Expedition Antarktis

Sverige har ju som bekant en del celebriteter inom polarforskningen, kanske främst Andrée med sin tragiska ballongfärd över nordpolen och finlandssvensken Nordenskiöld som både fann och genomseglade den beryktade Nordostpassagen mellan Atlanten och Stilla havet, den som idag ligger ovanligt öppen till följd av den globala uppvärmningen men som då var närmast mytisk. Valter Schytt deltog i en av efterkrigstidens kamratliga, internationellt sinnade expeditioner, där Sverige, Norge och Storbritannien 1949 gick samman för att ”med främst geofysiska metoder vinna ökad kunskap om isen, atmosfären och de blottade partierna av den fasta jordskorpan”. Schytt blev chefsglaciolog med 1 000 kronor i månaden och fri tobak, men utan rätt att själv göra anspråk på några landområden (jo, det stod faktiskt så i kontraktet).

Undergång och sydpolsvidder har alltid hört ihop: Antarktis är en kontinent lika vit som döden och övermodet, lika stilla som en kyrkogård efter atomvintern. När nittonhundratalets piprökande polarfararpoeter försvann tog klimatforskarna över, och de predikar ett lika illavarslande budskap. Antarktis är idag högintressant för studier i global uppvärmning. Shelfisforskning har fått ett uppsving sedan man insett att shelfisens smältning skulle leda till att havsytan höjdes med flera meter, med påföljande globala katastrofscenarier. Anna Schytts vetenskapliga bakgrund (hon är bland annat chef på SVT:s vetenskapsredaktion) gör henne väl lämpad att skissa en historik över Antarktis från klimatsynpunkt. Hon berättar pedagogiskt om forna tiders koldioxidforskning och upptäckten av växthusgaser, samt de olika teorierna man på 1800-talet hade om jordens klimat. Detta blandas med ett generöst bildmaterial från polarregionerna. Det finns ett oerhört sug i de där svartvita 1900-talsfotografier av Antarktis: de sirligt bräckliga skeppen mot en fond av isberg, vita barriärer, bländande sprickor; de lekfulla slädhundarna; de skäggiga, leende nordmännen i sina skogshuggarskjortor.

Med känsla för is är en ganska klassisk expeditionsberättelse, full av sådant man vill ha i en sådan: utrustningslistor, fysiska umbäranden, kamratskap och upptäckter, arbete och fritid i norsklägret Maudheim. Men genren är svår, eftersom föregångarna är så många och så illustra: tänk till exempel på Apsley Cherry-Garrards förkrossande berättelse The Worst Journey in the World (1922), om en vinterexpedition på Antarktis i juli 1911. Cherry-Garrard var den yngste medlemmen av Robert Falcon Scotts famösa expedition, och gav sig tillsammans med kamraten ”Birdie” Bowers ut i den antarktiska mörkret för att leta rätt på ett intakt kejsarpingvinägg. Det var mellan -40 och -70 grader kallt och Cherry-Garrard var extremt närsynt men kunde inte använda sina glasögon för att det blåste så mycket. Få expeditioner kan jämföra sig med sådana äventyr. Och det är väl egentligen tur.

Anna Schytt har ändå skrivit en mycket fin bok, vackert illustrerad, tålmodig och lättfattlig även för en lekman. Många av bilderna har hon själv tagit under sina Antarktisresor, och dessa foton har jag som läsare stor behållning av. De väcker reslust men också vördnad. Det är närmast ett under att världens stormakter lyckats enas om att ingen har rätt att äga Antarktis. Det är bara att hoppas att det fortsätter så.