Hur hamnade vi här?

I april 2012, 15 månader efter det folkuppror som gjorde slut på Tunisiens diktatur, satt Samir el Astaa i en grön Renault utanför Tunis och bråkade om demokratin. Jag vet, för jag bråkade också. Vi var på väg till Béja, en av städerna i Tunisiens inland där folk antingen jobbar för staten eller hankar sig fram genom att kränga frukt. Det var en av dessa frukthandlare, Mohammed Bouazizi, i en annan av dessa inlandsstäder, Sidi Bouzid, som till slut tröttnade på godtycklig och förnedrande behandling av myndigheterna och satte sig själv i brand. Vilket blev startskottet för upproret.

Jag skulle göra fältintervjuer för en uppsats, Samir skjutsade. Han var snackig, varmt religiös och hängiven demokrat. Jag var en skeptiker, förläst på kurslitteratur och försedd med självpåtagen rätt att upplysa.

”Demokrati är komplicerat”, påpekade jag. ”Det tar lång tid att bli Danmark.”

”Danmark är inte en demokrati”, svarade Samir, ”i Danmark hånar de muslimer.”

Muhammedteckningar hör demokratin till, invände jag, yttrandefriheten är vad den är.

Inte alls, sa Samir – demokrati är något bra, och därför kan den inte vara dålig. Muhammedteckningar är förkastliga, således kan de inte vara demokratiska.

Befängt? Inte särskilt. Samir kom närmare sanningen än jag, både i vad han sa och hur han sa det.

Demokratin – i Tunisien, men också i Sverige och västvärlden i stort – har blivit normativ, ett utbytesord för ”bra”. Alla för dess talan men innebörden flyter.

Dessutom är det givetvis inte ett dugg odemokratiskt att begränsa yttrandefriheten, som Samir ville. Yttrandefriheten är en rättighet och rättigheter är liberala påfund, inte demokratiska. De kan röstas bort.

Självklarheter, kan invändas; Samuel Huntington påpekade redan på 1990-talet att demokratibegreppet hade proppats så fullt med så många politiska, sociala och ekonomiska kriterier (läs: rättigheter) att ordet löpte risk att bli oanvändbart. Fareed Zakaria skrev en hel bok om detta (The Future of Freedom). Redan för 15 år sedan.

Ändå var det ju bara alldeles nyligen som liberalismen och demokratin föreföll leva i obekymrad symbios. Begreppen smälte samman, blev ett och detsamma. Faktum är att vi, åtminstone i dagligt tal, fortfarande har förtvivlat svårt att skilja dessa båda företeelser åt.

Det är synd. Inte bara för att det ställer till med förvirring i debatten, utan för att det är i spänningsförhållandet mellan liberalismen (i bred, klassisk mening) och demokratin som många av den liberala demokratins verkliga betryck alstras.

Att den liberala demokratin är på dekis, det är nämligen de flesta överens om numera. Den arabiska våren följdes inte av någon mild sommar. Förr var demokratierna på frammarsch, nu blir de istället färre. I Europa och USA har folk tröttnat. Ungdomarna särskilt. Den ”auktoritära populismen” som har fått fäste i folkdjupet, finns nu överallt, inklusive i Vita huset.

Vad hände? Och varför? Hur hamnade vi här? Meningarna går isär. Demokratin är hotad, varnar DN:s ledarsida och skyller på populisterna. Ja, det är den, svarar Johan Hakelius i Fokus – men hotet kommer inte från Trump eller Jimmie Åkesson, utan istället från DN-medarbetare och andra i den mediala medelklassen som tycker att demokratin har blivit vulgo och som har börjat tvivla. Nonsens, inskärper Håkan Juholt. Demokratin har i själva verket varit under avveckling i årtionden. Teknokrater överallt, snart är också Sverige en diktatur.

Debatten rasar på varenda kultur- och ledarsida i vartenda västerländskt land. Litteraturen i ämnet uppgår redan till många hyllmeter. Alla försöker förklara demokratins kris, de auktoritära tendenserna, populisternas framfart.

I Sverige har några böcker – främst anglosaxiska – fått särskilt genomslag. Exempelvis David Goodharts TheRoad to Somewhere, som omhuldats av högern. Och Jason Brennans Efter demokratin, som har omhuldats av högern, enligt Daniel Suhonen. Liksom Timothy Snyders Om tyranni, som har omhuldats av kulturskribenter på DN, varav två utsåg den till fjolårets bästa bok.

