Galenskaparna

Av en bok med titeln The Gallery of Miracles and Madness väntar man sig något extra. Charlie English, före detta Guardian-journalist, torde dock inte göra någon besviken. Han berättar historien om hur en samling målningar, teckningar och skulpturer skapade av patienter intagna på tyska mentalsjukhus kom att inspirera expressionister, surrealister och dadaister, för att därefter bli slagträ i nazisternas kulturkrig mot den moderna konsten, ett krig som kulminerade i utställningen om urartad konst och som efter beslut av Führern, i hans ”konstnärliga” ambition att skapa ett rent ariskt folk, ledde till ett eutanasiprogram som kostade omkring 70 000 människor livet och som innebar en generalrepetition inför Förintelsen.

Historien börjar med att Franz Karl Bühler en vinterdag 1898 hoppar i en kanal i Hamburg för att undkomma sina förmodade förföljare. Bühler är en konsthantverkare som gjort succé på världsutställningen i Chicago 1893, men som efter motgångar på tysk hemma­plan drabbas av paranoia och som efter sitt kanalhopp omhändertas av den tyska psykvården.

In i handlingen träder historiens huvudperson, Hans Prinzhorn, psykia­triker och konsthistoriker, som 1919 anställs vid psykiatriska kliniken vid Heidelbergs universitet och upptäcker ett antal konstverk skapade av patienter. Han samlar in femtusen konstverk gjorda av omkring 450 patienter från mentalsjukhus runt om i Tyskland och publicerar 1922 praktverket Bildnerei der Geisteskranken. Kronjuveler i samlingen är Bühlers självporträtt (inte så olikt Munchs ”Skriet”) och suggestiva Würg­engel (strypande ängel).

I en värld där gamla föreställningar hade kullkastats av Darwin, Nietzsche, Freud och första världskrigets vansinne söker avantgardekonstnärerna efter inspiration i källor som antas oförstörda av västerländsk civilisation: ”primitiva” folk, barn och mentalsjuka. ”Den schizofrena efterkrigstiden krävde en schizofren efterkrigstidskonst”, konstaterar English. Prinzhorns samling kommer väl till pass för avantgardister som Max Ernst, Paul Klee, Salvador Dali, André Breton och Hugo Ball. Med Dalis ord: ”Enda skillnaden mellan mig och en galning är att jag inte är galen.”

Weimarrepubliken erbjuder en fruktbar miljö för konstnärliga experiment. Motreaktionen låter inte vänta på sig. Att det inte går att se skillnad på erkända konstnärers och mental­patien­ters verk är gefundenes Fressen för den moderna konstens motståndare. Urartning (degeneration) anges som förklaring till att konsten slagit in på sådana banor. Begreppet hade fått spridning genom Max Nordaus arbete Entartung (1892) och rörts samman med de rasteorier som kokats ihop och förfäktats av bland andra Arthur de Gobineau och Richard Wagner. (Carl Müller Frölands Nazismens idévärld rekommenderas till den som vill nysta bland alla trådar som löper samman i den nazistiska väven.)

”Att det inte går att se skillnad på erkända konstnärers och mentalpatienters verk är gefundenes Fressen för den moderna konstens motståndare.”

Reaktionens frontfigur Adolf Hitler, målaren som inte lyckades komma in på konstakademin i Wien, går till oupphörlig attack mot den ”judisk-bolsjevikiska” kons­ten och startar 1928 Kampfbund für deutsche Kultur, vars mest lysande stjärna är arkitekten Paul Schultze-Naumburg, som i Kunst und Rasse (1928) presenterar personporträtt gjorda av ledande modernister sida vid sida med foton av psykiskt och fysiskt handikappade. Budskapet är att rasblandning har skapat den modernism som innebär en kapplöpning mot botten.

När Hitler kommer till makten deklarerar han, i ett tal i mars 1933, att den tyska konsten ska vara heroisk, rasren och fri från ”kosmopolitisk” modernism. Till den änden ska ett nytt konstmuseum, Haus der deutschen Kunst, inrättas i München. En paraplyorganisation med 250 000 medlemmar bildas som kräver att all konst som uppvisar ”kosmopolitiska och bolsjevikiska kännetecken” måste avlägsnas från tyska museer och samlingar. Dessa verk bör ställas ut med information om vem som köpt in dem till vilka priser för att därefter eldas upp i syfte att ”värma offentliga byggnader”.

Nu är tiden inne för konstnären-­Führern att modellera ett renrasigt folk i enlighet med Joseph Goebbels yttrande från 1931 om att ”endast med en konstnärs hand kan ett folk skapas utifrån massorna och en nation utifrån folket”. Inrikesminister Wilhelm Frick sätter samman en expertkommitté för att driva det rashygieniska arbetet framåt. Allt mellan en halv miljon och 13 miljoner tyskar beräknas vara ”genetiskt defekta”. Nio kategorier med förmodade ärftliga sjukdomar förklaras enligt en lag 1933 lämpade för tvångssterilisering. Omkring 400 000 männi­skor steriliseras i Tredje riket.

Några år senare öppnas Grosse deutsche Kunstausstelling i det nya konstmuseet­ i München. Där visas, med Englishs ord, ”en glorifiering av jord och blod och Nazizeit, där varje Mann var en muskulös hjälte, varje Fräulein en sexbefriad skönhet och varje Frau hade det av staten föreskrivna antalet av åtminstone fyra barn”. På Goebbels initiativ öppnas samtidigt en utställning med Entartete Kunst. När Hitler inviger denna motutställning rasar han över konstnärer som måste ha fel på synen eftersom de målar blå ängar och gröna himlar. De som målar på det viset måste antingen vara sjuka eller bedragare och bör tas om hand av sjukvården eller rättsväsendet. Från och med nu är det förbjudet att för målare att använda andra färger än de som ögat uppfattar i den verkliga världen liksom att skapa konst som kräver ”tjocka manualer” för att bli begriplig. Motutställningen blir en hejdundrande succé med två miljoner besökare 1937. Den turnerar sedan runt i Tyska riket fram till andra världskrigets utbrott och är enligt English världshistoriens mest besökta konstutställning. Därefter säljs de modernistiska konstverken till reapris eller eldas upp.

