Gud talar till eliten

Kan man skriva en biografi över en tidning? Ja, om den har publicerats sedan 1843 och format hur generation efter generation av makthavare tänker.

Det är tanken.

Överallt talas det om liberalismens kris. Vad kan dp utvecklingen av The Economist, liberalismens själva husorgan, säga oss om vår liberala framtid?

Eller brist på sådan.

Karl Marx läste The Economist. Angela Merkel gör det. Både Friedrich Hayek och John Maynard Keynes läste The Economist (de var ju trotsallt bägge liberaler). Benito Mussolini läste The Economist, liksom Hitlers finansminister Walther Funk, Barack Obama och Carl Bildt.

Alexander Zevins centrala tes är att The Economist inte bara har rapporterat om världen. Tidningen har dessutom i stor utsträckning format världen. Genom att forma sina läsare. Alexander Zevin har gått igenom de gigantiska arkiven och intervjuat mängder av tidigare och nuvarande anställda. Han finner är en obruten linje i den liberala mittfåran som i högsta grad är värd att studera.

Från 1843 till idag.

Det var den skotske företagaren James Wilson som grundade The Economist. Publikationen började som en protestskrift mot den brittiska regeringens importtullar på säd. Den hette till en början The Economist: or the Political, Commercial, Agricultural and Free Trade Journal. Begreppet ”The Economist” syftade inte på yrkeskåren ekonomer (som väl i ärlighetens namn inte riktigt existerade än), utan på sparsamhet. Redan från början var målgruppen ”de högsta sfärerna bland de markägande och pengastarka klasserna”. Och på den vägen har det fortsatt. The Economist är idag veckotidningen för den globala eliten. Och de som vill vara som den globala eliten.

”Titta på mig, jag läser The Economist”, skryter Homer i ett avsnitt av Simpsons: ”jag vet att Indonesien står vid ett vägskäl”. Ingen tror på experter och fakta mer än The Economist. Ingen kan likt The Economist snabbare ge dig, inte bara en överblick över vad som händer i sydöstra Asien, utan även en åsikt om det. The Economist kommer alltid med förslag på förbättringar av allt den skriver om. Tidningens tradition dikterar att alla som arbetar för tidningen oavsett personlighet måste skriva ”som The Economist”. Vad innebär det undrade en nyanställd journalist. ”Skriv som om du vore Gud” blev svaret.

The Economist har trots västvärldens tidningsdöd nästan en miljon prenumeranter. Och i en tid när enskilda journalister, eller ”profiler” blir allt viktigare rent kommersiellt i medierna kör The Economist fortfarande med osignerade artiklar.

Trots det har förstås en mängd kända personer arbetat på tidningen: till exempel Kim Philby, den ökände spionen som stod modell för förrädaren i John le Carrés roman Mullvaden. Andra tidigare medarbetare har blivit riksbankschefer och premiärministrar. I både Storbritannien och Italien. Just The Economists ständiga närhet till den ekonomiska och politiska makten är något som Alexander Zevin hela tiden trycker på. Det är tidningens själva framgångskoncept.

Ideologiskt har The Economist mer eller mindre alltid förespråkat fria marknader, låga skatter, individuella rättigheter, pressfrihet, domstolars frihet och det brittiska imperiets storhet. ”Vi är övertygade om”, skrev James Wilson, The Economists grundare, ”att frihandel kommer att göra mer än någon annan faktor för att utvidga civilisationens och moralens räckvidd – ja, för att avskaffa slaveriet som sådant.” Och det tycker tidningen i hög grad fortfarande. Frihandel är botemedlet för de flesta av samhällets åkommor.

1843 som 2020.

The Economist skapades i exakt rätt ögonblick: precis när demokratin, finanssektorn och kapitalismen som vi känner den uppstod med det viktorianska Storbritannien som centralpunkt. Tidens politiska och ekonomiska tänkande tog form sida upp och sida ner i The Economist under den globala kapitalismens första era. Tidskriften stod inte bara för den här typen av klassisk frihandelsvänlig liberalism. The Economist skapade den i hög grad, menar Alexander Zevin.

