Han som också kan

Bush siktade under ordväxlingen oväntat in sig på sin unga kollega från hemstaten Florida, senator Marco Rubio, som Jeb Bush anklagade för att hålla sig med arbetstider i kongressen som liknade en ”fransk arbetsvecka”. Värre och slappare än så kan det knappast bli, ur ett amerikanskt perspektiv.

Men istället för att öka tittarstödet för Bush, ledde detta angrepp på Marco Rubio till något av en vändpunkt för Floridasenatorns kampanj.

”Det säger du bara för att någon har sagt till dig att säga så”, svarade Rubio lugnt på angreppet från sin gamle mentor och vän, som därmed mest bara framstod som om han vore en nickedocka i händerna på übersmarta spinndoktorer.

Nu är Bush inte den ende av kandidaterna som ger sig på Rubio i dessa dagar; mångmiljardären Donald Trump – som när detta skrivs leder de republikanska opinionsmätningarna tillsammans med neurokirurgen Ben Carson – har haft som ett stående tema att kritisera Marco Rubio för att leva över sina tillgångar.

Den kritiken grundar sig i huvudsak på en gammal historia om ett kreditkort som det republikanska partiet försåg Rubio med för bortåt tio år sedan, och som den unge politikern av misstag använde även för en del privata inköp, något han därefter grundligt har ångrat och beklagat.

Historien är långlivad, trots att turerna kring partiets kreditkort och även den privata ekonomin är långt ifrån någon nyhet eller hemlighet. Rubio har bland annat själv tagit upp och kommenterat dem i sin självbiografi från 2012, An American Son, som nu har blivit aktuell på nytt i samband med hans presidentkandidatur.

Det är en rak och utlämnande berättelse, där senatorn inte drar sig för att behandla även mindre smickrande sidor av sitt liv – och familjens – och sin rastlösa, otåliga personlighet. Det gäller även hans egen stundtals ansträngda privatekonomi, något som bara, menar han själv, visar att han är en helt vanlig amerikan som, till skillnad från flera av de andra kandidaterna, kämpar med precis samma vardagsproblem som sina väljare.

Vad gäller Trump får man dock intryck av att hans kritik mot sin unge motståndare mer går ut på att en politiker med så modest bakgrund, och utan en hop egna miljoner – eller miljarder – på banken inte platsar i sällskapet som aspirerar på jobbet som republikansk president.

Men att vara den som alla – eller i alla fall de ledande motkandidaterna – hackar på behöver inte nödvändigtvis vara en nackdel, som Rubio strax kunde notera efter oktoberdebatten. Jeb Bush framstod med sina småsura debattslängar mest bara som en gnällig farbror som inte kan acceptera att den forne protegén är fräck nog att själv kandidera, och det var Marco Rubio som hamnade i strålkastarljuset, som fick partivännernas sympatier på sin sida och som gavs en gyllene chans att presentera sina tankar och visa upp sin goda talarkonst för tv-tittarna.

I den följande debattomgången några veckor senare hade Bush ändrat taktik, och avhöll sig liksom de övriga kandidaterna – till och med Trump – från att upprepa attackerna mot Rubio; ett tyst erkännande av Rubios raskt stigande stjärnstatus.

Nu är det han, och inte Jeb – den gamle storfavoriten med de skyhöga förväntningarna som alls inte har infriats – som ses som det stora löftet bland de politiskt etablerade kandidaterna. Men detta har hittills inte varit deras år. De republikanska väljarna har hellre velat stödja underhållande outsider som ”the Donald” och Carson, som aldrig tidigare satt sina fötter under bordet vid en politisk sammankomst, än senatorer och guvernörer med lång politisk och ”exekutiv” erfarenhet. Detta trots att en etablerad politiker med solid erfarenhet antogs vara ett givet val för republikanerna efter åtta frustrerande år med novisen Obama i Vita huset.

Och om Hillary Clinton väljs som USA:s nästa president vore det i praktiken mest att likna vid en tredje Obamaperiod – och ännu en president Clinton skulle i sin tur innebära slutet på den amerikanska drömmen, förklarar Marco Rubio i årets uppföljare till den bästsäljande memoarboken: American Dreams.

Där tar han steget från sin egen och familjen Rubios privata förhoppningar till att formulera en roadmap för att återupprätta den amerikanska dröm som idag har halkat längre och längre bort från miljontals vanliga amerikaner. Under två presidentperioder har, menar Rubio, demokraterna gjort just det som demokrater brukar göra, det vill säga: satsat på big government, givetvis på den enskilde amerikanens bekostnad.

Rubios motståndare är annars förtjusta i att framställa honom som ett slags republikansk Obama. Och vid en snabb jämförelse kan det tyckas ligga en del i det: Rubio sitter ju på sin första ”term” som senator för Florida, liksom presidenten gjorde det för Illinois när han kandiderade 2008. De är båda unga – Rubio är idag 44, Obama var 47 – när han valdes till president – karismatiska och stiliga, med talets gåva och ambitioner som sträcker sig långt bortom stjärnorna.

Båda personifierar de också den amerikanska drömmen, som framgångsrika barn från familjer av enkel bakgrund och med föräldrar – eller en förälder i Obamas fall – födda utanför USA:s gränser. Båda representerar de USA:s etniska minoriteter.

Och båda har de författat flera storsäljande böcker, inklusive sina memoarer, redan i 40-årsåldern. Men de är helt och hållet olika, som personer och politiker.