Andra har uppmärksammats utomlands, men knappt alls i Sverige. Edward Luces The Retreat of WesternLiberalism är en sådan titel. Luce kommenterar till vardags USA-politik för Financial Times. Han är, för att tala med David Goodhart genom Johan Hakelius, en ”varsomhelstare” av särdeles brittiskt snitt. Examen i filosofi, politik och ekonomi från Oxford. Korre i Genève och New Delhi. En gång i tiden talskrivare åt Larry Summers, som då var biträdande amerikansk finansminister.

Edward Luce hör till de där avundsvärda personerna som fyllde vuxen när Berlinmuren föll och historien var allmänt gunstig. Numera är den vrång. Den liberala västerländska ordningen är plötsligt ansatt från alla håll. Vad var det egentligen som hände?

Luce skyller den liberala demokratins förmenta förfall på mycket, men mest på ekonomin. Globaliseringen har gjort den outsägligt komplex, det finns värdekedjor överallt. Kinas pånyttfödelse är (den ekonomiska) historiens mest omvälvande händelse. Nya spelregler råder. Gubbarna i Davos är ständigt sist på bollen.

Branko Milanovics ”elefantkurva” – den visar hur arbetarklassen och den lägre medeldito i västländerna har fått det sämre sedan 1980-talet – är ”världens viktigaste”. ”If you want an economic chart that stops you from sleeping you should start with the elephant”, skriver Edward Luce. Kapitalismen fungerar inte längre, meritokratins belöningar har blivit ärftliga. Städerna och landsbygden brukade ha nytta av varandra, men är nu snarare pjäser i ett ekonomiskt och kulturellt nollsummespel. Tids nog kommer robotarna att stjäla de skitjobb som finns kvar. Då kommer de superrika att låsa in sig i högteknologiska grindsamhällen och kommunicera med sina gelikar via hologram och drönare.

Lägg till Irakkriget, finanskrisen, 1990-talsvänsterns triangulering, den nya vänsterns identitetspolitiska irrfärder – hade Lenin levt idag, skulle han ha varit kulturvetare på Sorbonne, gissar Luce – krydda med ryska desinformationskampanjer och kinesiska skrytbyggen, och den liberala demokratins trångmål ter sig rätt rimliga. Donald Trump och hans gelikar är bara symtom. Att ondgöra sig över dem löser ingenting, varskor Luce. Det kan tyckas besynnerligt eftersom han sedan ägnar stora delar av boken åt att göra just detta. Vid ett tillfälle avfärdar han Trump – träffande, det ska medges – som USA:s alldeles egna ”Ku Klux Kardashian”-president.

The Retreat of Western Liberalism fungerar som ett slags krönika över de senaste decenniernas västerländska snedsprång; allt bockas av. Det är rivigt skrivet men aldrig djärvt. Tankefigurerna lånas in från andra: Peter Pomerantsev, Tyler Cowen, Richard Florida. Det mesta har redan sagts, om än på torrare prosa. Överlag är det mycket mörkt, Luce är en hejare på att måla fan på väggen. Saker kommer att bli värre – betydligt värre – innan de blir bättre. Men så har i alla fall dagens ungdomar sänkt förväntningarna.

Emellanåt blixtrar det till, som när Luce framhåller att det är trenden snarare än det faktiska tillståndet som formar folks syn på tillvaron. Därför hjälper det inte heller att påpeka att saker inte alls var bättre förr. Människor tolkar sitt liv som del i en större berättelse, inte i siffror.

Mest kittlande med The Retreat of Western Liberalism är dock hur analysen påfallande ofta känns som om den skulle kunna komma från, säg Åsa Linderborg. Det är marknadsvurmandet och de obekymrade avregleringarna som främst ligger till grund för den liberala demokratins kris. ”The world’s elites have helped provoke what they feared: a populist uprising against the world economy”, skriver Luce, Financial Times-liberalen. Andra saker spelar in, men inte lika mycket. Mer ofta än inte är de symtom.

Liksom Edward Luce är Dani Rodrik en varsomhelstare av närapå parodiska mått: uppväxt i Turkiet, kändisprofessor på Harvard, oftast på resande fot. Till skillnad från Luce tog han dock strid för någonstansarna redan på 1990-talet.

