Jordan Peterson brottas med Gud

Tror du på Gud? En enkel fråga, kan tyckas. Antingen gör man det eller också inte. Fast vänta nu. Vad menas egentligen med ”tror”? Och hur definierar man ”Gud”? Och vem tror du att ”du” är?

Det icke-svaret får den som ställer denna fråga till Jordan B Peterson. Inte så att den kanadensiske psykologen antas ha bättre uppkoppling till högre makter än vi andra – många undrar helt enkelt vad han själv tror på. En relevant fråga, med tanke på hur ofta han pratar om religion och mytologi, om de viktiga lärdomar han menar att vi kan dra av de uråldriga berättelserna – särskilt de kristna. Och visst, det kan vi säkert, men är de sanna? Det är där som förbistringen uppstår. Plötsligt börjar Peterson sväva iväg i långa utläggningar om vad ”sanning” och ”tro” betyder för honom – vad det egentligen betyder – och den enkla ja-eller-nej-frågan lämnas obesvarad. Jag har aldrig förstått varför.

Peterson är ju annars knappast den som väjer för kontroversiella frågor. Hans väg in i rampljuset inleddes när han som psykologiprofessor i Kanada opponerade sig mot att behöva använda irreguljära könspronomen. Idag är han en av världens mest framstående intellek­tuella, av sina belackare beskriven som en sorts mansguru. Och kanske ligger det något i att hans självhjälpsinriktade budskap om att ta sig i kragen, göra något vettigt av sitt liv och inte skylla ifrån sig, tilltalar många unga män.

Även om han för allmänheten är mer känd för sina politiska ­ställningstaganden, som lutar åt det konservativa, har religion och mytologi alltid stått i fokus för Peterson. På senare år verkar han jobba heltid med att utforska de bibliska berättelserna. Det är ämnet för hans senaste bok, We Who Wrestle with God. Perceptions of the Divine. Det är också ­därför något ironiskt att just tron tycks vara hans intellektuella akilles­häl – det ämne där han har allra svårast att tala ur skägget.

När Peterson får frågan om han tror att Gud finns eller om någon specifik händelse i Bibeln faktiskt har inträffat vet han förstås vad frågeställaren är ute efter. Är Gud en verklig varelse och inte bara ett fantasifoster? Ska exempelvis syndafloden betraktas som en historisk händelse? Det går inte att missförstå, allra minst för en hyggligt intelligent man som Peterson. Så varför vägrar han att ge ett enkelt och rakt svar?

För den som har följt Peterson är mycket av innehållet i We Who Wrestle with God bekant. Han går igenom några kända avsnitt av Gamla testamentet, från skapelseberättelsen till Jona och valen, och tolkar dem utifrån ett psykologiskt perspektiv. Han menar att han försöker ”extrahera en universell tråd av moraliskt guld”. Genom Petersons läsning av berättelserna ska vi få en bättre förståelse såväl för dessa som för oss själva, stöpta som vi är i kristna formar. De bibliska böckerna bildar nämligen grunden för den västerländska civilisationen, skriver Peterson.

När en religiös kristen läser skapelseberättelsen föreställer jag mig att hon betraktar den som en mer eller mindre bokstavlig redogörelse av hur världen kom till. Peterson läser den istället som en metafor för skapelse och blivande. För Peterson kan Guds skapande av världen jämföras med när vi vaknar på morgonen och funderar på vad vi ska göra med dagen. Ett närmast oändligt antal fakta och möjligheter presenterar sig för oss, och vi måste skilja agnarna från vetet. Enligt Peterson kan vi därför inte hjälpa att vi ser världen genom en berättelse – en struktur där det viktigaste hamnar i toppen av pyramiden, överskuggande det mindre viktiga och allt som helt saknar betydelse. Vårt liv blir en berättelse om vår strävan mot det vi placerar där uppe i toppen, och vad vi offrar för att nå dit.

Just offer är något Peterson ofta återkommer till. Äldre tiders människor offrade ju djur, människor och annat till gudarna, och Peterson betraktar detta som upptäckten av framtiden, och arbetets betydelse. När vi arbetar offrar vi stundens njutning för något bättre i framtiden. Människan är det enda djuret som ägnar sig åt detta. Men det gäller att man offrar rätt, och till rätt ändamål. För Peterson blir berättelsen om Kain och Abel en berättelse där Kain offrar fel, utan att riktigt veta hur, och dödar sin mer lyckosamma bror för att hämnas på Gud. Att förbanna Herren och den värld han skapat straffar sig dock alltid, menar Peterson. Det får även Kain erfara.

Kain och vi alla borde istället bära ansvaret för vad som händer i vårt liv, hur orättvist det än kan tyckas. Det är motsatsen till vår tids suktande efter offerskap. Offret har fördelen att hon slipper ta ansvar för sina egna tillkortakommanden. Skulden kan läggas på någon annan, en förövare, ofta samhället som sådant. För Peterson är det vägen till helvetet – kanske inte bokstavligen, men vi kommer till det – och den som lever i vår tid har lätt att känna igen sig. Den självpåtagna offerkoftan är manipulativ och leder, trots alla eftergifter som görs av omgivningen, inte till sämja utan bara mer krig – den konst som Kains ättlingar specialiserar sig på. Vägen tillbaka till paradiset går snarare via eget ansvar, att göra bättre ifrån sig nästa gång, bli något av värde för sig själv och andra. Att offra det bästa man har av sig själv – inte att själv göra sig till ett offer. Så talar Peterson.