Rubios fascination av politik gav sig till känna redan när han som liten pojke i Miami och Las Vegas bokstavligt talat satt vid sin kubanske morfars – ”Papás” – fötter i timtal och ivrigt insöp hans många färgrika utläggningar om historia, politik, baseboll och Kuba. Till detta kom den vördade gamlingens gränslösa beundran för Ronald Reagan, presidenten som med sin starka antikommunism skulle göra USA starkt igen, och kanske rentav även göra Kuba fritt igen av bara farten.

Marco Rubio har för sin del två livslånga passioner: politik och amerikansk fotboll, till morfaderns besvikelse som hellre hade sett att barnbarnet hade hållit sig till den kubanska nationalsporten baseboll. Ytterligare en passion har tillkommit i vuxen ålder: den vackra Jeanette, med vilken han har fyra barn, och som visserligen beskrivs som tämligen ointresserad av politik, men som ändå var den som övertygade den tvivlande maken att ställa upp i senatorsvalet.

Så särskilt mycket gemensamt har familjerna Obama och Rubio således inte. Familjen Rubio gav sig på 1950-talet av från Kuba till ett nytt liv i USA, och värdesätter den amerikanska friheten – och drömmen – högst av allt, vilket är det genomgående temat i Rubios bägge böcker. Vaga funderingar på att flytta hem och stilla den ständiga, bittra hemlängtan som ledsagar livet för alla ”exiliados” avvärjdes av en kvarboende farbror som varnade för att det kommunistiska Kuba var ett land utan framtid – då som nu.

Tänk vad annorlunda mitt liv hade blivit om inte föräldrarna hade lyssnat på farbroderns varningar den gången, funderar Rubio i sin memoarbok.

Han återvänder också gång på gång i sina båda böcker till det stora ansvar han bär på, som son till föräldrar som försakade så mycket för att ge sina barn en ny framtid i frihet. Pappan arbetade långa dagar och många helger upp i hög ålder som bartender. Mamman – som på Kuba drömde om att bli skådespelerska – slet hårt först som hotellstäderska och därefter som kassörska inom varuhuskedjan K-Mart. De avsatte varje sparad penny till de fyra barnen i två olika kullar; Marco var deras yngste son och det älskade sladdbarnet, och, menar han själv, förmodligen också rätt bortskämd som liten.

Slutsatsen som han och familjen har dragit är glasklar: visserligen har föräldrarna fått slita hårt i det nya landet, men USA är också landet där drömmar kan förverkligas just genom hårt slit, där sonen till en bartender och en hotellstäderska inte bara kan få möjligheten att studera – juridik i hans eget fall – utan dessutom att väljas till senator i den amerikanska kongressen. Och, vem vet, måhända slutligen även till president.

Engagerad och aktiv i politik på ett eller annat vis har han ju varit i stort sett hela livet. Mycket av grunderna i det praktiska politiska hantverket lärde han sig som ung praktikant hos Ileana Ros-Lehtinen, den första ”latinan” att väljas in i den amerikanska kongressen. När han nu satsar på landets högsta ämbete är det med politisk bakgrund som lokalpolitiker i västra Miami, som folkvald till Floridas delstatskongress i Tallahassee – inklusive en period som dess talman – och därefter i den amerikanska senaten sedan valet 2010.

Rubio är faktiskt inte den ende exilkubanen i årets republikanska startfält; även den jämnårige Texassenatorn Ted Cruz har kubanska rötter. Men Marco Rubio är den ende av de två som talar flytande spanska, även och gärna vid sina politiska framträdanden, som värnar sin bakgrund och som ömt vårdar sina många vänner och kontakter i den exilkubanska befolkningen. Och han var, till skillnad från Cruz, en av arkitekterna bakom 2013 års Immigration Bill.

Att Rubio är mäkta populär bland USA:s ”hispanics” är också ett tungt vägande argument till hans fördel i kampanjen; ett annat är att han anses vara en av få som faktiskt skulle kunna slå det demokratiska partiets sannolika kandidat, Hillary Clinton.

Liksom inför presidentvalet 2008 är det många – inte minst i Sverige – som redan har utnämnt Hillary till 2016 års vinnare. Men Rubio har tagit sig upp ur ett till synes hopplöst underläge förr, som när han mot alla odds besegrade den populäre republikanske Floridaguvernören Charlie Crist, som sedan ställde upp som oberoende kandidat i senatsvalet 2010.

Crists ideologiska vandring vänsterut, och hans förtjusning i att samarbeta med demokrater i allmänhet och president Obama i synnerhet fick den konservative Rubio att fatta det modiga beslutet att ställa upp i senatsvalet, trots skral ekonomi och ett i stort sett obefintligt stöd från det egna partietablissemanget.

Beskrivningen av turerna kring detta senatorsval – om tvivlen och frustrationen och det slutliga genombrott det innebar när National Review satte Rubios bild på omslaget med texten ”Yes, HE CAN” – är memoarbokens mest fascinerande del, och skildringen av detta skeende sträcker sig över flera kapitel.

Det är samma ideologiska agenda som driver Rubio i år: att förpassa demokraterna och deras politik och idéer från maktens centrum i Washington. Vad USA och det amerikanska folket behöver idag, menar han, är mer marknadsekonomi, mer frihet, och mindre inblandning från klåfingriga politiker; sådant har USA haft mer än nog av under de senaste sju åren.

Men i sin nya bok är Rubio också kritisk mot det egna partiet, som under de senaste åren alltför mycket har talat om vad det är emot snarare än vad man är för. Vad som krävs nu från republikanskt håll är därför en klar och positiv vision – en konkret och övertygande strategi för hur vanliga amerikaner återigen ska ges möjlighet att förverkliga sina drömmar.

Så talar en äkta amerikansk son.