En öppen affär

Kan Frankrike återta sin plats i den europeiska politikens centrum? Kommer det åter igen att bli självklart att vägen till lösningar på gemensamma problem går genom Paris? Förstaplatsen i den europeiska maktpyramiden prenumererar numera Tyskland på. Det förhållandet torde inte ändras inom överskådlig tid. Däremot är det fullt möjligt att tänka sig en comeback för Frankrike som nödvändig partner även i verkligheten, till skillnad från den mer formella roll som Berlins trogna allierade som nationen har idag. Marine Le Pen hade fel när hon utnämnde François Hollande till Berlins guvernör i provinsen Gallien, men något ligger det ändå i den beskrivningen.

Frankrike spelar fortfarande en betydligt större roll inom utrikespolitiken än vad som med självklarhet följer av landets storlek och välstånd. François Hollande har särskilt satsat på att kompensera sina inrikespolitiska misslyckanden genom att driva en aktiv politik i Afrika och Mellanöstern. Interventionerna i Mali och Centralafrikanska republiken har varit kraftfulla och rönt uppskattning både i närområdet och inom det internationella samfundet. Att Frankrike är på plats i Syriens närområde är inte bara en konsekvens av terrordåden i Paris.

Inrikespolitiskt är läget betydligt sämre. Presidenten har fortfarande rekordlåga opinionssiffror. Många, även inom hans eget parti, vill se någon annan som kandidat i presidentvalet 2017. Splittringen på vänstersidan är större än någonsin och kommer att få betydande konsekvenser för valet av kandidater inför den avgörande valomgången. De gröna har lämnat regeringen i protest mot vad de ser som en högervridning av den ekonomiska politiken. Det en gång så mäktiga kommunistpartiet utgör bara en av flera grupperingar till vänster om Socialistpartiet. Många av dessa har förutsättningar att underminera vänsterns chanser att behålla makten på nationell nivå under året som kommer.

Ekonomiskt förblir Frankrike ett land där näringslivet uppvisar mycket framgångsrika företag, samtidigt som de strukturella problemen är betydande och arbetslösheten fortsatt hög. Hollandes inledande vänsterreformer, som ökade de offentliga utgifterna och medförde marginalskatter på 75 procent, förvärrade situationen. Den nye premiärministern Manuel Valls har tillsammans med den numera partilöse finansministern Emmanuel Macron satsat på liberala reformer, av både skatter och olika regelsystem på arbetsmarknaden, som ska ge mer företagande och fler arbetstillfällen. Hittills är resultaten begränsade och protesterna från fackföreningarna, det egna partiet och den övriga vänstern har varit omfattande. Valls har inte kunnat vara lika radikal som premiärminister som han tidigare var som den mest tydlige representanten för den interna oppositionen i regeringspartiet.

Missnöjet med presidenten är ett av skälen till de stora framgångarna för Nationella fronten. Trots att partiet i grunden förblir en extrem rörelse med verklighetsfrämmande krav, lyckas man numera samla stora delar av landets väljare, i första hand dem som upplever att de stora förändringarna av samhället hotar deras välfärd och sätt att leva. Nationella fronten spelar idag samma roll som en gång kommunistpartiet: man samlar förlorarnas proteströrelser trots ett extremt program som ingen riktigt bryr sig om.

Den politiska splittringen kan leda till att även kandidater med relativt svagt stöd kan kvalificera sig för andra omgången i presidentvalet. I dagsläget är Marine Le Pen den enda politiker som kan känna sig någorlunda säker på att komma vidare till finalen. Om borgerligheten går splittrad ur Republikanernas primärval i november och vänstern, liksom 2012, ställer upp med flera kandidater till vänster om Socialistpartiet blir utgången mycket osäker. Slutomgången i presidentvalet kan bli en mycket underlig historia som ytterligare skulle underminera den franska republikens förmåga att driva en kraftfull reformpolitik och återta sin plats på den internationella arenan.

Mot bakgrund av Hollandes allvarliga inrikespolitiska problem och hotet från Nationella fronten, tillsammans med kraven på reformer, är behovet av en trovärdig borgerlig presidentkandidat uppenbart. En kandidat med ett realistiskt och reformfokuserat program som inte bara framstår som en typisk medlem av eliten i Paris. En kandidat som redan innan presidentvalet inleds förmår samla huvuddelen av det borgerliga Frankrike, det vill säga: så borgerligt det nu är i ett land där liberalism inom breda grupper allt som oftast betraktas med stor misstänksamhet.

