Imperiets fiende och hjälte

Detta ömhetsbevis var ingen slump – i få länder kom Smuts att uppskattas så mycket som i Storbritannien, vilket är paradoxalt, eftersom Smuts började sin politiska och militära karriär som tjänsteman hos utbrytarrepubliken Transvaals president Paul Kruger under det andra boerkriget 1899–1903, där fienden var Brittiska imperiet.

Detta idag nästan helt glömda krig var i samtiden lika uppmärksammat som Vietnamkriget blev 70 år senare. Det utkämpades mellan Transvaal, Oranjefristaten och vissa upproriska grupper av boer i Kap på ena sidan, och Brittiska imperiet på den andra. Bakgrunden var att de huvudsakligen holländskättade boerna – boer betyder bonde – som sedan 1600-talet bebott Sydafrika, kom att känna sig alltmer undanträngda av de senkomna industri- och gruvidkande engelsmännen, vilka de för övrigt kallade utlänningar (uitlanders).

Engelsmännen var dåligt förberedda för denna konflikt, och hamnade inledningsvis på defensiven. Efter något år med motgångar vände krigslyckan när fältmarskalk Roberts anlände med mer än 100 000 imperietrupper.

En ung Winston Churchill var utsänd som krigskorrespondent, och blev under dramatiska omständigheter tillfångatagen. Vid förhören träffade han för första gången Smuts, som hade att ta ställning till om Churchill, som var son till en inflytelserik lord, borde släppas fri, som Churchill krävde. Medan Smuts och regeringen övervägde detta genomförde Churchill – vilket man kan läsa om i den tidiga självbiografin My Early Life – en spektakulär flykt, då han gömd i en godsvagn tog sig till dåvarande Portugisiska Östafrikas huvudstad Lourenço Marques, nuvarande Maputo. Genom denna flykt blev Churchill något av en kändis, vilket han skickligt använde för att gynna sin politiska karriär.

I två biografier, en om Smuts och hans politiska liv, en om Jan Smuts och Winston Churchills djupgående vänskap genom åren, ger den sydafrikanske författaren Richard Steyn intressanta inblickar i två människoöden som påverkat 1900-talets historia inte bara inom sina länder var för sig, utan också gemensamt för världen i stort.

Boerkriget blev en mycket bitter konflikt, där britternas famösa uppfinning av koncentrationslägret blev ett ytterst tvivelaktigt arv till eftervärlden. För att stuka boerna och stoppa deras försörjningsled, tvingades barn och hustrur till de stridande lämna sina gårdar och internerades i läger under ofta usla förhållanden. De kom att svälta och lida svårt under sjukdomar, och britterna fick utstå internationell kritik.

Boerna kämpade i gerillagrupper och bjöd länge hårt motstånd. De blev internationellt uppmärksammade och fick mycket sympati, trots att boerna annars kritiserats för att hålla svarta mer eller mindre som slavar, vilket David Livingstone framhållit redan på 1850-talet. Men de fick sympati mycket därför att boerna – några slitna grupper skäggiga bönder med enkla vapen – länge höll dåtidens mäktigaste och kanske mest arroganta imperium stången. De blev en del av ett internationellt propagandakrig.

Smuts föddes på en bondgård till kalvinistiska föräldrar. Hans uppväxt och skolgång var starkt formad av en både stoisk och gudfruktig livsföring. På fritiden vandrade han vida omkring på farmen och studerade naturen, landskapet och framför allt växterna. Han förblev hela livet en intresserad amatörbotanist. Då han visade gott läshuvud, förordade hans lärare att Jan skulle få läsa vidare. Under skoltiden utvecklade Smuts en stark känsla för boernas sak, även om han genom sin utbildning och bakgrund tillhörde det mer upplysta Kap. Han introducerade sin kamrat J F Malan till sin egen studentförening, den boernationalist och föregångare till apartheidpolitiken Smuts skulle förlora statsministerposten till i sitt sista politiska val 1948.

Efter gymnasiet fick Smuts ett stipendium för att läsa juridik vid Cambridge 1891–1895, varifrån han examinerades med exceptionellt höga betyg och mycket gott rykte. Vid återkomsten till Kap öppnade han egen advokatbyrå. Trots fina meriter gick det knackigt, då hans akademiskt strama personlighet blev något av ett hinder i kundrelationerna. Hans talanger kom bättre till sin rätt efter att han flyttat till Pretoria och rekryterats till presidenten Krugers administration, just när kriget mot engelsmännen bröt ut.

Mot slutet av kriget ville och fick Smuts själv bege sig ut till fronten. Han ledde framgångsrikt en stor grupp gerillakrigare som med effektiva punktinsatser ställde till stora problem för engelsmännen bakom linjerna i Kapprovinsen.