Rodriks första bok – Has Globalization Gone Too Far? – gavs ut för 20 år sedan, när Tony Blair fortfarande var ball, Bryssel filade på euron och ekonomer liknade globaliseringen vid ett högvatten som lyfter alla båtar. Rodriks varning om att globaliseringen undergräver det nationella beslutsfattande som gör den möjlig, avfärdades som inskränkt och trist. Inga andra Ivy League-ekonomer ville skriva blurb på bokens baksida.

Det var då. Nuförtiden åberopas Dani Rodriks argument i var och varannan bok om globaliseringens avigsidor och den liberala demokratins problem. Alla gillar honom, särskilt Karin Pettersson, till nyss på Aftonbladet.

Straight Talk on Trade. Ideas for a Sane World Economy gavs ut i höstas och samlar Rodriks texter från Project Syndicate – den globala elitens egen ledarsida, som emellanåt översätts på DN:s – och diverse akademiska tidskrifter. Det är hyfsat tekniskt, handlar mest om ekonomi, men mycket om politik också. Frågeställningarna är samma som hos Edward Luce: Hur hamnade vi här? Vems fel är det? Vad gör vi nu?

Också Rodrik ser den liberala demokratins kris som en i grund och botten ekonomisk åkomma. Men han kommer närmare än Luce, resonemangen har mer skärpa.

Grundargumentet är detsamma som för 20 år sedan: globaliseringen – åtminstone när den går för långt – är en paradox eftersom den fräter sönder de nationella grundvalar som bär upp den. Den är därtill ingen naturkraft, utan ett val. Eliten – mitten, de policyprofessionella, whatever – fick feeling. Man avreglerade och integrerade. Resultatet är en global ekonomi som ingen kan tygla och en nationell politik som inte längre förmår leverera.

Under sådana omständigheter är det inte så konstigt om folk ruttnar på den liberala demokratin och att populister skördar framgångar, konstaterar Rodrik. Eller att nationalstaten, nyss dödförklarad, får nytt liv. Det är, för övrigt, inget att sörja. Tvärtom. Både någonstansare och varsomhelstare tjänar på det. Någonstansarna därför att svaga stater inte förmår uppfylla sina demokratiska förpliktelser. Varsomhelstarna därför att starka stater är globaliseringens stöttepelare. Den liberala demokratins kris är nationalstatens – för mycket av globalisering undergräver dem bägge.

Detta, anför Rodrik, är problematiskt av moraliska skäl – demokratiska staters skyldigheter riktas först och främst mot de egna medborgarna – men också av praktiska. Marknader kräver regler som är anpassade till lokala förutsättningar. Institutionell mångfald främjar ekonomisk utveckling genom att skapa utrymme för konkurrens och experiment. Globalisering har motsatt effekt, den krymper utrymmet för lokala lösningar. Det är, om så får inskjutas, ett rätt briljant argument.

Dessutom, framhärdar Rodrik, är många av de klassiska globaliseringsargumenten i regel rent nonsens. Ekonomin är inte flunsan eller ozonlagret. Den är inte gränsöverskridande till sin natur och kan därför lika gärna rattas nationellt. Visst, begränsad globalisering har sina nackdelar, men det har för mycket globalisering också. Den sortens ikonoklasm – den ekonomiska globaliseringen har ju länge ansetts ostoppbar och den politiska måste därför vara nödvändig – är bokens verkliga styrka, även om den inte är ny.

Den politiska analysen är tradigare. Här är det inte så förbaskat noga med nyanserna, problemen tycks vara desamma överallt. Ekonomisk globalisering har, liksom hos Luce, slagit in en kil mellan eliten och folket. Den har inskränkt demokratin, som därmed förlorat sin legitimitet. Det är dåligt eftersom demokrati är bra.

Lösningen – både klok och rättvis, menar Rodrik – är därför mindre av globalisering och mer av demokrati. Det låter ju rimligt, men Rodrik förklarar aldrig varför. För att demokratin har ett egenvärde eller för att den är bättre på att leverera det medborgarna vill ha? Sannolikt både och. Hur som helst förblir demokratin hos Rodrik en svart låda, den problematiseras inte alls.

Till skillnad från Dani Rodrik ägnar AC Grayling en halv bok åt att dekonstruera demokratin, ofta på ett förtjänstfullt sätt.

Grayling är en analytisk filosof, har basat över Man Booker-juryn och var med och startade det brittiska samhällsmagasinet Prospect tillsammans med bland andra David Goodhart i mitten av 1990-talet. Han har skrivit ett 30-tal böcker, de flesta om filosofi, men även några om Gud. Eftersom han är intellektuell engelsman och eftersom sådana betraktar specialisering som insekters lott, har han gett sig i kast med demokratins förfall också, detta i en bok med den talande titeln Democracy and Its Crisis.