De två kandidater som idag dominerar scenen är Alain Juppé och Nicolas Sarkozy. Sarkozy är den 2012 avpolletterade presidenten som kommit tillbaka som ordförande för det stora högercenterpartiet Republikanerna, det tidigare UMP. Hans rykte är inte det bästa efter en regeringstid präglad av umgänge med det vackra folket och upprepade korruptionsanklagelser. Regeringsperioden ligger tillräckligt nära i tiden för att många väljare fortfarande ska komma ihåg den kritik som resulterade i valförlusten.

Juppé är landets populäraste politiker, numera i första hand aktiv som borgmästare i Bordeaux i sydväst. Han har en lång karriär inom gaullistpartiet RPR bakom sig, inklusive en dom för korruption under tiden som nära medarbetare till Jacques Chirac i Paris stadshus. Senare har han även varit premiärminister och utrikesminister. I Juppés fall är problemet snarast det omvända: Kommer hans status som allmänt respekterad borgmästare med distans till dagspolitiken att klara en hård och intensiv granskning av journalister och, än viktigare, av konkurrerande partivänner? Nicolas Sarkozy kommer inte att ge sig utan hård och bitter strid.

Alain Juppé är fortfarande mycket känd i Frankrike trots att hans mest aktiva tid på den nationella scenen ligger några år tillbaka i tiden. Utomlands kommer många ihåg honom som en framgångsrik utrikesminister under Nicolas Sarkozy. Den som vill veta mer om den man som mycket väl kan vara Frankrikes president om ett år rekommenderas läsning av Dominique Lormiers nyutkomna Alain Juppé sans masque (AJ utan mask). Det är kanske inte riktigt Uppdrag Granskning på franska, men boken ger en seriös bild av Juppés liv och gärning. Lormier ägnar litet för många rader åt medarbetares entusiastiska beskrivningar av Bordeaux store son, men framställningen förblir ett gott hantverk som tar upp även motgångar och felsteg.

Det första felsteget påminner om en pjäs av Shakespeare. Juppé är på plats när Sarkozy ska hålla tal till medarbetarna efter valförlusten i maj 2012. Den avgående presidenten tänker göra som Nixon efter förlusten i det kaliforniska guvernörsvalet 1962 – han vill sätta punkt för sitt engagemang i fransk politik. Juppé ger honom rådet att inte vara så kategorisk. Sarkozy vet ju inte hur han kommer att se på saken efter något års eftertanke. Han lyder det goda rådet och utgör idag det största hindret för Juppés chanser att nå nationens högsta ämbete. Efter att ha passerat 70-årsstrecket lär han inte få en andra chans.

Juppé börjar sin karriär som briljant student i en liten stad utanför Bordeaux. Litteraturen och antikens Grekland blir hans stora passioner och har så förblivit. Författaren tycks ha ansträngt sig för att få med några inslag som framställer honom som ett mer ”normalt” barn. Faderns bakgrund inom motståndsrörelsen leder honom in i gaullistpartiet och politiken. Framgångarna blir till en början störst som politisk tjänsteman. Hans insatser i Paris uppskattas, men valkampanjerna i Bordeauxregionen präglas av distansen till vardagsslitet och de lokala frågor som engagerar väljarna. När Chirac deltar i en av kampanjerna blir skillnaden tydlig. Partiledaren från Paris finner sig väl till rätta bland väljare och lokala partifunktionärer, men kandidaten själv förblir en främmande fågel.

Karriären går bättre i partiapparaten i Paris, som nära medarbetare till Jacques Chirac. Juppé blir tidigt mycket lojal – en inställning som har hållit i sig genom åren. Detta trots ett antal tillfällen då Chirac svek tydliga löften om poster och makt. Juppés första fru konstaterar att lojaliteten ibland passerade gränsen för det pinsamma. Den framstår också som stark i ljuset av hur flexibel den politik varit som Chirac representerat. Från att RPR 1977 delvis lanserades som ett socialdemokratiskt projekt till att i valet 1988 närmast vara ett systerparti till Thatchers Tories och Reagans Republikaner.

Vändningen blir den personliga satsningen i Paris 18:e arrondissement. Där förstår Juppé hur systemet fungerar och lär sig varje detalj i de frågor som avgör lokala val. Han blir en engagerad lokal företrädare för majoriteten som, trots att området är ett av partiets sämre distrikt, vinner invånarnas förtroende och respekt.

