Hon som städade upp

Men de första åren helt klart flyt. Hon besegrar Gerhard Schröder med en hårsmån 2005. Han kallar henne svag och patetisk, men hon har fått upp farten och avpolletterar honom till spontana applåder i den traditionsenliga tv-debatten på valnatten. Hon vinner över väljarna med en stil som förmedlar substans och hon vinner över de globala höjdarna med sina mystiska rötter i DDR. Särskilt Henry Kissinger vill förstå henne. Hon åker till Israel och talar i knesset, på tyska. 120 parlamentariker vandrar ut i protest, men tidpunkten hon har valt är den rätta. De internationella tidningarna hyllar hennes mod och tonträff.

Hennes mål, skriver den amerikans­ka journalisten och tidigare Europakorrespondenten Kati Marton i sin Merkelbiografi The Chancellor. The Remarkable Odyssey of Angela Merkel, är att göra Tyskland till en normal nation, ett land bland andra. Hon tror stenhårt på väst och odlar noggrant bilden av sig själv som den rådande ordningens förvaltare. Hon förstår att uppskatta den som bara konvertiter kan.

Hennes tajmning tycks osviklig, vilket den egentligen hade varit sedan muren föll, men alltså inte kommer att vara så länge till. VM-sommaren 2006 förlöser det tyska landslaget sitt folk på riktigt för första gången på 70 år. Där och då är det fritt fram för massorna att vifta med flaggor på tysk mark igen, och där och då upptas Tyskland i gemenskapen fullt ut. Det är ett lyckligt ögonblick, till och med britterna och fransmännen rycks med, och det är ett ögonblick som är mycket ty­piskt för Merkel i början. Hon har inte så mycket att göra med själva saken men befinner sig på rätt plats och får symbolisera denna sak.

”Merkel tror starkt på sin förmåga att ’mjuka upp’ Putin, som hon säger, men vill under inga omständigheter skicka vapen till Ukraina, varför hon aldrig riktigt kommer åt honom. ”

”Merkel tror starkt på sin förmåga att ’mjuka upp’ Putin, som hon säger, men vill under inga omständigheter skicka vapen till Ukraina, varför hon aldrig riktigt kommer åt honom.”

Jag minns henne bäst från de så kallade Live 8-konserterna i London, Mos­kva, Berlin med flera stora städer, sommaren före – ännu ett av Bob Geldofs tidstypiska projekt för att stryka ut fattigdomen i Afrika med rockmusik. Oklart varför, hon hade inte tillträtt än. Minnet är i vilket fall tydligt och hon tycktes mycket självklar, åtminstone på håll och åtminstone till stilen som alltså förmedlade substans. En konsensuspolitiker, helt enligt förväntan.

Men hennes berättelse var ju i själva verket så mycket intressantare. Jag kan inte komma på någon annan politiker vars egen historia så tydligt griper in i den stora Historien som Merkels. Fadern präst från Hamburg som flyttar familjen till öst av skäl som aldrig riktigt klarnar. Han sympatiserar med socialismen, men också med sina församlingsmedlemmar som lider under densamma; han är i varje fall mycket sträng och har intressanta böcker. Hon läser dem, gör lysande ifrån sig i skolan, vinner DDR-olympiaden i ryska, får åka till Moskva, går med i det kommunistiska ungdomsförbundet men hoppas i hemlighet på en Pragvår också i Östtyskland.

Som alla verkligt begåvade är hon humanist och naturvetare på samma gång. Böckerna är hennes passion men hon väljer kemin eftersom inte ens det allsmäktiga partiet ”har makt att upphäva naturlagarna”. Hon får högsta betyg också på universitetet och hon får sin doktorsavhandling publicerad i en internationell akademisk tidskrift, en jättebedrift som ligger henne i fatet eftersom den är på engelska. Som alla med självbevarelsedrift i totalitära samhällen lär hon sig extrem självdisciplin. Att tala först och tänka sedan är farligt, även i den innersta kretsen. Staten har många informatörer. En laboratoriepartner och nära förtrogen för bok över henne. Hon accepterar sin lott.

