Hur musiken lät förr

Egypten, Konungarnas dal, 1922. Under den berömda utgrävningen av KV62 – mer känd som Tutan­khamons grav – påträffades inte bara något så unikt som en egyptisk faraons oplundrade viloplats, utan också ett fornegyptiskt blåsinstrument. Ett imponerande fynd, vilket är mer än vad man kan säga om ljudet, det lät mesigt och inte alls gudalikt. När Rex Keating spelade på den åtråvärda artefakten med hjälp av ett modernt trumpetmunstycke sprack fornlämningen i flera bitar. Dessa kunde visserligen limmas ihop igen, men skadan var redan skedd. När musiken senare skulle spelas upp i radiosändningen från BBC var det alltså på ett reparerat instrument.

Detta är bara ett brottstycke ur den symfoni av musikalhistoriska anekdoter som läsaren får ta del av i Graeme Lawsons Sound Tracks. Uncovering our Musical Past. Där ger sig författaren – arkeolog och hängiven musiker verksam i såväl Cambridge som Berlin – i kast med den inte så modesta uppgiften att söka svar på varför musiken följt oss allt sedan den mänskliga civilisationen tog sin form. Finns den bara till för vårt enkla nöjes skull eller är den i själva verket en avgörande förklaring till människoartens framgångar?

Lawson börjar, sin arkeologiska skolning trogen, med att gräva där han står – det vill säga: i nutiden. Därefter skrapar han sig ned mot allt djupare liggande sediment, i jakt på människans musikaliska lämningar. Allt med hopp om att, steg för steg, avmystifiera vårt förhållande till musiken.

Arkeologens arbete börjar därför lätt. Tack vare tekniska genombrott som MP3-filer, cd-skivor, kassetter, vinyl, stenkakor och vaxrullar finns ett närmast oändligt antal artefakter som vittnar om de senaste 150 årens musikaliska utveckling. Den här typen av lämningar innebär att vi i många fall vet exakt hur ett verk är tänkt att framföras. Dessförinnan utgjorde positiven, speldosorna och självspelande pianon det tekniska avantgardet. Med hjälp av stift och hålkort var dessa instrument i praktiken analoga datorer som kunde programmeras att framföra melodier inför publik. Tekniskt komplicerade att tillverka, men likväl en radikal förändring som innebar att musiken kunde spridas utanför de borgerliga salongerna och dessutom av individer som saknade musikalisk bildning. Kanske skulle man kunna beskriva det som ett slags musikens demokratisering.

I nästa lager – den tidigmoderna tiden – är noterna våra främsta verktyg om vi önskar förstå människans relation till musiken. Men redan här tätnar dimman och problematiken från den egyptiska kungagraven gör sig påmind. Noterna ger oss förvisso goda instruktioner i hur musik bör spelas, men vi har inte längre tillgång till några bevarade ljud. Bara den som är tillräckligt skolad kan läsa ett partitur och samtidigt ”höra” musiken inombords. Likväl innebär noterna en standardisering av musikaliska riktlinjer som inte bara hjälpte dåtidens musiker att framföra sina och andras verk, utan som också hjälper nutida musiker att dechiffrera flerhundraåriga anteckningar och med moderna instrument frambringa en melodi som skulle kunna vara densamma som framfördes av ­Beethoven eller Mozart.

I vilken utsträckning musiken före den tidigmoderna tiden traderades genom uppspelning och repetition och hur mycket det kunde ske via notskrift är svårt att kvantifiera. Kyrkomusik får antas ha haft större del nedtecknade förlagor, medan folkmusik spridits, förändrats och utvecklats efterhand genom en mer spontan process. Varken historiska dokument eller arkeologi kan besvara frågan om hur omfattande en levande tradition med toner och sånger har utvecklats.

Till följd av vårt beroende av arkeologin för att ha fysiska bevis, finns det alltid en risk för fel- eller övertolkningar i samband med utgrävningar. Att romarna handlade med vin och olivolja vet vi eftersom det finns tusentals bevarade amforor. Det ger också intrycket att sådan handel dominerade Medelhavet. Slutsatsen behöver inte vara fel men kan också vara konsekvensen av att vi inte återfinner rester av boskap, slavar, tyger eller kryddor i samma utsträckning. Arkeologen måste ha fantasi för att föreställa sig hur fynden använts, men behöver också behärska sig för att inte fastna i sin egen favoritteori.

I varje kapitel får vi också ta del av Lawsons spekulationer om de musikaliska fyndens användning, men läsaren får också lära sig en hel del om den musikal­arkeologiska praktiken – och den är så pass rigid att hypoteserna övertygar. Vi får följa med när stränginstrument som lyror och harpor, men också flöjter och horn, påträffas i allt från irländska torvmossar till uråldriga grottor och örlogsfartyg. Apropå det senare beskrivs fiolen som återfanns i det svenska regalskeppet Kronan ingående. Tack vare Ös­tersjöns bräckta vatten har fiolen fredats från skeppsmasken sedan 1676. När instrumentet bärgas över 300 år senare beskrivs även processen för hur det fuktiga träet ska kunna torkas utan att strukturen förstörs – fascinerande på en nördig detaljnivå.