Parallellt med arbetet i den egna valkretsen får Juppé en alltmer central roll i Chiracs och RPR:s partiapparat i huvudstaden. Efter nederlaget mot Valéry Giscard d’Estaing 1974 blir Paris Chiracs politiska bas och skyltfönster för att prova och visa upp nya idéer. Till slut kontrollerar RPR samtliga arrondissement, trots att Mitterrand delade upp staden i så många delar att detta skulle bli praktiskt omöjligt. Juppé är spindeln i nätet och bär ett stort ansvar, speciellt under de perioder när Chirac även har tunga uppdrag på nationell nivå. Baksidan av detta förtroende är den senare dom för korruption som tvingar Juppé att under en tid på 2000-talet helt lämna politiken. RPR anklagas för att ha använt stadens pengar för att betala funktionärer som bara arbetade för partiet. Juppés försvar gick ut på att han under flera år visserligen även var generalsekreterare i RPR, men att han omöjligen kunde kontrollera var medarbetarna förlade sin arbetstid. Ett försvar som de flesta hade svårt att acceptera, samtidigt som det var uppenbart att Juppé fick ta på sig en skuld som rimligen borde ha delats med andra. En del av den tid han tvingades hålla sig borta från fransk politik tillbringade Juppé i akademisk exil i Québec, och det är under denna period som hans ekologiska engagemang väcks.

Juppé var dessutom premiärminister under Chirac på 1990-talet. Tiden präglades av ekonomisk kris och starka motsättningar. En tung uppgift var att medla mellan presidenten och finansministern Balladur. Beslutet att utlysa nyval 1997 trots en förkrossande borgerlig majoritet i nationalförsamlingen döms ofta ut som obegripligt. Lormiers uppfattning är att regeringen behövde ett nytt mandat för att orka driva krispolitiken vidare. Alain Juppé var respekterad men också landets mest avskydda politiker. Dessutom var i princip samtliga ledande politiker på majoritetssidan överens om beslutet och ingen trodde att man riskerade en valförlust.

Både som premiärminister och som Europa- och utrikesminister under Sarkozy fick Juppé möjlighet att driva sin EU-vänliga politik. Det är en av de tydligare linjerna i hans program. Juppé ser Bryssel som en positiv kraft och är öppen för ett ännu närmare samarbete. Han hade svårt för Chiracs EU-kritiska rådgivare men var samtidigt angelägen om en öppen debatt inom partiet. Denna fråga kan bli ett problem inför presidentvalskampanjen. Dagens franska opinion är en annan, inte minst inom det egna partiet. Sarkozy har lagt om sin retorik radikalt även om de praktiska konsekvenserna säkert inte skulle bli lika radikala om han skulle komma tillbaka till Élyséepalatset. Att Juppé dessutom har den lika omstridde som stridbare EU-anhängaren François Bayrou från det lilla mittenpartiet Modem vid sin sida är inte nödvändigtvis en fördel. Det ekologiska uppvaknandet i Kanada kan säkert bli ett plus i presidentvalet, men frågan är hur effektivt detta är i kampen om partikamraternas primärvalsröster.

Inom andra delar av utrikespolitiken vann Juppé stor respekt för sitt engagemang och sin kompetens. Han framhåller själv Frankrikes pådrivande roll i Bosnienkrigets avslutning och i Rwanda. Paris har fått mycket kritik för sitt agerande före och under massmordet, men Juppé hävdar bestämt att Frankrike gjorde vad man kunde för att minska omfattningen av katastrofen. Även Rwanda kan bli ett problem den dag Juppé hamnar i politikens centrum igen. Frågan kommer knappast att användas av de konkurrerande partikamraterna i primärvalet, men väl i ett senare skede. Juppés förespråkande av ett förbud mot kärnvapen kan bli ett problem både på grund av att det är föga realistiskt och att just kärnvapen är en känslig fråga i Frankrike.

Chirac hade Paris som skyltfönster. Juppé har Bordeaux. Han valdes som efterträdare till Jacques Chaban-Delmas, som under ett helt liv har förenat en aktiv roll på den nationella scenen, bland annat som talman i nationalförsamlingen, med att vara stadens symbol och självklare ledare. Juppé tar över, förvisso med starkt lokalt stöd, istället för den mer eller mindre redan utsedde efterträdaren. Den processen är inte bara vacker att skåda. Juppé visar tydligt att han kan behärska maktens instrument, men också att han är villig att tvinga andra att betala priset för sin egen framgång. Än mer tveksamt framstår beslutet att framtvinga ett nyval till borgmästarposten efter att tiden i politisk exil var över. Så farligt var det nog inte egentligen att leva i en bekvämt anonym tillvaro i Québec och undervisa på ett av stadens universitet. Många kritiserade beslutet, särskilt som den tillfällige ersättaren gjort en utmärkt insats.