Den gode kanadensaren rör sig lätt och ledigt mellan det heliga och det värdsliga, språkligt blandar han dem hejvilt. Kanske gör han egentligen ingen skillnad mellan dessa företeelser. När vi lägger upp en plan för dagen är det inte bara likt hur Gud skapade världen, det är för Peterson samma sak. Om man frågar honom om Kain verkligen dödade Abel – om det faktiskt har hänt – svarar han därför, till synes undvikande: ”Det händer hela tiden.” För Peterson är de bästa berättelserna sanna på ett annat sätt än vi brukar tänka oss när vi ställer sådana frågor. De är måhända fiktiva, men inte motsatser till fakta. Snarare förmedlar de en djupare sanning om människan. Han kal­lar det ”meta-sanning”.

Bibelns berättelser är sanna i att de är eviga, ”händer hela tiden”, och utspelar sig i varje människas liv. Den som lyssnar på Peterson får lätt intrycket att ”meta-sanning” är den enda sanning som spelar någon roll för honom. Fakta är överskattade – vi kan ju knappast ta dem alla i beaktande. De måste rangordnas, och rangordningen är beroende av de berättelser – meta-sanningar – vi fäster oss vid. Och i väst har inga berättelser fäst sig bättre än Bibelns.

Peterson menar att Bibeln inte handlar så mycket om de personer eller figurer den berättar om, utan mycket mer om oss som läser den. Abraham är nog för honom inte mer verklig än Raskolnikov i Dostojevskijs Brott och straff (som Peterson flitigt hänvisar till). Samtidigt är vi alla Abraham och Raskolnikov vid olika tillfällen i vårt liv. De är därför ”meta-” eller ”hyper-verkliga”.

Petersons definition av tro är ungefär lika udda. Han tycker att våra handlingar säger mer om vad vi tror på, än vad vi faktiskt säger oss tro på. Han kan påstå att någon som kallar sig ateist egentligen är troende, för att det är så personen beter sig. En ”riktig” ateist skulle exempelvis inte ta hänsyn till mänskliga rättigheter, då dessa inte existerar på ett sätt som kan bevisas. Samtidigt menar han att den som säger sig tro på Gud också måste visa detta i handling för att det ska vara, ja, trovärdigt.

I själva verket måste vi alla ”tro”, menar Peterson, i den meningen att allt inte kan bevisas. Vissa föreställningar måste bara accepteras, axiomatiskt, för att samhället ska fungera. Kan vetenskapen bevisa att Auschwitz var fel? Inte bara från offrens perspektiv, utan objektivt sett? Antagligen inte. Men om vi inte tror att det som hände i Auschwitz var fel, absolut fel, är vi dömda att hamna där igen. Vissa grundläggande moraliska regler muckar man bara inte med. De måste få vara heliga, orörda, förbjuden frukt.

Någonstans här börjar jag komma till en möjlig förklaring till att Peterson skyr alla frågor om den bokstavliga sanningen kring Gud och Bibeln. För honom gick vägen till Auschwitz, helvetet på jorden, via att människor slutade se varand­ra som heliga, okränkbara, gjorda till Guds avbild. Nietzsche utropade Guds död, och 1900-talets ofattbara grymheter följde. Kan det då finnas något viktigare än att värna de kristna grundvalar som våra samhällen bygger på? Sannolikt är Gud för Peterson blott en metafor, en ”meta-varelse”. Samtidigt inser han att han skulle underminera kristendomen genom att säga detta högt, utan förbehåll.

Så tolkad väljer Peterson att offra den bokstavliga sanningen för en högre ”meta-sanning” som har gjort mycket nytta i väst. Genom att försöka rättfärdiga Guds outgrundliga vägar – om än bara från ett psykologiskt perspektiv – hoppas han kunna återställa något av den status som Bibeln en gång hade i våra länder.

Frågan blir ändå: Vad blir kvar av Bibeln om den inte förmedlar en både evig och bokstavlig sanning? En briljant fiktion, men inget som folk kommer att känna sig nödgade att styra sitt liv efter.

För att kunna använda sig av ett religiöst språkbruk omdefinierar Peterson termerna – ”Gud” kan exempelvis bli ”den ande som leder uppåt”. Det blir vagt, abstrakt, till intet förpliktigande. Problemet är att denna Gud inte är densamma som vi andra tänker på. För en riktig kristen kan Gud inte bara vara en abstrakt högsta punkt på människans värderingstrappa – han måste vara ett riktigt väsen. Himmelriket måste vara en verklig plats, inte bara en metafor för ett eftersträvansvärt slutmål. Och så vidare. Vad skulle det annars betyda att ”tro” på dessa saker?

Brott och straff må vara ett mästerverk, men inga kyrkor har byggts, ingen har dött martyrdöden och inga heliga krig utkämpats för den romanens skull. Varför? För att det inte är en bok man ”tror” på. Den är påhittad – punkt slut. Och detsamma måste gälla för Bibeln om man läser den som Peterson.

Nåväl. Jag kan förstås ha fel om Petersons bevekelsegrunder. En sak är i alla fall säker – han använder inte sin senaste bok för att räta ut de frågetecken kring sin tro som han vet gör många frustrerade. Den som är ute efter en världslig tolkning av Bibeln som kan vara användbar för den moderna människan har ändå en del matnyttigt att hämta i We Who Wrestle­ with God. Alla möter vi ju motgångar i livet, och det är bättre att ta dem som en stoisk Job än en bitter Kain.

Peterson visar här, liksom i så många andra sammanhang, att han gör sig klart bättre som psykolog än apologet. Sällan har uttrycket känts så passande: Skomakare, bliv vid din läst!