När muren faller och historien vickar över går hon och badar bastu. Hon är 35. Tanken på en tysk återförening föresvävar henne inte, men när den väl äger rum, anpassar hon sig blixtsnabbt. Hon går in i politiken, exakt varför får vi aldrig riktigt veta. Inte heller varför hon väljer kristdemokratin. En markering mot fadern som håller fast vid socia­lismen, gissar Marton, men i huvudsak för att partivännerna förefaller pragmatiskt lagda liksom hon, vilket är befrian­de. I varje fall är det nu hon får flyt. Omslaget från oflyt till flyt är mycket intressant. Hon har levt ett halvt liv som meritokrat i ett system där prestationer bestraffas snarare än belönas; nu gör hon kometkarriär i en meritokrati men mest tack vare egenskaper hon inte rår över. När Helmut Kohl vill ha en östtysk kvinna till sin regering faller valet på henne. Hon blir minister i Europas största land och världens tredje ekonomi. Hon är 36 år gammal.

Sakta bygger hon upp en maktbas som man hade velat veta mer om. När Social­demokraterna tar makten 1998 och Kohl trasslar in sig i en skandal som rör kampanjdonationer skriver hon i en debattartikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung att hans tid är förbi, och då är den det. Hon tar över CDU utan riktigt motstånd, därefter går det alltså av bara farten tills historien vickar tillbaka och hon får oflyt igen. På sätt och vis är det då det börjar. I augusti 2008 går Putin in i Georgien. I september faller en amerikansk bank och rycker med sig världsekonomin samt det mesta av tidsandan. 2009 medger grekerna att man mörkat stora budgetunderskott och går in i en depression. Hon ägnar fem år åt det som kommer att kallas eurokrisen utan att riktigt lösa den, men hon räddar åtminstone valutan. Får dock aldrig det erkännande hon förtjänar, menar Marton.

Här börjar man ana ett på en gång förskönande och förenklande mönster. Merkel är i Martons tappning ett slags oförtröttlig brandman. Hon tjänar ordningen med stort patos, men inte på det sätt hon hade tänkt sig. Hugger dock i. Hon ”låter aldrig känslorna styra”, har evigt tålamod, tar vara på möjligheter och ”förblindas inte av dogmer”. Det är ett mycket generöst porträtt men inte så djuplodande.

Samtidigt tar en krokigare berättelse form mellan raderna. När ryssarna lägger beslag på Krim 2014 förlitar sig amerikanerna på henne som ett slags surrogat. Hon tror starkt på sin förmåga att ”mjuka upp” Putin, som hon säger, men vill under inga omständigheter skicka vapen till Ukraina, varför hon aldrig riktigt kommer åt honom. Året därpå lägger hon om migrationspolitiken i ett huj och öppnar för hundratusentals flyktingar att söka asyl vid gränsen. Henry Kissinger förstår henne inte. Att hjälpa en flykting är en medmänsklig handling, säger han, men att ta in en miljon är att ”äventyra en civilisation”. Hon svarar att hon inte har något val. Hennes moraliska kompass är bergfast, skriver Marton, men tillägger att kanslern inte säljer in sitt beslut tillräckligt väl. Merkel agerar rätt men ger intryck av att agera fel, kan man säga. Det förefaller ytterst vara en fråga om pr, eller stil.

2016 vinner Trump det amerikanska presidentvalet och hennes värld brister. I den heter hjältarna alltjämt Reagan, Bush och Baker; nu är amerikanerna uppenbart inte längre att lita på. Europa måste ta sitt öde i egna händer, deklarerar hon 2017, men hon är inte så klar över hur. När covid-19-pandemin bryter ut tre år senare går hon i vilket fall i bräschen för det största stödpaketet i EU:s historia samt gemensam skuldsättning, den mest långtgående integrationsåtgärden sedan införandet av euron. Det är en till synes revolutionär omsvängning som Marton stilenligt tillskriver hennes outgrundliga snille; ännu en gång spolar hon dogmerna och tar tillfället i akt. ”Befäster därmed den europeiska solidariteten.”

