Gripande om kommunismens Tirana

Det börjar ju så bra. Det inledande kapitlet i Aftonbladet-journalisten Peter Kadhammars bok om livet i den kommunistiska diktaturen är fullkomligt lysande. Det är hösten 1991 och Kadhammar tar oss med till hotell Dajtis stora matsal i Tirana. Här är dukarna fläckigt vita och Aftonbladets utrikespolitiske nestor rör sig hemtamt bland alla som är något på det en gång så pampiga hotellet, byggt i fascistisk funkisstil. Den albanska staten är upplöst men finns kvar till namnet, och i Dajtis matsal samsas diplomater, journalister och biståndsarbetare med resterna av den härskande klassen.

Peter Kadhammar beskriver kartan i den guidebok han har köpt, där sevärdheterna ryms på en yta på fyrahundra gånger fyrahundra meter, men där gatorna på ena sidan av den stora boulevarden mynnar ut i ingenting. ”Som om Gud har sträckt sig ner med ett suddgummi och med några handrörelser på samma gång vårdslöst och exakt utplånat just den delen av staden.”

Det kartan inte visar är ”Kvarteret” och där utspelar sig Peter Kadhammars historia. Kvarteret var den inhägnade enklav där kommunistpartiets högsta medlemmar bodde med sina familjer och det första kapitlet avslutas med att vi får träffa den då redan döda albanska diktatorn Enver Hoxhas fru, Nexhmije. En kvinna som hade oerhörd makt i det kommunistiska samhället och som styrde och ställde i den familj som livet i Kvarteret kretsade kring. Det är oerhört spännande, välskrivet och Kadhammar själv tar precis lagom mycket plats i berättelsen.

Men sen ändrar Vi som var så lyckliga karaktär. Borta är berättarrösten, istället blir vi till flugor på väggen när Kvarterets invånare berättar om livet i enpartistaten. Det fungerar först bra, detaljrikedomen är fantastisk. Men när den ena nära släktingen till Hoxha – och övriga ministrar – efter den andra staplas på varandra börjar jag som läsare förlora intresset. Jag vet inte vilka de är och att de får berätta själva gör att de inte riktigt sätts in i ett sammanhang. Varje berättelse inleds med namn och titel, ”Arben Theodhosi, konstnär, son till industriminister Koço Theodhosi” och sedan följer ett stycke där Arben får prata, innan han direkt följs av ett annat ögonvittnes historia. Och ännu ett. Och ännu ett.

Deras berättelser berör och ger en helt unik insyn i elitens liv i Tirana, men formgreppet står i vägen. Vissa får dessutom bara berätta helt kort och försvinner sedan, bara för att återkomma tiotals sidor senare, vilket ofta gör att man däremellan glömmer av vilka de är.

Jag har varit i Tirana och tycker att Albanien är ett fascinerande land. Men när jag läser Vi som var så lyckliga så känner jag mig fruktansvärt okunnig. Istället för att ta läsaren i handen och lära oss om kommunistpartiets utrensningar, eller kung Zogs betydelse i den albanska historien, så nämns de i förbifarten när personerna berättar. Precis som om vi redan borde känna till bakgrunden. Om jag läser en bok om Albanien, så är det för att jag vill lära mig mer om landet. Inte för att känna mig dum för att jag inte redan har full koll. Som det är nu behöver man nästan ha telefonen eller datorn till hands för att ta reda på albanska basfakta som när kommunistpartiet grundades eller varför Enver Hoxha bröt med Sovjetunionen efter Stalins död, för att riktigt uppskatta och förstå sammanhangen.

Det hade varit så lätt avhjälpt. Hade Peter Kadhammar själv återvänt mellan ögonvittnena och gett oss lite bakgrund, små historielektioner, så hade jag propsat på att göra Vi som var så lyckliga till obligatorisk läsning för alla som är intresserade av europeisk 1900-talshistoria. Nu får vi några raders förklaring här och var, men de räcker inte på långa vägar.

Ändå kan jag inte låta bli att hylla Kadhammar. Det här är journalistiskt fotarbete när det är som bäst och jag är djupt imponerad. Synd bara att han inte når hela vägen fram.