan gick paret ut. Värdigt stod Samantha Cameron bakom sin man David Cameron. Vars politiska karriär nu var över.

”Ångrar han sig? Nej, skriver han. Folkomröstningen var ’rätt sak att göra’.”

David Camerons memoarer bjuder på en hel del av den här typen av anekdoter. Och ska man vara ärlig, är de ju själva anledningen till att läsa den här typen av böcker. De små dråpligheterna bakom världspolitikens kulisser kan bara de med tillträde berätta om. Och de kan bara berätta om dem när de väl har lämnat scenen.

Cameron beskriver till exempel hur Angela Merkel diskret satt och tittade på fotboll på sin laptop under långa EU-sammanträden. Vid ett tillfälle blev hon rentav tillsagd: Europas mäktigaste kvinna hade glömt sätta i sina hörlurar. Och där gick gränsen. Vid ett annat tillfälle tog David Cameron med henne ut på promenad på den engelska landsbygden och lyckades trassla in henne i taggtråd.

I hög grad handlar David Camerons memoarer om en politisk era som tycks vara ljusår bort. Trots att bara ett fåtal år har passerat. David Cameron skriver om sina valsegrar och sin koalition med Liberaldemokraterna. Han skriver om sin långa kamp för att modernisera det brittiska konservativa partiet. Hur svårt det var att få dem att förstå att de borde bli mjukishöger av nymoderat modell. Han skriver om de stora nedskärningar som han gjorde (”större än Margaret Thatchers”) och hur han menar att de var nödvändiga för att få den brittiska ekonomin på fötter igen. Han skriver om svåra utrikespolitiska beslut: Libyen och Syrien.

Idag är det svårt att föreställa sig en brittisk premiärminister fokuserad på något annat än brexit. Och därmed brittisk inrikespolitik.

Lyssnar man på Boris Johnson är David Camerons hela ekonomiska arv också bortblåst – allt som David Cameron sa om ”vikten av stabila statsfinanser”. Boris Johnson tror på att föra en mycket mer aktiv finanspolitik. Även om han i skrivande stund ännu inte har lagt någon budget.

De intressantaste delarna av David Camerons bok är på många sätt de som annars brukar vara de tråkigaste i politikermemoarer: uppväxtskildringen. David Cameron beskriver väl hur det var att växa upp i de övre delarna av det brittiska samhället. Han ger rentav intrycket av att vara något i England så ovanligt som bekväm med sin egen klassbakgrund. Cameron varken slätar över eller ursäktar. Istället får man följa med honom som ung man till Eton, där han går runt i den frackliknande skoluniformen och röker hasch. Till Oxford på 1980-talet, där han öppet berättar om hur mycket han trivdes med det exklusiva universitetslivet. Det är här han radikaliseras: av Thatcheriter och amerikanska neokonservativa.

På den här tiden var David Cameron minsann ingen mjukishöger.

Sedan får Cameron jobb genom familjens kontakter. Han gifter sig med sin stora kärlek, och när han vill bli politiker finns genast en säker valkrets i vackra Oxfordshire tillgänglig. Han bokstavligen glider fram i livet. Allt detta är faktiskt befriande att läsa: privilegierade människor som framställer det som en börda att vara just privilegierad finns det gott om. David Cameron är inte en av dem. Han står för att de fördelar han har haft verkligen också har varit fördelar. Inte någon guldkantad förbannelse som vi egentligen bör tycka synd om honom för.

Sedan händer det värsta tänkbara. David Camerons son Ivan föds med en obotlig sjukdom. Varje dag har barnet mellan 20 och 30 epileptiska anfall. Det pågår i sex år. Tills Ivan dör. ”Och allt blir mörker.”

När For the Record kom ut i Storbritannien skrev tidningen The Guardian en ledare där tidningen anklagade David Cameron för bristande empati. Cameron kunde inte förstå de människor som hade fått sitt liv förstört av ekonomiska nedskärningar eftersom han själv aldrig hade känt annat än ”privilegierad smärta”.

Det blev naturligtvis ett ramaskri. Hur kunde The Guardian skriva så om en man som hade förlorat sitt barn? David Cameron svarade: ”döden erkänner inga privilegier”. Hans skildring av sin sons sjukdom och död är också på många sätt en hyllning till det brittiska offentliga sjukvårdssystemet.

Cameron skriver om hur stolt han var över att ha gett de homosexuella rätt att gifta sig under sin tid som premiärminister. Hur han fyrdubblade antalet kvinnor i den konservativa parlamentsgruppen och rent allmänt tog strid för att modernisera världens äldsta parti. Problemet var att mycket av detta i och med brexit visade sig ha varit förgäves. David Cameron tog exempelvis i med hårdhandskarna mot rasismen i det konservativa partiet. Sedan förlorade han brexitfolkomröstningen mot en kampanj som använde sig av mer främlingsfientlig retorik än vad det moderna Storbritannien hade upplevt på decennier.

David Cameron framstår i For the Record som betydligt mer EU-skeptisk än vad många minns honom som. Han vill å ena sidan gärna framställa sitt ödesdigra beslut att hålla folkomröstning som nödvändigt och därför utanför hans kontroll. EU-frågan behövde lösas i brittisk politik och det var demokratiskt rätt att ge folket makten. Å andra sidan slås man av hur mycket det faktiskt just var Camerons beslut. Hans finansminister och nära vän George Osborne var, till exempel, emot att hålla en folkomröstning. Och dessa två var politiska parhästar av rang.

I For the Record uttrycker David Cameron stor frustration över hur EU behandlade Storbritannien före folkomröstningen. Han erkänner att han rentav funderade på att stödja brexitsidan. Men det gjorde han inte. Istället gick han till historien som mannen som kallade till en folkomröstning övertygad om att förnuftet skulle segra och Storbritannien stanna kvar i EU.

Istället kastade han ut landet i politiskt kaos. Och drog morgonen därpå. Det blev upp till David Camerons efterträdare att hantera problemen.

Ångrar han sig? Nej, skriver han. Folkomröstningen var ”rätt sak att göra”. Oavsett om det nu gick som det sedan gick. Här låter David Cameron som Tony Blair: han sa precis samma sak om Irakkriget.

Även om David Cameron inte ångrar folkomröstningen, ångrar han mycket annat: framförallt att han inte gjorde mer för att vinna. Han är öppen med att han är en politiker som inte alltid är så bra på de känslomässiga aspekterna av politiken. Detta bidrog till att kampanjen mot brexit hela tiden lyfte fram fakta, medan brexitörerna appellerade till människors dunkande brittiska hjärtan.

Samtidigt hade David Cameron vunnit en folkomröstning med rationella argument bara två år tidigare. Han hade gett Skottland möjligheten att rösta om självständighet och kampanjat för att Skottland skulle stanna i Storbritannien med främst ekonomiska argument. Och då vann Cameron. Var det därför så konstigt att han trodde att han skulle kunna göra samma sak med brexit?

Istället blev det alltså den välslipade, genomtänkta pragmatiska mittenpolitikern som släppte in kaoset i den brittiska politiska kroppen. Det finns nog en allmän läxa att lära sig här. Politik är en oförutsägbar sak. Och vi bör alla odla vår ödmjukhet inför dess många tvära kast.