Tidskriftens mest inflytelserika redaktör genom tiderna var Walter Bagehot (som fortfarande har en stående kolumn döpt efter sig varje vecka). Walter Bagehot föddes 1826 och tog över tidningen 1861 genom att helt enkelt gifta sig med grundarens dotter. Vad Walter Bagehot skrev om imperiet, demokratin och kapitalismen definierar fortfarande The Economist. När Bagehot var ledsen påstods det att han gick till banken och kände på högar av mynt.

Vilket lugnade hans nerver.

Utrikespolitiskt har The Economist ofta tagit bombliberalistiska positioner. Man backade CIA-finansierade regimkupper i Centralamerika på 1960-talet, stödde Vietnamkriget helhjärtat, samt välkomnade militärkuppen i Chile 1973. Kalla kriget tryckte generellt tidningen högerut. Det var ju en strid mellan marknadsliberalism och kommunism och The Economist hade tydligt valt sida. Från slutet av 1970-talet började man också marknadsföra The Economist i USA och Kanada. Idag står Nordamerika för hälften av tidningens imponerande upplaga.

Just tidningens kommersiella succé är fascinerande. Hur man konsekvent har stått upp för att man är en dyr tidning för dem som styr världen (eller vill styra världen). Därmed har man blivit nästan lika mycket av en livsstilsprodukt som en tidningsprodukt och pengarna rullar in.

”Både Trump och brexit var motreaktioner mot exakt den typ av globalisering som The Economist står för. Man må vara emot Donald Trump men har i någon mån skapat honom.”

Karl Marx kallade på sin tid The Economist för ”finansaristokratins europeiska husorgan”. The Economist har hela tiden tagit den politiska position som marknaden själv hade gjort. Om den hade kunnat prata, menar Alexander Zevin. Hans bok är både en intressant historisk genomgång av The Economist och i någon mån en argumentation mot tidskriftens politiska linje.

The Economist fäller just nu tårar över liberalismens kris utan att förstå sin egen roll i den, skriver han. Det liberala projektet som det har definierat sig genom The Economist har satt marknadens intressen framför demokratins. Både Donald Trump och brexit var motreaktioner mot exakt den typ av globalisering som The Economist står för. Man må vara emot Donald Trump men har i någon mån skapat honom.

Och Alexander Zevin är förstås inte ensam om den analysen. Det finns idag nästan en konsensus om att detta är sanningen. Och det är mot den bakgrunden som boken är skriven. Många kommer antagligen att läsa Liberalism at Large. The World According to the Economist precis så: som en historisk exposé över förlorarsidan i dagens ideologiska krig.

Vår tid hade nästan krävt en motpublikation: The Populist. En veckotidning för den globala internationalen av nationalister, från Sannfinländarna till Nigel Farage.

Men det lär väl inte hända.

Å andra sidan visar Alexander Zevins bok också hur liberalismen har klarat sig genom kriser förr. I början av 1900-talet trampade The Economist vänsterut tillsammans med tidsandan. Tidningen började rentav närma sig det brittiska Labourpartiet. Bakgrunden var förstås att man som alltid ville rädda marknadsekonomin. The Economist resonerade som så att enda sättet att rädda den fria ekonomin från tidens hot om folklig revolution (av det ena eller andra slaget) var att bygga mer av en välfärdsstat. Folket måste vara relativt nöjt för att företagen ska kunna fortsätta att tjäna pengar och skapa välstånd.

Oavsett allt prat om kris för liberalismen har The Economist faktiskt obestridligen existerat sedan 1843. Dessutom går tidskriften fortfarande extremt bra kommersiellt. Marknadsliberalismens husorgan verkar onekligen fortfarande begripa sig på sin egen marknad.

Vilket trots allt säger något.