Till slut tvingades boerrepublikerna ge upp. Den fred som slöts blev för boerna mycket bitter, en bitterhet som lade grunden till nationalistpartiets senare apartheidpolitik och utträdet ur samväldet 1961.

De olika provinserna i Sydafrika kom efter kriget att styras av en engelsk guvernör. De tidigare krigshjältarna för boerna Louis Botha och Jan Smuts ville dock slå in på en linje av försoning med engelsmännen. Då en liberal ministär tillträdde i Storbritannien såg Smuts och Botha chansen. De argumenterade och vann gehör för tanken att Sydafrika skulle bli en självstyrande dominion precis som Kanada, Australien och Nya Zeeland. Det stora målet för Botha och Smuts blev att ena de två vita folkgrupperna, de engelsktalande och de afrikaanstalande boerna i en politisk union.

Efter långa förhandlingar och diskussioner mellan företrädarna för de fyra provinserna – Kap, Oranjefristaten, Transvaal och Natal – genomförde man 1908–09 ett nationalkonvent som skulle enas om riktlinjerna för ett självstyrande Sydafrika. Man kom fram till att det borde bli en union med parlamentet i Kapstaden och regeringen i Pretoria. Botha och Smuts reste till London 1910, där de blev väl mottagna av lord Asquith och dennes liberala ministär. Den 31 maj, då Smuts just fyllt 40 år, utropades Sydafrikanska unionen. Botha blev premiärminister medan Smuts blev inrikes-, gruv- och försvarsminister.

De svartas och andra färgade gruppers politiska och ekonomiska ställning hade varit en aktuell fråga länge, framförallt i det mer liberala och engelskorienterade Kap, men också i Storbritannien. Svarta och färgade hade haft viss rösträtt inom Kapkolonien sedan länge, men detta kom att upphöra i och med Unionen. Steyn lyfter fram detta tema, då de svartas och indiernas kamp för politiskt inflytande ofta kom att hanteras av Smuts.

Smuts var en humanitär intellektuell, som bland annat författade ett filosofiskt traktat, Holism, där han ur naturvetenskap och filosofi ville förklara hur världens otroliga mångfald likväl också strävar mot en gemensam organisation, inte minst hur människan successivt kommit att organisera sig alltmer internationellt mot högre, gemensamma mål. Smuts kom att se det brittiska imperiet – som han först bekämpade – som ett av de främsta uttrycken för upplysning, civilisation och gradvis förverkligad frihet för människorna.

Steyn lyfter fram den djupa inre konflikt som därmed blottas hos Smuts: denne kunde aldrig se att de svarta kunde få politiska rättigheter likställda med de vitas, även om han aldrig förordade ren apartheid, som boernationalisterna. Under förhandlingar med indiernas organisation i landet mötte han vid flera tillfällen den unge advokatkollegan Gandhi, som senare lämnade landet för att fortsätta sin verksamhet i Indien.

Smuts inställning var – till skillnad från boernationalisternas – i denna fråga inte ideologisk, utan pragmatisk och praktisk. Han såg helt enkelt inte att de svarta eller indierna hade den utbildning och kunskap som han krävde av sig själv och andra för att kunna ta politiskt ansvar. 1928 stod han bakom ett förslag – som aldrig kom att genomföras, på grund av boernationalistisk opposition – som innebar att alla vuxna i hela Unionen skulle få rösträtt utifrån en skala grundad på egendom och utbildning. Det skulle visserligen i praktiken utesluta de allra flesta svarta, men var inte principiellt uteslutande på grund av ras.

När det första världskriget bröt ut lyckades Botha och Smuts – mot boernationalisternas hårda motstånd – få landet med på Imperiets sida. De båda ledde framgångsrikt kampanjen i Tyska Sydvästafrika, som snart kapitulerade. Det blev Tysklands första stora förlust i kriget och en stor propagandaseger för britterna. I Östafrika lyckades Smuts pressa tillbaka den skicklige tyske generalen Paul von Lettow-Vorbeck. Efter fredsslutet upptog de båda en vänskap som blev bestående, och som bland annat tog sig uttryck i att Smuts sände matpaket till den tyske generalen efter det andra världskriget, då denne stod utblottad och hemlös.

Smuts var en hjälte inom Imperiet och hyllades i London när han anlände 1917. Kung Georg V bjöd honom till Windsor och sökte hans råd. Han förärades många hedersbetygelser och premiärminister Lloyd George inkluderade honom i imperiets krigskabinett.

1919 representerade Smuts Sydafrika tillsammans med Botha i fredskonferensen i Paris, men kritiserade fransmännen och premiärminister Clemenceau hårt för de drakoniska krigsskadestånd och de förödmjukande villkor som planerades mot Tyskland. Smuts var i grunden en vän av Tyskland och beundrade tysk kultur och vetenskap. Landet borde hjälpas på fötter så snart som möjligt, menade Smuts. Han kritiserade även den amerikanske presidenten Woodrow Wilson för undfallenhet mot Clemenceau, men fick föga gehör. Mer samsynta var de när det gällde behovet av Nationernas förbund.