Det är i grunden en mycket amerikansk bok, eller närmare bestämt etablissemangsamerikansk. Marton är helt klart etablissemangsamerikan. Utbildad vid Wells College och Sciences Po i Paris, styrelseledamot i de stora välgörenhetsstiftelserna, en gång gift med det legendariska nyhetsankaret i ABC Peter Jennings, därefter demondiplomaten Ri­chard Holbrooke. Etablissemangsamerikanerna håller Merkel mycket högt. Det har mycket att göra med stilen, tänker jag mig, den så kallade antistilen som fortfarande är en stil och som står i motsats till de malliga männens och ger ett intryck av substans. På avstånd tycks hon göra det mesta rätt, stilen vittnar om det.

Jag läser Martons bok just som stilstudie. Den rymmer många intressanta beskrivningar men inte så mycket intressant analys. Det är i allt väsentligt en bok om en brandman. En nyckelscen belyser det. ”Du gillar att ha sönder saker”, förklarar Merkel för Macron när han har varit mallig och kallat Nato hjärndött, ”men det är jag som städar upp.”

Men har hon rätt? Jag undrar det. En mera kritisk genomlysning av hennes gärning avtäcker ju snart något helt annat: En ledare som drar sig för att fatta svåra beslut, som drivs mer av opportunism än övertygelse och som framförallt har förtvivlat svårt att tänka långt och stort. På 16 år genomför hon inte en enda verkligt framgångsrik reform utöver lagen om samkönade äktenskap. Hon ärver Schröders ekonomiska reformer men vårdar dem inte. När hon kliver av är den tyska produktivitetstillväxten låg, tjänstemarknaden svårt hämmad, låglönesektorn för stor, butikerna alltjämt stängda på söndagar och företag är fortfarande svårare att starta i Tyskland än i Mali och Djibouti, enligt Världsbanken.

Hennes tajmning är överhuvudtaget inte så bra, i varje fall inte den ekonomiska. Hon stöttar inskrivningen av den tyska skuldbromsen i konstitutionen samtidigt som inflationen och räntorna sjunker mot noll, ett slags dårskap som både cementerar eurokrisen genom att pressa efterfrågan i EU:s största land och förslösar möjligheten att investera i Tysklands eftersatta fysiska och digitala infrastruktur när förutsättningarna i själva verket är lysande.

Istället satsar hon allt på export till Kina, dit hon åker på sammanlagt elva statsbesök, utan att registrera att den geopolitiska utvecklingen är på väg att göra modellen ohållbar. Den bygger på den felaktiga principen att ekonomisk integration på kinesiska villkor kommer att göra Kina mer som väst – men också på att USA fortsätter att säkra farvatten åt tyska containerskepp. Hennes sista initia­tiv i EU är ett omfattande investeringsavtal med Peking som Europaparlamentet sätter stopp för av säkerhetsskäl.

De plötsliga omläggningarna av energipolitiken efter Fukushima 2011 och migrationspolitiken sommaren 2015 föregås på ett intressant sätt av mycket noggranna opinionsundersökningar. Merkel vet att hon har stöd, det är delvis – eller till och med huvudsakligen – därför hon agerar. Hon är taktisk, men inte så strategisk. Särskilt beslutet att avveckla kärnkraften liknar mer och mer en katastrof. Den har kraftigt försvårat för tyskarna att nå Parismålen samt i praktiken outsourcat stora delar av den europeiska energipolitiken till Moskva. Bland de stora initiativen framstår egentligen bara räddningspaketen och den gemensamma skuldsättningen som hon driver fram tillsammans med Macron i EU som framsynta.

Det hela är egentligen mycket besynnerligt. Hösten 2021 avgår hon med samma 80-procentiga förtroendesiffror som under smekmånaderna 2006. Etablissemangsamerikanerna berömmer henne för att ha räddat Europa och eventuellt hela världen – Marton skriver faktiskt så – genom det tumultartade 2010-talet nästan på egen hand. Många i Sverige låter likadant. Samtidigt är facit kristallklart: Angela Merkel lämnar över ett Tyskland som i hög och växande utsträckning har gjort sig beroende av Ryssland för sin energi, av Kina för sitt välstånd och av USA för sin säkerhet.

Det är en intressant paradox. Jag tror, som sagt, att den har att göra med stilen. Merkel agerar fel, men ger intryck av att agera rätt. En Pew-undersökning hösten 2021 slår fast att hon är världens mest omtyckta ledare. Hon har lyckats göra Tyskland till en normal nation, många skulle rentav säga den oumbärliga. Men hon har inte förvaltat ordningen.