Farväl Europa

När ett geopolitiskt begrepp letat sig ända in i dalaskogarna kan det vara dags att ställa sig frågan vad det egentligen står för.

Den som myntade begreppet Eurasien och som kan ses som den intellektuelle fadern till den tankeströmning som kallas eurasianism, var den ryske aristokraten och historikern Nikolaj Trubetskoj. Denne Trubetskoj lämnade Ryssland i samband med revolutionen 1917 och levde resten av sitt liv i exil, bland annat i Paris och Wien. Kärnan i hans tankemodell är avvisandet av den urgamla dikotomin Europa-Asien, eller väst-öst, linjen som kan dras genom den europeiska idéhistorien ända från de grekiska stadsstaternas kamp mot det persiska imperiet på 400-talet f Kr fram till kalla kriget. I den europeiska självbilden, som sedan USA:s inträde på scenen också kan kallas den atlantisk-västliga, har väst stått för ljus, frihet, förnuft, ordning och framsteg, medan öst har stått för mörker, despoti, barbari, stagnation och kaos.

Trubetskoj hävdade istället att man måste dela in den gemensamma landmassan i tre delar: Europa, Eurasien (slättlandet mellan bergskedjan Karpaterna och Xinjiang) och Asien. Den makt som i Trubetskojs ögon var förutbestämd att dominera mittzonen var Ryssland. För honom var den mongoliska invasionen på 1200-talet inte ett barbariskt ok som Ryssland måste emancipera sig från, som ett led i modernisering och ett närmande till Europa. Tvärtom var Rysslands uppgift att återskapa och bevara Djingis khans och dennes ättlingars imperium, Gyllene horden, en politisk enhet som omfattade alla folkslag i det euroasiatiska rummet: inte bara slaver utan också kazaker, uzbeker, kirgiser, tadzjiker et cetera.

Trubetskoj formulerade sin teori på 1920-talet, åren efter första världskriget då tre imperier hade rasat samman: det tyska, det habsburgska och det osmanska. Uppgiften för den nya Sovjetstaten var i hans ögon att hålla samman det multietniska territorium man hade ärvt av tsardömet. Trubetskoj och euroasiaterna var inte emot revolutionen. Den var ett välförtjänt slut för en bankruttmässig, mot Europa underdånig regim. Däremot var de emot kommunismen, som de såg som en för Ryssland främmande, från Europa importerad ideologi.

En bärande tanke hos Trubetskoj är att huvudmotsättningen går mellan Europa och resten av världen, en värld som genom kolonialismen har tvingats underkasta sig europeisk kultur och politisk dominans. Det Moskvaledda Eurasien han föreställde sig var i hans ögon inte ett kolonialt imperium, som de västeuropeiska, utan en del av vad vi idag skulle kalla tredje världen. Trycket från Europa krävde ett starkt, motståndskraftigt Ryssland som kunde försvara den euroasiatiska autonomin.

Att Rysslands nuvarande president Vladimir Putin, som har rubricerat Sovjetunionens kollaps 1991 som en ”geopolitisk katastrof”, väljer att kalla den union han år 2011 lanserade för de postsovjetiska staterna för ”euroasiatisk” (senare med tillägget ”ekonomisk”) har alltså en undertext. Trubetskojs tänkande passar den ryska ledningen som hand i handske. Det har tydligt inspirerat Alexander Dugin, högernationalistisk statsvetare och Putinrådgivare. Hos Trubetskoj finns en stor del av idégrunden för en politik där mobilisering mot väst är en väsentlig komponent.

Men termen ”Eurasien” används i dagens politisk-ekonomiska diskurs också med en vidare betydelse. Den betecknar då en superkontinent som omfattar hela den europeiska och asiatiska landmassan. En som använder termen på detta sätt är Bruno Maçães, författare till boken The Dawn of Eurasia. Maçães är statsvetare och var åren 2013–2015 Portugals minister för Europafrågor. Han är idag verksam i den brittiska tankesmedjevärlden. Hans bok är en blandning av konventionell politisk analys och journalistiskt reportage, baserat på ett halvårs resa landvägen över hela den euroasiatiska kontinenten.

Maçães är ingen Ryszard Kapuscinski. Hans glimtar från samtal på kaféer, modeshower, byggprojekt, sprillans nya järnvägsstationer in the middle of nowhere et cetera saknar den store polske resenärens närvaro, doft och smak. Ibland kan de kännas löst påhängde. Men greppet är sympatiskt och det ger en konkretion och ett rum åt framställningen som är ovanliga i dessa sammanhang.

Maçães bok riktar sig främst till politiker och opinionsbildare i Europa. Hans huvudbudskap är att den eurocentriska världsbilden definitivt har passerat sitt bästföredatum. Det handlar inte bara om att tyngdpunkten i världsekonomin har lyttat sig österut. Maçães hävdar att vi genomlever ett paradigmskifte i den politiska världshistorien. Termen ”Eurasien” är inte kopplad till någon specifik politisk enhet eller identitet. Den är en tankefigur som indikerar en spelplan, en arena, ett kraftfält där olika aktörer kämpar om utrymmet. Skillnaden mot 1800-talets Great Game är att Europa inte längre är den självklara referenspunkten och idealet (något som också Kapuscinski observerade mot slutet av sitt liv). Det rör sig om ett nytt ball game, där européerna är spelare bland andra, och inte självklart de med de starkaste korten på handen. ”Att vara euroasiat”, skriver Maçães, ”är att kunna se världen från två eller flera oförenliga perspektiv.”