Mentalsjukvården i Tyskland, som hade förbättrats avsevärt under Weimartiden, sjunker under nazieran ner i misär. Attityden avspeglas i en nazistisk sjukhusadministratörs svar på klagomål om överbeläggning: ”Om ni har för många patienter på era institutioner, slå bara ihjäl dem och sen har ni plats.” Strax före krigsutbrottet skickar Frick ett memorandum till tyska barnmorskor som uppmuntrar dem att – mot belöning av två mark per skalle – rapportera nyfödda som lider av ”idioti och mongolism”. Tre läkare får i uppdrag att – utan att undersöka barnen – fatta beslut om liv eller död.

Samtidigt dras planer upp för att avsluta ”svårt mentalsjuka patienters värdelösa liv”. Motivet är till dels ekonomiskt. Propagandaaffischer informerar skattebetalarna om hur mycket en patient i psykiatrin kostar under sin livstid. Bakom denna förmenta omsorg om skattebetalarna ligger den krassa kalkylen att varje pfennig behövs för att utkämpa det kommande kriget.

När kriget väl har brutit ut ger Hitler chefen för Führerkansliet Philipp Bouhler och livläkaren Karl Brandt skriftlig order (antedaterad till den 1 september 1939, samma dag som Tyskland invaderar Polen) att sätta ett eutanasiprojekt i verket. Till första mordplats utses slottet Grafeneck i ett otillgängligt skogsområde i sydvästra Tyskland, varpå ett antal ”hårt arbetande psykopater” enrolleras för att sköta ruljangsen. Aktion T4 sätts i verket med målsättning att avliva 70 000 männi­skor. Långa patientlistor görs upp och medicinska experter markerar namn med blått minustecken för liv eller rött plustecken för död. English konstaterar: ”Hitlers regim var redo att starta något ingen stat i historien tidigare hade försökt sig på: industriellt massmord på sina egna medborgare.” Bühlers blankett får rött plustecken.

Nu börjar busslasterna rulla till Grafeneck och andra institutioner. Somliga patienter gläder sig åt vad de tror är en utflykt, andra anar ugglor i mossen. En man vill gå upp i rök, varvid Grafenecks chefsläkare Horst Schumann förklarar att hans önskan snart ska gå i uppfyllelse. Patienterna leds in i en lokal kamouflerad som dusch, kolmonoxid pumpas in, efter cirka 20 minuter släpas de döda ut, eventuella guldtänder dras ut och därefter bränns liken i ugnar. Den rutin som ska appliceras på miljontals judar är etablerad. En ”kondoleansavdelning” underrättar de anhöriga om att deras släkting gått bort i någon påhittad sjukdom och vill de ha den avlidnes aska gör man ett uttag från den kollektiva askhögen. Personal och besökande läkare kan som avslutning på en festlig kväll betrakta patienternas dödskamp genom ett observationsfönster.

Bühler möter sin strypande/kvävande ängel. Han mördas, med Englishs ord, ”för att tjäna en annan sorts konstprojekt: Hitlers Gesamtkunstwerk, hans stora och förfärande plan för att omforma tyskarna i enlighet med hans konstnärliga vision, ett hopkok av degenerationsteori, wagnersk myt, senromantik och sin egen rasande psykopatologi”.

Aktion T4 pågår i 20 månader utan nämnvärda invändningar från läkare, jurister eller präster. I juli 1941 tar emellertid biskopen i Münster, Clemens August Graf von Galen, till orda mot dödandet i en predikan och några veckor senare avslutar Hitler programmet. Då har kvoten redan uppfyllts och 70 000 männi­skor gått upp i rök. Mördandet på institutionerna fortsätter emellertid i mindre spektakulära former genom svält och över­doser och tar ytterligare uppskattningsvis 130 000 liv.

I bokens längsta mening (sidan 210–211, nästan 150 ord) summerar English med formuleringar som sjuder av förakt och ironi den självutnämnde konstnären-­Führerns gärning. En gärning som avslutas den 30 april 1945: ”När det kom var Hitlers slut inte så mycket Wagner som en B-film från Hollywood. Han dog med en revolver, några droger och en blondin i en biroll.”

Prinzhornsamlingen blir inte bortglömd. På 1960-talet plockas den fram ur sina skåp och restaureras under följande årtionden. År 2001 får den ett eget museum i Heidelberg. Efter murens fall finner historikerna i Stasis arkiv tre rum fyllda med 30 000 journaler efter patienter som mördats i den psykiatriska Förintelsen.

De olika elementen i denna galna hi­storia – Prinzhornsamlingen, nazisternas uppfattning om konst och ras, utställningen om urartad konst, steriliserings- och eutanasiprogrammen – är relativt väl kända, men Charlie English har fogat dem samman till en berättelse där skeendet följer en obönhörlig logik utan att de individuella ödena försvinner i den stora malströmmen/mardrömmen. Boken är försedd med ett 20-tal illustrationer och utförliga noter. Den understryker vad alla och envar vid det här laget borde begripa: att ledarkult, masspsykos, rasism och förakt för svaghet leder käpprätt åt helvete.