Det har förvisso även Juppé. Bordeaux är idag en framgångsrik stad med en helt annan infrastruktur än när Juppé tog över rodret. Utbildningsväsendet har rustats upp, liksom hamnen och kulturlivet. Borgmästarens ovanligt goda kontakter i Paris har självfallet underlättat arbetet. Det faktum att mycket tid har ägnats åt den nationella politiken har för det mesta tolkats till Juppés fördel. Invånarna är vana vid att ha en ledande politiker i stadshuset och ser kontakterna i Paris som en tillgång.

För den som hyser en hälsosam skepsis mot franska borgerliga politikers vilja att driva borgerlig politik kan noteras att Juppé efter en resa till USA ”slutgiltigt övertygades om marknadsekonomins fördelar”. Formuleringen säger en hel del om hur stark statens ställning länge varit i Frankrike.

Juppés huvudmotståndare är alltså Republikanernas ordförande Nicolas Sarkozy. Han började året med att ge ut en ”förlåt-mig”-bok med titeln La France pour la vie. Den som tar sig an den tidigare presidentens skrift blir antagligen förvånad över hur begränsad den del av texten som handlar om att ångra sig faktiskt är. Visst, Sarkozy konstaterar att det var dumt att inte ha en mer ödmjuk attityd, att ge intryck av att mest umgås med de allra rikaste i landet och att ibland agera på ett sätt som mest påminde om en Duracellkanin. Väldigt raskt går han dock över till att förklara varför det som uppfattades som negativt egentligen var både rätt och riktigt.

Redan på segerkvällen i maj 2007 började pressen få material för att framställa den nyvalde presidenten som en del av eliten i huvudstaden. Middagen på en av de finare restaurangerna på Champs-Élysées var dock förlagd dit för att det var praktiskt, Sarkozy skulle tala både för valarbetarna och folket på arenor i närheten. Restaurangen var inte en av de allra dyraste och Sarkozy var bara där i någon timme. I medierna började det ändå helt fel.

Resan med lyxbåten som ägdes av en stenrik vän blev också en medial katastrof. Sarkozy konstaterar att det var ett desperat försök att rädda ett kollapsande äktenskap. Resan blev en mardröm och äktenskapet gick inte att reparera. Han noterar att han och Ségolène Royal hade en sak gemensam när de genomförde sina debatter i valkampanjen 2007: de levde båda i familjer i sönderfall.

Den ständiga aktiviteten beskriver Sarkozy som ett uttryck för hans vilja att verkligen göra skillnad och leva upp till det ansvar han fått av väljarna. Han skriver mindre om hur hopplös uppgiften som minister ofta blir i ett sådant system. Ansvaret centraliseras, ständig osäkerhet sprids och de områden som inte får del av presidentens entusiastiska intresse riskerar att handlingsförlamas. Sarkozy medger att det hade varit klokare att kraftsamla på ett antal initiativ och verkligen försäkra sig om framgång inom dessa områden. Det hade dessutom gjort det betydligt lättare för presidentens medarbetare att sprida en tydlig bild av administrationens mål och resultat i media.

Ännu en sak som han inte alls ångrar är det faktum att han utnämnde ministrar från andra partier än de som ingick i den egna majoriteten. Det blev inte alltid så lyckat och skapade stor irritation i de egna leden. En ledamot från RPR sa skämtsamt att det kanske vore en god idé att åtminstone utnämna någon minister som även tidigare hade stött presidenten. Sarkozy betonar att öppningen mot andra partier var ett viktigt projekt för honom personligen, som ett led i försöket att ena landet och ge utrymme för fler idéer och perspektiv.

Vad gäller de juridiska tvisterna betonar författaren att han aldrig fällts i domstol. Det är korrekt, men innebär inte per automatik att det inte är problematiskt. En ytterligare process pågår gällande finansieringen av valkampanjen 2012. Däremot är det ett bra argument att Libyen borde ha försökt skada honom i samband med interventionen i landet om Sarkozy verkligen tagit emot stora summor från Khadaffi.