Nyckelordet är ”oförenliga”. Maçães perspektiv är det som statsvetare kallar det realistiska: synen på världen som en scen för oförsonlig kamp mellan aktörer, i första hand stater, för att maximera makt och/eller säkerhet. EU:s stora misstag, enligt Maçães, är att ha intalat sig att den liberala, men också regelstyrda, politisk-ekonomiska integrationsmodell som har dominerat efterkrigstidens Europa är universellt giltig och har förutsättningar att breda ut sig över resten av världen. Egentligen är detta en 1800-talstanke, skriver Maçães provokativt. Europa tror fortfarande att det kan lägga ut idémässiga järnvägsspår för andra. EU har, enligt honom, hängett sig åt önsketänkande när man har tolkat uttalanden om ”integration” från Moskva eller Peking som uttryck för samma slags filosofi som har präglat den europeiska integrationsprocessen (EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker föreslog i något skede Putin ett samarbete mellan EU och Euroasiatiska ekonomiska unionen, mellan en union och en annan).

För dagens ryska och kinesiska ledare handlar det helt enkelt om att flytta fram de egna positionerna på det euroasiatiska, och globala, schackbrädet. Detta är, menar Maçães, en insikt som EU måste ta till sig och anpassa sin politik efter. Också EU måste projicera makt, särskilt i ”grindhålsländer” som Kazakstan och Azerbajdzjan, skriver han käckt. Det är förstås en fråga med betydande sprängkraft såväl i unionens förhållande till Ryssland som internt. Vilken form en sådan maktprojektion skulle ha, och hur unionens 28 medlemmar ska övervinna sina inre slitningar kring Rysslandspolitiken, går han inte in på. Men det är en tankesmedjeanalytikers privilegium att kunna runda frågan om hur hens recept ska omsättas i praktiken.

När Maçães skriver om Kina hade man önskat att han hade mer av Kapuscinski i sig. Men det är rätt livfullt ändå. Han beskriver ett land som frustar av teknologisk eufori. Mat på restaurang beställs med ett elektroniskt klick, via appen WeChat betalar kineser hyran, letar parkeringsplats, beställer taxi eller tid hos läkaren (att WeChat också, i samarbete med den kinesiska regimen, är världsbäst på censur av internet, nämner han inte). Även ficktjuveriet och de traditionella nyårspresenterna är digitaliserade.

”Att komma tillbaka till Europa efter Kina är som en resa bakåt i tiden”, skriver Maçães. Dikotomin där Europa stod för framsteg och Asien för stagnation har i Kina vänts upp och ner. På det statliga Baidu Institute of Deep Learning studerar man inte Konfucius (men kanske man gör det någon annanstans). Man forskar kring hur digital utveckling snabbt kan omsättas i bankers och industriföretags verksamhet. Robotteknik studeras intensivt, för framtida ”mörka fabriker” utan mänsklig arbetskraft och förarlösa fordon (skälen till att ett land som knappast lider brist på mänsklig arbetskraft satsar så hårt på denna teknik får vi inte veta). En universitetsprofessor använder ansiktsstyrd digital teknik för att mäta hur uttråkade studenterna är.

Dagens kinesiska ledare kan kosta på sig att drömma, skriver Maçães. Drömmen handlar om ett Kina som inte bara kan mäta sig med USA och EU, utan som leder utvecklingen mot det som landets numera enväldige president Xi Jinping kallar en ”rättvisare och mer förnuftig världsordning”. Drömmen uttrycks i det jättelika infrastrukturprojektet Belt & Road, planen att slå en ring av kinesiskägda hamnar kring hela den euroasiatiska kontinenten (inklusive Lysekil) och bygga en modern järnväg tvärsöver den. Maçães ser den som ett led i Kinas ”transnationella industripolitik”, en strävan att få andra länders ekonomier att passa in i ett kinesiskt mönster. Tydligast syns det i Pakistan. Men här märks också de geopolitiska riskerna. Indien bojkottar Belt & Road, inte minst för att den korridor som förbinder Kina och Pakistan går genom det omstridda Kashmir. En pakistansk militärstyrka har fått skapas för att skydda de kinesiska arbetarna. Maçães utesluter inte att en väpnad konflikt kan flamma upp i Himalaya över projektet.

Maçães väcker tankar, men har en tendens till pratighet och till att kasta fram frejdiga påståenden utan att egentligen underbygga dem. Den största svagheten är den nästan totala frånvaron av resonemang kring USA som framtida aktör på den eurasiatiska arenan. Iran, ståltullarna och Nordkorea visar ju att USA varken kan eller vill abdikera från den rollen. Hur Europa ska hävda sig på spelplanen återstår att se. Kanske finner jag vid nästa besök på fäboden att den har förvandlats till en koppargruva.