Detta förfall har flera förklaringar – ”alla avsiktliga”. För att kunna ställa saker och ting till rätta måste vi dock först bena ut vad demokrati är, så Grayling förklarar. Börjar med Platon (antidemokrat), betar sedan av hela A-kursen: Aristoteles, Machiavelli (aningen mer vidsynta), Locke, Hobbes, Spinoza (liberaler, inte demokrater, fast Spinoza kanske lite ändå?), Montesquieu, Rousseau (missförstådda), Madison, Constant, Tocqueville och John Stuart Mill (också liberaler, men i alla fall någorlunda villiga att acceptera demokrati i teorin).

Berättelsen om demokratin, åtminstone i denna idéhistoriska version, är en berättelse om att få den att fungera. Demokratins dilemma, konstaterar Grayling, är att den ständigt riskerar att urarta i pöbelvälde (oklokrati) eller att övergå i oligarki. Därför måste den hållas i schack. Det görs, som bekant, med grundlagar och andra konstitutionella kontrollmekanismer, men Grayling – och detta är en av bokens största förtjänster – lämnar i huvudsak den liberala biten därhän.

Istället fokuserar han på demokratin som sådan, ofta men felaktigt likställd med ”folkstyre”. Demokrati – åtminstone den representativa – är inte en bastardversion av den direkta, en låt-gå-lösning som väljarna accepterar av logistiska skäl. Historiskt sett är det tvärtom: det är eliten som har gjort eftergifter, inte folket. Det framväxande idealet om politisk jämlikhet har hela tiden balanserats mot behovet av ordning. Den representativa demokratin, skriver Grayling, förstås bäst som en struktur avsedd att upprätthålla denna balans. Den kan liknas vid ett kaffefilter: bevarar essensen, men utan sump.

Idag fungerar inte den representativa demokratin längre, konstaterar han – i alla fall inte i Storbritannien och USA – och här någonstans blir det rejält luddigt. Felen finns nämligen överallt. Särintressen utnyttjar demokratin på ett oschyst och i grunden odemokratiskt sätt, särskilt i USA. Institutionerna är anfrätta, fungerar inte som de ska. Oklart varför, men det förefaller åtminstone i Storbritannien att ha att göra med att partipiskorna i parlamentet beter sig som Kevin Spacey i House of Cards. Väljarna är okunniga och lättmanipulerade. Dessutom har de alldeles för höga förväntningar på vad en demokrati kan leverera.

Ingenting fungerar med andra ord som det ska, men Grayling beskriver snarare än förklarar sambanden. Därtill är det oklart hur den valhänta analysen hänger ihop med den ofta nyttiga idéhistoriska genomgång som upptar bokens första sex kapitel. Grayling skriver i förordet att man kan hoppa över den första halvan om man vill, men han borde ha skrivit tvärtom.

Än värre är det med lösningarna, som läsaren förvarnas kan förefalla kontroversiella. Det är de inte. Däremot mycket grötmyndiga: pressen måste bli mer seriös och folk borde titta mer på nyheter. Men inte för mycket, annat i livet är viktigt också. Politiken får inte genomsyra allt. Därtill borde det vara förbjudet att spela på valresultat, och opinionsmätningar bör upphöra en vecka före val. Förslagen på rösttvång och rösträtt vid 16 års ålder sticker möjligen ut. I övrigt är det ungefär lika vågat som Jan Eliassons Twitterkonto.

Klyftan mellan eliten och folket; detta tema är ständigt återkommande hos Luce, Rodrik och Grayling. Boven i dramat är allt som oftast globaliseringen, som i mångt och mycket gjort den nationella demokratin överflödig. De viktigaste besluten fattas ju någon annanstans, om de fattas alls. Valda regeringar varken representerar eller levererar i den utsträckning väljarna kräver, och har rätt att kräva. Däri ligger den liberala demokratins kris. Populismen – auktoritär eller ej – är en konsekvens och inte en orsak, vilket ofta påstås. Grundproblemet är istället elitens svek.

Resonemanget känns igen. Från den populistiska retoriken, men inte bara. Den amerikanske vänsterorienterade journalisten Chris Hayes skrev om den liberala demokratins legitimitetskris i boken Twilight of the Elites redan 2012. David Goodharts uppdelning av nationella befolkningar i varsomhelstare och någonstansare bygger i stort på samma berättelse, även om den betonar kultur och psykologi framför ekonomi. Faktum är ju att självspäkandet har blivit den professionella klassens nya favoritsyssla.