En annan fantastisk artefakt, av det större slaget, är läktaren i St Chad’s Cathedral i Lichfield där såväl körpojkar som vuxna män kunde sjunga genom dolda hålrum, vilka dels fungerade som förstärkare, dels gav intrycket att sången kom från himlen. Allt i syfte att åstadkomma en stark transcendental effekt på församlingen. En magisk effekt från 1200-talet som inte så lite påminner om de moderna scenernas förmåga att framkalla känslor med sina enorma ljudanlägg­ningar.

Lawson ägnar sig emellertid inte enbart åt det som hjälper människan att skapa musik – utan också åt ljudet i sig. Han visar att den musik vi uppfattar som vacker, behaglig eller upplyftande inte enbart är en fråga om tycke och smak. Det tycks finnas gemensamma nämnare som binder seklerna samman. Även om Bachs tempererade stämning av klaviatur möjliggjorde att man spelade i vilken tonart som helst, så innebar den också något av ett kompromissande, så att intervallen mellan tonerna inte är lika ¨rena¨. Ändå är tolvtonsskalan fortsatt dominerande inom musiken, med en oktav bestående av åtta toner i bestämda intervall, be­roende på vilken typ av skala det handlar om. Är det då inte närmast bortom fattningsförmågan att samma toner som vi är vana att lyssna till också ljuder från stenåldersflöjter tillverkade för mer än 27 000 år sedan?

Vidare argumenterar Lawson för att likheterna mellan jakt och vapen å ena sidan, dans och musik å den andra, kan ge en förklaring till varför musiken varit viktig för människan. Både spjut, knivar och yxor kräver en abstrakt tankeförmåga i kombination med hantverksskicklighet för att kunna tillverkas. En flöjt likaså. I båda fallen krävs det sedan att människor samordnar sina rörelser på detaljnivå för att slutresultatet ska bli det önskade. Ett bra vapen eller ett fungerande musikinstrument kan i sig inte mätta magar eller göra människor rörda till tårar, någon behöver också kunna utföra de nödvändiga handlingarna. Att samarbeta på ett plan som kräver medvetande och förståelse är en mänsklig egenskap. Har sång, musik och dans kanske fungerat som träning inför en viktig jakt? Likheterna är tydliga.

Och hur kan vi vara säkra på att det som hittas i jorden inte är sådana föremål som inte dög utan bara kastades bort? Helt säkra kan vi inte vara, men det tycks ändå som att gravar innehåller fungerande föremål. Andra platser, där det tillverkades instrument, kan vara fyllda med misslyckade saker. En flöjt behöver ha rätt dimension och hålen precist utborrade. Ett misstag och alltihop är värdelöst.

Tid, kunskap och engagemang har lagts på att göra dessa artefakter så välfungerande och vackra som möjligt. Och här visar Lawson på kontinui­tetens betydelse. Att något sett likt ut, oavsett faktisk ålder, indikerar en design som visat sig vara ändamålsenlig. Samtidigt skiner hans frustration igenom över att musikinstrumentens evolution inte ter sig tillräckligt heltäckande. För någonstans, någon gång, har en männi­ska gjort den första flöjten. Och någon gång senare har liknande flöjter tillverkats i flera upplagor. Har den kulturen sedan spridit sig, eller har människor på olika platser i världen kommit på liknande idéer samtidigt? Kanske både och beroende på vad vi talar om.

Eller så har det alltid funnits musik hos nuvarande Homo sapiens som i olika former har spridit sig över världen och på egen hand utvecklats. Panflöjten är en sådan uppfinning, alltså flera rör i olika längd som därmed skapar olika toner när man blåser i dem. Idag är den kanske främst förknippad med Sydamerika, men som namnet antyder så fanns instrumentet i antikens Grekland. Och även i Kina har man funnit sådana fynd.

Graeme Lawsons kombination av vetenskaplig stränghet och romantik – där han anser musiken vara det närmaste magi som männi­skan lyckats skapa – innebär sammanfattningsvis en lika levande som tu­delad skildring av människans musikaliska historia. Trots de inbördes konkurrerande perspektiven, rekommenderas denna svindlande resa till alla med ett intresse för historien och musiken – även om Lawson inte ännu kan sägas ha rott i hamn den mest grundläggande uppgiften: Att besvara frågan om varför människan alltid behövt, och fortfarande behöver, musiken. Men trägen arkeolog vinner och kanske ligger svaret alltjämt dolt under sanddynerna, i närheten av KV62. Eller någon annan, ännu okänd, plats. På jorden, i jorden.