Sarkozy lanserar ett politiskt program som påminner om det som han vann valet på 2007. Problemet är att han misslyckades med att driva igenom många av de förslag som kunde ha minskat landets strukturella problem inom inte minst arbetsmarknaden. Han förklarar delvis detta med krisen i Europas ekonomi. Både en del angelägna reformer och besparingsarbetet fick vänta på lösandet av de akuta problemen. Här har Sarkozy förvisso en viktig poäng. Han har också fått goda recensioner för sin del i samarbetet under krisåren. Sarkozy trycker också på vikten av enighet inom borgerligheten och låter tämligen liberal i sina formuleringar. Samtidigt kritiserar han invandringspolitiken hårt och markerar ett mer aktivt försvar av Frankrikes intressen inom EU. Frontens väljare ska inte fördömas, men de ska erbjudas ett tydligt alternativ. Den politiska korrektheten får inte styra debatten.

Den som vill veta mer om den tidigare historien bör när det gäller både Sarkozy och Juppé söka sig till litteraturen om Chirac och gaullistpartiet RPR. En av de bästa nyare källorna är Franz-Olivier Giesberts tegelstenslika Chirac. Une vie. Giesberthar följt den tidigare partigrundaren och presidenten nära under många år. Han konstaterar bland annat att Chirac alltid varit en rastlös själ. Hans smak för makt formades under tiden som officer under kriget i Algeriet i slutet av 1950-talet. Hans vidare karriär via elitskolan ENA ledde raskt mot toppen. Ideologiskt var han länge snarast socialist och hade problem både med att få visum till USA och med att ta examen vid kavalleriets officersskola efter att ha skrivit på ett kommunistiskt fredsupprop, den så kallade Stockholmsappellen.

Tids nog anslöt han sig dock till gaulliströrelsen och bidrog till att vidmakthålla det enda parti vars organisation kunde konkurrera med kommunistpartiets. Motståndarna inom borgerligheten kallade ibland RPR:s väldisciplinerade skaror nedlåtande för ”munksoldater”. De mer liberala partierna karakteriserades av svag organisation, växlande allianser och starkt fokus på individuella ledare. De hade svårt att konkurrera med RPR:s professionella apparat. Juppé och Sarkozy var viktiga aktörer inom denna partistruktur. De gjorde det möjligt för Chirac att med stor kraft över tid driva ofta inbördes oförenliga politiska idéer. Det faktum att familjens första adress i Paris var 10, rue Frédéric-Bastiat gjorde inget större intryck. För Chirac var det makten och handlingen som var det centrala, den ideologiska överbyggnaden var mindre intressant. Flexibilitet är definitivt något medlemmarna lärde sig inom RPR, liksom vikten av lojalitet och värdet av att hålla ordning i organisationen.

Vem har då störst chans att klara sig igenom ekluten under Republikanernas primärval i november? Med reservation för den osäkra effekten av Juppés möte med den hårda verkligheten efter ett antal år som respekterad ledare för en stad med gott rykte, på hälsosamt avstånd från intrigerna och maktkampen i Paris, har nog ändå Bordeaux’ borgmästare ett bra utgångsläge. Även om flera av Sarkozys förklaringar till de egna felstegen är rimliga lär de inte i grunden ändra bilden av honom. Frågan är om Frankrike orkar med fem år till med Nicolas Sarkozy?

Det som alltid talar till Sarkozys förmån är hans imponerande energi och förmåga att omvandla den politiska verkligheten. Efter valförlusten 2012 räknade många ut honom. Trots detta och väldigt dåliga odds är han idag åter igen ledare för landets starkaste politiska rörelse. De tidigare partiledarna Copé och Fillon lyckades förvisso ställa till med ett osannolikt spektakel när det skulle väljas partiledare för dåvarande UMP men det var inte självklart att svaret på partiets nöd skulle vara Sarkozy.

Duellen mellan Juppé och Sarkozy kan bli extra intressant just eftersom deras utgångspunkter är så olika. Huvudargumenten för Juppé är idag avståndet till intrigernas Paris och det faktum att han inte är Sarkozy. För Sarkozy är det förmågan att kontrollera just det spelet och rå politisk styrka som ska förmå fransmännen att än en gång ge makten till en son till en ungersk invandrare. Frågan är om den kloke och sansade Alain Juppé kommer att klara av konfrontationen med Sarkozy på hans hemmaplan, i partiets primärval. För honom är presidentvalet sedan det mindre problemet.