Man kan ha olika invändningar mot Luces, Rodriks och Graylings övergripande resonemang. Särskilt de två förstnämnda betonar att integrationen och avregleringarna före finanskrisen inte var ödesbestämda, utan resultatet av medvetna politiska val. Det stämmer att globaliseringens drivkrafter till stor del varit politiska – på både gott och ont – men för de flesta länder gör det i praktiken detsamma. De har helt enkelt att gilla läget. Tanken att Sverige skulle ha ställt sig utanför olika former av regionalt och internationellt samarbete ter sig varken rimlig eller önskvärd.

Därtill kan tonvikten på ekonomiska förändringar som grundorsaken till den liberala demokratins legitimitetsproblem och populismens framfart diskuteras. I Västeuropa har höger-vänsterröstandet sjunkit till sin lägsta nivå någonsin, konstaterade statsvetarna Ronald Inglehart och Pippa Norris i en uppmärksammad Harvardstudie ifjol. Partier som betonar kulturella frågor – identitet, värderingar – har samtidigt vunnit mark.

Också i Sverige debatteras huruvida det i huvudsak är ekonomiskt eller kulturellt missnöje som har bidragit till Sverigedemokraternas framgångar på senare år.

Till vänster framhåller man ekonomi. Är det inte materiellt är det opium för folket. ”Om de borgerliga partiernas ekonomiska politik blir verklighet riskerar det att leda till ökad ojämlikhet och en amerikansk utveckling à la Trump”, varnade LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson och chefsekonom Ola Pettersson i en debattartikel i januari. En röst på Jimmie Åkesson är en röst på högerpolitik, påpekas tålmodigt. Ändå röstar många LO-medlemmar på Sverigedemokraterna. Invandringen anförs inte sällan som huvudskäl.

Till höger är problemet det motsatta, där är allt numera kultur. Även om det finns ekonomiska skillnader mellan varsomhelstare och någonstansare, rör konflikten något mer existentiellt, ”grundläggande känslor av hemhörighet”, skrev Katarina Barrling (inte nödvändigtvis höger) i en uppmärksammad text i Kvartal härommånaden. Tankefiguren går igen på många borgerliga ledarredaktioner, där flera skribenter på senare år har blivit mer konservativa i kulturella frågor.

Även utomlands har borgerligheten, eller mittenhögern, vänt mycket av det tidigare förhärskande liberala tankegodset ryggen. Men man har gjort det på ett annat sätt. Där omprövas de ekonomiska dogmerna. Edward Luces Retreat of Western Liberalism är symtomatisk, liksom Dani Rodriks nyvunna popularitet. Såväl IMF som The Economist – länge avfärdade som nyliberala propagandaorgan – understryker numera vikten av starkare välfärdsstater och mer progressiv beskattning för att dämpa den ekonomiska globaliseringens värsta effekter.

I Sverige? Här är högern, numera övervägande konservativ i kulturella frågor, fortfarande obekymrat liberal i de socioekonomiska. Enorma inkomstklyftor och låg social rörlighet? Sluta hata rikedom! Aggressiv skatteplanering? Fler borde göra det! Finanssektorns storlek i förhållande till samhällsekonomin? Orka! Glappet mellan den självkritik som idkas internationellt i dessa frågor och den svenska borgerlighetens axelryckningar är slående.

Varför denna avvikelse? En rimlig förklaring är att den svenska välfärdsstaten och den omfördelande ekonomiska politiken i stor utsträckning faktiskt har skyddat oss från många av den ekonomiska globaliseringens avigsidor. Den ekonomiska liberalismen har helt enkelt inte tvingats bekänna färg i Sverige på samma sätt som den kulturella. Därför har behovet att ompröva inte heller varit lika starkt.

Det kan vara värt att begrunda. Särskilt om det stämmer som Luce, Rodrik och i viss mån Grayling gör gällande – att den illiberala demokrati som västvärldens populister (numera ofta öppet) förespråkar är den odemokratiska liberalismens egen avkomma, en korsning mellan ekonomi och kultur.

”We must cast a sceptical eye on what we have learned never to question”, skriver Edward Luce i en särskilt klarsynt passage. ”If the intellectual basis of Western liberalism is scepticism, we should learn to live up to its meaning.”

Även när det tar emot.