Senare samma år avled Botha, och Smuts blev premiärminister. Smuts och Churchill utväxlade brev då och då under mellankrigstiden, och träffades stundom, mest i officiella sammanhang. Deras vänskap var osannolik också därför att de kom ur så olika familjeförhållanden. Likväl hade de stort utbyte av varandra, och det sägs att Churchills uppfattning att man i segerns stund måste visa storsinthet var inspirerad av Smuts tydliga vilja att bilägga agget mot engelsmännen efter boerkriget.

Då stormmolnen åter hopades i Europa under 1930-talet intensifierades deras utbyte. Smuts, som förlorat premiärministerposten 1924, återinträdde efter en valseger 1939. Han hade stora svårigheter att övertyga de redan tidigare tyskvänliga boernationalisterna att Sydafrika, om kriget kom, skulle ställa upp igen för Imperiet. Det var denna lojalitet från en boer och tidigare fiende som imponerade så mycket på britterna, men det var Smuts intellekt, klara omdöme och uppriktighet som gjorde honom särskilt värdefull för Churchill när stormen väl bröt ut.

Åter var Smuts ledamot av krigskabinettet, och utnämndes 1941 till fältmarskalk i den brittiska armen av Georg VI. Churchill sökte ofta råd från sin seniore vän och allierade, och få hade som Smuts kurage nog att säga ifrån, när han tyckte att Churchill gått för långt.

Fältmarskalk Montgomery brukade berätta om ett av de tillfällen då imperiets generalstab var församlad på Checkers för planering av kommande krigshändelser. Efter en lång middag hade det varit filmvisning till väl efter midnatt, varefter Churchill kallade de närvarande till fortsatt planering. Smuts, som inte hade samma omvända dygnsrytm som den excentriske premiärministern, tog då till orda och förklarade att till skillnad från premiärministern kunde de flesta närvarande inte ligga i sängen och ge diktamen fram till lunch. Nej, alla andra måste upp tidigt för att vara i staben klockan nio. Det håller inte att driva dem att också arbeta nätterna igenom. Därför, förklarade Smuts, går jag och lägger mig nu, och jag föreslår att ni andra gör det också. När Smuts gått uppstod en stunds pinsam tystnad, som till slut bröts av Churchill: ”Nåja, gentlemän, vi kanske borde gå till sängs.”

Smuts gjorde många vänskaper på den internationella scenen, varav en av de mer intensiva var med den grekiska kungafamiljen som gått i exil i Sydafrika efter Kretas fall 1941. Särskilt utvecklade han en – platonisk – vänskap med kronprinsessan Frederika, som var av tysk börd. De förde många och långa samtal, och hon var en av de få som läste och uppskattade hans bok Holism. När Churchill fått boken, svarade han i ett vänligt brev att han ”tittat på den med stor beundran”.

Efter kriget var Smuts en av de drivande bakom bildandet av Förenta nationerna, och deltog i författandet av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna i San Francisco 1945. Smuts var den kanske mest berömde statsmannen där, men såg ändå sitt inflytande minska. Vid FN:s generalförsamling i New York 1946 led han ett förödmjukande nederlag mot Jawarhal Nehrus syster, V L Pandit. Utan att ha planerat det såg sig USA och Storbritannien tvungna att förena sig med kritikerna och kräva att Sydafrikas diskrimineringspolitik måste upphöra.

Vid valet i Sydafrika 1948 fanns i bakgrunden två olika förslag om framtiden och de svartas rättigheter. Fagankommissionen menade att svarta successivt borde integreras i arbetskraften och ekonomin, medan Sauerkommissionen, tillsatt av Nationalistpartiet, förordade strikt segregering. Den vita arbetarklassen såg sig också hotad av ökad svart arbetskraft. Smuts förlorade, och J F Malans nationalistparti började förbereda apartheidpolitiken.

Den som besöker Smuts älskade Doornkloof, som idag är ett museum, slås av det måttfulla, närmast ruckliga men charmiga trähuset med veranda och korrugerat plåttak. Det var en gång officersmäss för brittiska soldater, och flyttades dit av Smuts efter boerkriget. Husets enkelhet speglar den stoiska livshållning som var Smuts kännetecken; han levde ett kärleksfullt familjeliv med sin hustru Isie och sina barn, fosterbarn och barnbarn. Det var i det huset, när hans döttrar skulle hjälpa honom av med stövlarna efter en utflykt den 11 september 1950, som statsmannen, soldaten, akademikern och boerpatrioten lämnade den tidsålder som redan hade börjat lämna honom.